Inne i Sorgborgen... till slut

Image by Ehsan Khakbaz via Flickr

Min mormor dog utan att jag fick sörja.

Sommaren jag fyllde 11 år försvann hon på mindre än en månad. Aggressiv lungcancer. Utan att ha dragit ett bloss. Obegripligt.

1970 var det i mina trakter inte OK med barn + döda människor. Vi som var små skulle skyddas från det som var farligt och hemskt.

Hon var en trygghet för mig under 6-7 år - och så var hon bara borta. Runt omkring mig var det tyst och ett stilla inrättande efter den goda och strävsamma kvinna som bara sveptes undan. Hon var 62 år. Ingen ålder alls idag.

Den här händelsen har påverkat mitt förhållningssätt mer än vad jag tror att jag ens begriper. Jo, de senaste åren har jag börjat förstå... men tidigare bar jag med mig nån sorts föreställning om att sorg var något fult. Och framförallt onödvändigt. Något som vi inte borde hålla på med. Eller i alla fall inte visa.

Idag har mina värderingar landat i sorgens glädje... det är på ett sätt glädjerikt att kunna sörja. Sorg är i grund och botten en positiv känsla. Känslan av sorg och saknad behöver vi leva ut för att kunna gå vidare. Släppa taget.

Oförlöst sorg blir till kvävd ilska. Bitterhet.

Om detta visste jag inget till för 7-8 år sedan. Det var då livet började på riktigt. Och jag kunde tillåta mig sörja. Möta känslorna. Stå kvar och ta emot dom. Även om dom kom vinande som piskrapp och slog. Snärtade mitt ansikte. Jag tog emot. Ontskönt. Alltid detta ondsköna som jag lärt mig tycka om. En nyckel till ett bättre liv. Ett sätt att ta sig framåt.

Det var en präst på Behandlingshemmet som visade på glada och ledsna gubbar med plus- och minustecken. Att sorg och glädje låg i samma plushörna. På minussidan stod rädslan och ilskan.

Och jag fattade. Fattade att saker behövde komma ut som en förlösning i ett flöde och inte som en bristadne fördämning som plöjde destruktiva fåror och raserade relationer och annat viktigt.

För så levde jag... förlösningen kom med agg, bitterhet och frustrationer som utlöstes i elakheter mot mig själv och andra. Isolering och självömkan. Alltid med alkoholen som boost. Både som förlösare och känsloförstärkare.

Nu har jag tagit mig in i sorgborgen efter att ha slaskat runt i en vallgrav av hat, mög, räddhågsenhet och annan skit. Trillar i där igen ibland, men hittar in i borgen igen. Tidigare var vindbryggan upphissad . Konstant.

Idag när jag sitter på jobbet och ser foton på barnen eller något annat som kommer över mig och rör om - då gråter jag. Ofta av glädje - men ibland sörjer jag också, men då av andra orsaker. Gör inget om någon kommer... säger att jag har lite som behöver komma ut för att jag skall må bra.

Och så andas jag... andas... det är fina grejer.

Det här inlägget är en del i Bloggvärldsbloggens veckotema sorg.
Skriv ett inlägg du med och länka dit. Eller kommentera - vad är sorg för dig?