Fylla 50 och tvingas in i nåt jag inte vill

Jo - det är ett tag kvar - men redan börjar jag få frågor och propåer...
"Hur skall du fira din 50-årsdag?"
"Skall du inte ha en bamsefest? Det skulle vara roligt..."

Om jag gjorde det enkelt för mig så svarar jag: "Jag har inte tänkt att göra något särskilt. Kanske är jag i Grekland. Kanske tar jag den fredagen ledigt från jobbet och åker iväg och solar på Ramsvik eller Smitten. Kanske sitter jag hemma och sorterar post och räkningar. Vet inte.

Då är det detta med att låta sig bevekas och ge tillbaka. Jag har varit på några 50-årskalas. I släkten har dessa som regel varit ganska varierande som jag kan minnas. Ett 40-årskalas har jag vartpå som gick utanpå det vanliga . Det var galet stort och ett riktigt rövarparty. Det passade mig ypperligt utifrån det liv jag levde då.

Jag kommer tvingas in i en beslutsprocess - och följer jag bara mina egna högst egoistiska motiv, så blir det inget kalas. Jag har massor med ursäkter. Eftersom jag fyller mitt i sommaren är ändå alla upptagna med sitt och det kommer då inte bli något kalas.

Om...säger om... jag beslutar mig för att dra loss ordentligt kommer detta förmodligen ske någon månad efter jag fyllt och augustimånen börjar klättra sin lugna ban.

S fick nyligen inbjudan till et 50-årskalas med en hos en man som uppenbarligen tryckt in en axel i Daimkrysset och sedan låtit sig bli universums mitt. Det var ingen hejd på hur detta kalas skulle gå till och vems behov som skulle tillfredsställas. Och det är klart... om jag själv skulle ha ett sånt kalas - mitt eget 50-års-king baby-kalas, så skulle jag ha monumentala bildspel av mig själv kompat av bra musik, som jag själv valt. Vi skulle äta kycklingwok. Vi skulle meditera och ha frigörande andningsövningar. Alla skulle bli personlighetskartlagda och jag skulle därefter klara ut vilka terapeutiska behov var och en hade.

Ingen skulle få dricka sprit. Jag skulle se till att gästerna kom samtidigt kl 17 och att allt avlöpte enligt ett sedan tre måander i förväg uppgjort schema. Musiken skulle vara anpassad efter aktivitet och stillsam Buddha Bar-lounge skuell soft klinga under middagen. Det skulle vara sol, vi skulle bada och dansa. Alla skulle få påsar med uppgifter och i olika team skulle dessa få måla ett porträtt av mig.

Jag skulle få presenter... massor av presenter. Snordyr kaffemaskin. Presentkort på hantverkshjälp livet ut, en resa till Indien, en exempellöst välutrustad laptop och en mycket påkostad Nikon. En portastudio och sequenser med massa datalull-lull samt en privatlärare som kunde hjälpa mig på vägen till epitetet "Landalas svar på Jean-Michel Jarre".

När jag sitter och skriver det här är jag övertygad om att jag inte skall ha den typen av kalas om det blir något.

I så fall blir det för att glädka andra, vilket kan vara svårare...det bästa är nog bara att skapa mycket lösa ramar och sätta sin tillit till att andra kan, tar eget ansvar och har förmåga att sätta egna standards för hur en fest skall vara... det där skall nog vara med i inbjudan i så fall.

Återstår festmängd i antal mänskor... 10 eller 250? Funderar vidare. Har trots allt ett drygt år kvar att bry min stockstinna hjärna.