Om en förlorad pappa

Mail - comin' up:

Hej, jag hittade hit från "innan du fanns" och fastnade direkt för dina kloka ord, en klokhet som du har. Ta åt dig klokheten bara, jag kan förstå om det har varit en lång väg dit och att du även fått betala ett högt pris.

Nu till det hemliga, det här är jättesvårt att skriva. Min pappa drack för mycket, så nu är det gjort. En massa känslor kommer upp nu, fan jag ville ju bara läsa din bok och kanske få en insikt. Det som är svårt är att pappa gick bort 2007, han är för alltid borta, bara minnena kvar. Jag vill egentligen bara ha goda minnen av honom men han blev en annan när han drack, inte elak, men inte min pappa.

Efter att ha läst din blogg så har jag förstått att denna sjukdom drabbar hela familjen, vi har också ett "sjukt"/snett alkoholbeteende. Jag själv dricker väldigt sparsamt, nått glas vin bara vid festliga tillfällen, iofs har väl mina graviditeter påverkat mitt alkoholbeteende, van att vara nykter, kan köra osv.

Min man dricker också väldigt sällan och jag har nog inte sett honom full en enda gång (vi träffades 1991) hur som helst så kommer en distinkt känsla över mig när min man dricker. Än så länge kan jag inte beskriva eller förklara vad jag känner, det blir som en oro i mig.

Kram från Maja



Hej Maja.

Den där oron du beskriver har väl att göra med att den drar igång känslor som förknippas med din pappas drickande.

När det gäller att bearbeta något som man inte kan påverka längre, som att ta det där konfronterande samtalet med pappa, eller skälla ut honom, tala om allt du känner/har kännt - det går det med.

När jag tog behandling var det just en kille i gruppen som beskrev det här - hur han avskydde sin pappa - han ville aldirg bli en suput som honom - men nu satt han där - hade supit bort arbete, familj... allt. Han hade en drivkraft kvar - den oredda relationen med sin döde far.



Han fick hjälp att ta tag i det. På eftervården beskrev han hur han hade gjort:

Han skrev brev till sin far. Ett långt. Sedan gick han till graven och läste upp det, brände det och kände sig därefter inne i en annan sorts relation till pappan. Det började hända saker... det lossnade något.

Han kunde inte riktigt förlåta honom - men han började inse att det inte var hans pappas fel att han själv hamnat i skiten.

Lycka till i din fortsatta process....

Nemo