Enchanté, Jante...

Image by Y0si via Flickr

I Bloggvärldsbloggen denna vecka är det Jantelagstema.

Det första som jag går loss på är att det i många fall skall talas om vad jag har för brister. Det snacket vill jag ändra i god motarbetaranda kring Jantelagen.
Ingen av oss har brister som skall rättas till. För det första kan du inte arbeta med något du saknar. Är du med? Hur jobbar du med något du inte har? (Brister - låter väl som nåt som fattas?)

Det handlar oftast om att jag överutnyttjar mina styrkor. Jag blir för mycket jag. Och det uppfattar min omgivning som brister - eller svagheter. Gott att veta att min personlighet endast består av styrkor och resurser som kan kalibreras.


Eftersom en del i min verksamhet handlar om personlig utveckling och att i grupp jobba med ökat självinsikt för att på så sätt stärka självkänslan är det här något som jag brinner för.

Här är Jantelagen:

1. Du skall inte tro att du är något.


2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.


3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.


4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.


5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.


6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.


7. Du skall inte tro att du duger till något.


8. Du skall inte skratta åt oss.


9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.


10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Det är bekant att vi i Sverige på många sätt slavar under många av dom här lagarna. "En ann är så god som en ann"...osv. Det skall vara rättvist. Alla skall behandlas lika. Det är rättvist. (Något som jag inte håller med om.)

Då t ex Anna Anka kommer sättande och klarar ut vad som gäller - uppenbarligen i nån sorts evig exil från Janteland då gnäller vi. Mest för att hon klarar ut hur vi bör leva och att hennes syn på könsroller och strävan efter jämställdhet kan få en träff med Feministiskt Initiativ att bli ett kokande hav av frustration och pissig vrede.

Så har vi det här. I Sverige. Det mesta är någon annans fel. Jag skall minsann inte - om ingen annan gör det. Jag har betalat min skatt - och då förväntar jag mig att... osv. Att sticka ut, att brinna för entreprenörskap är knappast något som Sverige uppmuntrar till. Vare sig genom lagar eller i det klimat som råder om man tar tempen på svenskens värderingar. Sitt i båten... försök inte. Det är ändå ingen idé. Det där har vi prövat så många gånger....

Trötta, mätta och dästa sätter vi oss med chipspåsen och väntar på Lase Kronér, Idol eller Let's Dance. Lite fredagshån och lättsam underhållning kan få grottekvarnens stenar att stanna av. Gärna glömma... ha det lite trevligt.

Så är landet där jag bor. Jag är en del av det och försöker sakta men säkert lösgöra mig från vanlighetsträskets slibbiga klafs. Vill inte sitta fast.

Någon säger åt mig att jag tramsar, sticker ut och är märkvärdig. Jag tar det som en positiv anmärkning. Varje steg på vägen mot en frigörelse från konventioner som sker utan att det sårar och skadar är av godo.

Jag bejakar alltså och uppmuntrar dom som lever sina liv som dom vill - när det inte skadar andra och när dom inte klarar ut att andra borde leva som dom (det var där fru Anka ballade ur t ex).

Nu kanske den minnesgode bloggläsaren vill dräpa mitt resonemang på grund av mina utfall kring den individbaserade föräldraförsäkringen - som ju givetvis är ett ingrepp och en styrning av hur vi bör leva våra liv. Men se - det är att rulla sig själv i trolldeg och smör... för det jag sagt är att dagens pisstillstånd när det gäller föräldraförsäkringen är att den är ojämlik. Det är det jag vill rätta till. Lika stor del till mor som till far.