Kill-ing your darlings

Image via Wikipedia

"Vad var det jag sa? - mantrat" klev upp som en fet morgonrodnad då jag tuggade mig igenom recensionerna efter Killinggängets debut på Dramaten.

Reaktionerna är delade - men det är många som pratar buskis - eller som en kommentar på Kulturbloggen;

"Var just på premiären och det var det sämsta jag någonsin sett, dessutom chauvinistiskt och helt värdelöst. Brynolfsson lyste starkast, men han är ju också den enda riktiga skådespelaren av dem alla. Nej stackars alla er som skaffat biljetter. Värm upp bostaden i stället genom att elda upp biljetterna."

Kan det vara så illa? Är det en kultur o nöjes-elit som satt på sig bästa stassen och sedan får se Kejsarens nya kläder - där verket bara räddas av Malin Ek och Reine Brynolfsson?

Recensioner och debatt kring sjäkva föreställningen kan du läsa om på kultusidor och andra bloggar.

Jag tar upp det jag kan bättre än scenframställning- gruppmekanismer.

En grupp som Killinggänget är inte olik andra grupper i ett avseende - den har har ett flöde, en dynamik som tar sig olika uttryck genom åren.

En lååång artikel i Magasinet Filter fick mig att ana oråd. Att det här var en grupp som nu kanske passerat ett bäst före-datum utifrån förmågan att höja sig, eller ligga kvar på samma mycket höga kvalitetsnivå.

Det finns också en inbyggd kraft som innebär att Janteriet ser till att näpsa de som håller på att bli för stora för sitt eget bästa (enligt andra). Därav förutspådde jag en njugg kritik av deras Dramatensatsning

I en grupp sker alltid en utveckling. I filmen Some kind of Monster som följer Metallica under en längre tid skildras detta mycket väl.

Något händer i grupper med framgång. Egon odlas och det som var vi, vi, vi....blir mer jag, jag, jag.

Kreativa grupper är speciellt känsliga för det här - här finns sällan fasta spelregler eller styrande dokument över vad som skall gälla, på gott och ont. Kreativa processer kommer förmodligen bäst till sin rätt med lösare tyglar.

Det som kan ha hänt i Killinggänget - och det som jag anade då jag läste Filterartikeln var att skapandeprocessen den här gången var ett resultat av ett "måste" mer än ett "vilja".

Redan där kan det balla ur. Det brukar tydligast ses på film där uppföljare Hajen 2, Rocky IV osv sällan blir bättre än förstafilmen. Gudfadern II - ett lysande undantag.

Vad jag kan läsa mig till bland recensionerna är att det finns ett gott anslag, men en ängslighet att blottlägga det riktigt svåra - att det som finns innesrt inne i de olika tablåerna förblir osagt och slarvas bort med ett garv och en lösnäsa.

Är gruppen trots allt bra i dynamiken tar de till sig av detta och slipar om föreställningen. Sånt har skett förr. Då tror jag den kan blir hur bra som helst - sagt utan att ha sett den.