Birro, spriten och försäkringskassan

Marcus Birro har en underbar blogg. Han är dessutom modig, formulerar sig väl och beskriver alkoholism på ett mycket målande och begripligt sätt. Intervjun i Aftonbladets artikelserie om alkoholism är fullkomligt glimrande. Även web-TVinslaget. Jag skulle kunna sitta sida vid sida med honom och prata beroende, sjukdomsbegrepp och göra allt jag kan för att sprida kunskap och förståelse kring beroendeproblematik i syfte att skingra skammen kring alkoholism och liknande tillstånd.

Min vision är ett Sverige där jag på samma sätt säger; "Hörru... jag måste gå till tandläkaren, behöver kolla upp garnityret lite..." som att säga "Jag tror jag dricker lite för mycket... jag behöver staga upp mig, gå på AA eller se om jag kan hitta någon hjälp på annat sätt.."

Där tror jag att Birro och jag är riktiga vänner. Däremot har debatten om Försäkringskassan blivit ett troll som jag inte kan förhålla mig till. Här nedan följer en text som jag riktar direkt till Marcus Birro. Jag har valt att hålla mig till den delen som INTE handlar om att sätta åt fuskare. Det är något annat, som inte jag sysslar med. Jag bryr mig inte så mycket om svaret. För mig är det viktigaste att få det ur systemet, så min sinnesro återkommer...


Jag är en av de där frontsoldaterna som du är så arg på. Som avgör om en människa med ett medicinskt underlag från en läkare skall få sjukpenning - eller inte.

Inte någonsin har jag skämts över mitt arbete. Jag har hittills kunnat se mig i spegeln varje dag utan att känna skuld, skam eller otillräcklighet. Jag har däremot kännt skuld då jag skulle begått misstag, haft en dålig dag, varit otrevlig och korthuggen i telefon eller fattat felaktiga beslut som gjort att någon annan blivit drabbad hittills har det gått att rätta till.

Jag delar den grundsyn som nuvarande regelverk vilar på. Bland annat att sjukdom inte nödvändigtvis behöver likställas med att jag är trött, ledsen eller inte orkar gå och jobba. Är jag i sorg, konflikt eller något annat tillstånd som rubbar min sinnesro kan det möjligen ha med livet självt att göra och då inte nödvändigtvis ge mig rätt till sjukpenning

Självklart kan traumatiska händelser som nära anhörigs död eller dennes svåra sjukdom utlösa krisreaktioner som behöver hanteras. Kanske med sjukskrivning, vila, terapi och successiv återgång till arbete. Men inte slentrianmässigt.

Visst är det konstigt att sjukskrivningstiden för en depressionsdiagnos fördubblades i Sverige mellan 1990 till 2000? Eller den bild som Östersundsposten förmedlar; är inte den märkvärdig?

Eller att mediantiden för depression i sverige är 107 dagar, medan den enligt MDA (en databas med 5 miljoner sjukfall från 30 länder) är 48. Så kan vi väl inte ha det?

När jag tar del av ditt korståg och den kommentarssvans som eldar på dig i din blogg, så undrar jag stillsamt vad som pågår.

Inte i något annat fall skulle du väl ondgöra dig över poliser som myndighetsutövar och verkställer utifrån de lagar och förordningar som gäller?

Skulle du hoppa jämfota av ilska då tullaren ögnar igenom en väska vid misstanke om smuggling?

Det verkar som om du skjutit in dig på fel häst…och till viss del kan jag förstå att det är svårt att ställa politiker till svars. Det ”onda” system som du nu ser i funktion har beslutats av socialdemokrater och verkställts av alliansen, så det finns väl möjligen något litet stöd ute i vänsterkanten att greppa.

Det är också säkert så att i den omställningsprocess som pågår med attitydförändringsarbeten och nya rutiner INOM FK.

Inte någonstans har jag sett något förslag från dig Marcus, hur vi skall ha det istället. Ja..det skulle väl vara att; ”Låt folk få sjukpenning när dom vill”.

Är det så du tänker?

Skulle det bli på det viset kommer jag sluta på Försäkringskassan. Något som gör mig mycket ont, är om jag tvingas in i ett system och förhållningssätt som gör mig till möjliggörare. En term som du säkert är bekant med utifrån din alkoholism.

För att Sverige och dess befolkning skall bli friskare gör vi rätt i att ställa krav. Långvarig sjukskrivning leder till ohälsa och för tidig död. Det är hälsofarligt att vara sjukskriven för länge. Jag hoppas mycket på det försäkringsmedicinska beslutsstödet som Socialstyrelsen tagit fram till läkarna och som nu började användas från 1 mars.

Slutligen, Birro, jag har svårt att se hur det skulle ankomma på dig att döma andra. Lika lite som jag har rätt att döma dig och dina åsikter. Men jag förstår dem inte. Jag kommer förmodligen inte att förstå även om jag vill. Inte förrän du på ett tydligt sätt beskriver hur vi skall ha det istället för den ordning som du vänder dig mot.

I dagens debattartikel slår du ett slag för de marginaliserade - den där gruppen vi alla kan hamna i om återfallen kommer, om arbetslösheten slår hårt och långvarigt. För de marginaliserade skall vi hitta lösningar, men jag tror inte sjukförsäkringen är rätt väg att gå. I samma stycke tar du upp kampen om för att få ersättning i samband med sorg. Det är också något annat, som inte handlar om marginalisering. Sorg drabbar lika - rik eller fattig.

Är det dessutom OK att din lösning kostar mer...då får du nog hosta upp en finansieringsplan också.

För ett tag sedan skrev Pernilla Ström i DN om sjukskrivningssystemet. Inte heller hon tycks ha någon förändringslösning, men hon ser problemet utifrån en annan infallsvikel än vad du gör. Jag bryr mig inte så mycket om vilket - jag vill gärna se någon som flaggar upp en hållbar lösning på hur välfärssystemet skall fungera som det är tänkt... som det är tänkt och avsett. I din blogg går du till storms mot artikeln och hissar ett fall med en kvinna som förlorar sitt barn i för tidig födsel på söndagen...skall hon gå till jobbet på måndag?

Jag kan svara - det tycker jag inte. Hon har möjlighet till egensjukskrivning i en vecka. Om hon behöver ytterligare tid för återhämtning/sorgearbete och på grunda av det är oförmögen att arbeta helt eller delvis skall en läkare utreda. Generellt sett tror jag att en succesiv återgång till arbete för att efter senast kring en månad vara fullt arbetsför är en rimlig sjukskrivningstid och omfattning som accepteras av de flesta. Kanske även av dig?

I sinnesro och med hopp om detsamma till dig...

Nemo