onsdag, september 30, 2009

Arvet... arvet

Läste den förnämliga bloggen "Nattens bibliotek" nyligen. Om arvssynden. Om vad vi bär med oss. Jag väljer att citera något (större delen av inlägget, faktiskt - för det är så bra) av det jag läste;

"De flesta människor har i sin släkt något som de inte vill ska gå i arv till nästa generation. Det kan till exempel vara en tendens att ljuga, en oförmåga att säga förlåt eller en brist på självaktning. Men det kan också vara sjukdomar som alkoholism eller psykisk skörhet. Det kan vara till och med vara konkreta händelser som självmord eller mord. Det som kännetecknar arvsynden är att den inte är talbar och att den har gjort att släktens medlemmar farit illa.

Det som är tanken med arvsynden, så som jag definierar den, är att den tar bort skuld, men ger ett desto större ansvar. Om vi tar alkoholism som exempel så har de flesta alkoholister flera generationer i sin släkt som har druckit på ett sätt som omgivningen upplevt som jobbigt.

Utan skuld.

Alkoholisten har fått en ärftlig sjukdom och är på det sättet utan skuld.

* Flera generationer har druckit utan att tillstå sina problem
* Flera generationer har vägrat ta emot hjälp
* Flera generationer har tigit om problemet inför andra

Med ansvar.

Men tyvärr faller lotten på den alkoholist som lever här och nu. Alkoholisten som har barn som står i begrepp att ärva en arvsynd som är ”åtgärdad” eller i i full blom. Så här ser ansvaret ut:

* erkänna sitt drickande
* ta emot behandling
* prata med sina barn om hur arvet ser ut "




Så långt Nattens bibliotek, som f ö skriver mycket bra om 40-årskrisen.


Det här sätter enligt mitt sätt att se det fingret på något som annars lätt blir otydligt. Jag har hört någon siffra på att det tar bortemot fyra generationer att slipa bort en dysfunktion, ett manér, en dogm eller värderingar som ligger inom familjen.

Hur många gånger har du inte kommit på dig själv med att tänka; "Shit... nu låter jag precis som farsan/morsan.." Skrämmande...visst är det.

Vid flera tillfällen i olika sammanhang har jag hört; "Jag skall då aldrig bli som farsan" - men så blir det så i alla fall. Benny Haag beskriver det i sin bok Makt, Mod och Motstånd. Exemplen är många.

Hur vi uppfostrar våra barn - trots att vi inte vill att dom skall göra samma resa som vi själva.

Är detta mekanismer som präglat oss så starkt redan före tonåren? Förmodligen. Vår personlighet stöps tidigt. Våra värderingar krattas det också för, det vattnas och odlas och blommar tidigt i livet.

Hur gör man? Hur bryter man mönstret?

Medventenhet och insikt? Räcker det? Knappast. Ett jobb och en aktiv träning i att bete sig på ett annat sätt. Det som jag vet är är rätt, men som kan kännas fel och skava - tills jag blir van och rädslan släpper...

3 kommentarer:

  1. Hej Nemo!
    Av en slump hamnade jag på din blogg... Det jag just läser berör och är verkligen något som många, inklusive mig, brottats eller brottas med. Hur göra för att bryta mönstret/arvet?

    Som jag ser det behöver man "trotsa" förnekelsen, vi har all kunskap vi egentligen behöver men rädslorna styr och förlamar oss. Rädsla att stå upp för oss själva, att inte duga, att bli ensam mm.

    Genom min egen livsresa ser jag att det handlar mycket om just ansvar och ärlighet (eller kanske mer ”sanning”). Nu fokuserar jag på arvet alkoholism som är en sjukdom, en sjukdom där förnekelsen är en stor del av den.

    Jag tror vi behöver öppet prata om det som är skamfyllt. Alla typer av "missbruk" är kopplat till skam och förnekelse. Å skam är en Känsla. Varför är vi så rädda att prata om våra känslor? Det finns så många människor som har en erfarenhet och kunskap att hjälpa genom att gå ut och prata om det. I skolor, på arbetsplatser och till allmänheten.

    Tommy Hellsten skriver i sin bok "Flodhästen i vardagsrummet" om att "sammanbrottet kan bli den medberoende genombrott". Konsekvenserna av ens sätt att leva måste ibland bli så pass smärtsamma för att man verkligen skall förstå att: Om jag inte bryter nu med denna destruktiva livsstil så dör jag. Som medberoende handlar det ju mer om en känslomässig död.

    För att bryta arvet måste man kanske på något sätt bli omruskad för att på så sätt komma till insikt. Självinsikt, vilja, ansvar, mod, ärlighet med värdighet mot sig själv och andra, icke dömande förhållningssätt, kunskap, känna meningsfullhet, söka stöd och hjälp, att förstå att jag är sårbar som människa och det är något fint inte en svaghet.

    Att bejaka det sistnämnda och sedan se "sin del" ser jag är ingredienser för att bryta arvet. Ingenting är omöjligt men vi behöver känna att det finns en mening också. Tro till att det finns en mening med det som sker kan ge kraft att ta de där stappliga stegen kanske. Vi behöver verkligen förstå och se familjemönstrena/arvet.

    Tack för en intressant läsning och tack för ordet.

    SvaraRadera
  2. Oh Nemo! Vilken komplimang! Vilken länkkärlek! Och att få inspirera dig som jobbar med de här frågarna hela tiden... TACK!

    Pelletsmaskinen kallar mig kärleksfullt retsamt för pedagogen och ibland tycker jag att jag låter lite väl "klok". Men det är en svår balans när man som jag inte vill lämna ut för mycket privat utan bara delge det som ett liv i snålblåsten har fått mig att förstå.

    SvaraRadera
  3. @ Ann - Tack själv för dina kloka ord. "Flodhästen i..." är en grundbult i medberoendelitteraturen.

    @ Nattens bibliotek - Tack själv, för att jag fick låna

    SvaraRadera

Eehhhummm... This is my theory...and it's mine