Utegrillar

Det är ett sätt att ursäkta sig för att få bete sig som en grottmänska. Full, dum och osande i sin trädgrådsdomän med ett fånigt leende och rödvinet i ett plastglas. Stekta, marinerade och glaserade likdelar osar och blandas med dofter av oljeblandad motorgräsklipparbensin, nyslagen gräsmatta och syrén.

Utegrillen är kanske ett sätt att samlas. Den kanske har samma dragningskraft som en TV med Idol en fredag i november. Det gör den i mina ögon inte mindre avskyvärd.
Det kan vara min radhusångest. Åren med husägaroket hängande som hämoröjdknippen i själ och tanke. Att lätta upp vardagen med flottiga flintastekar och döva det ännu mera fadda med smak av billig whisky och tetravin.

Kan jag inte hantera detta idag? Jo, det kan jag nog, men det är störande att se hypen, den massmediala upphausningen av att grillsäsongen är här. Nu skall vi bära ut våra osande altare. Mannen i mössa och förkläde, kvinnan och barnen intar kulierollen och ordnar allt kringspring. Det marineras, och vänds, briketter eller kol, gasol eller el.... alla skall med i ett osande rus och den marinerade trevlighetsfaktorn har ingen hejd.

Vad gör jag? Knaprar broccoli och surar inne vid köksbordet. Arma bittra mänska...