Spotified - vecka 912 Misplaced Childhood

Marillion kom till mig genom ett tips från Hr Straw som tidigare omnämnts i samband med en resa till Ios.

1983 var jag musikaliskt förvirrad och visste inte riktigt hur jag skulle hantera mina musikaliska preferenser.

All proggrock jag hade lyssnat på var bara nedlagt. Genesis började göra radiohitar och Rick Wakeman från Yes hade ballat hur helt och gjorde hissmusikploink för stressade japaner.

Hr Straw visste på råd; Marillion - dom låter som Genesis skulle gjort om dom forsatt på samma vis som brytningen
Wind & Wuthering - ...and then there were three... För mig blev allt mycket enkelt. Jag gick till en affär och köpte en riktig vinylskiva med innepåse, texter, utvikbart omslag. Script for a Jesters Tear var en rökare som jag plågade mina grannar på Jarlsgatan med under många, långa ensamma höstkvällar. En skiva som bara växte och som jag sedan stoppade in på kasett och tog med till Grekland sommaren -84. Det blev en Marilllionfylld sommar, som jag minns den.

Efter albumet Script for a Jester's Tear, och Fugazi återvände Marillion till Berlins Hansa Ton Studios med Rolling Stonesproducenten Chris Kimsey för att arbeta med sin nästa skiva. Beväpnad med en handfull texter som fötts ur en självupplevd syratripp, utarbetade sångaren Fish konceptet för Misplaced Childhood 1985.

Han berör sina tidiga barndomserfarenheter och sin oförmåga att hantera förluster och uppbrott. Misplaced Childhood skulle visa sig vara inte bara bandets mest genomförda release hittills, men också dess mest strömlinjeformade.
Initialt hyste skivbolaget skepsis över bandets beslut att släppa ett'70-tals prog rock opus uppdelat i två halvor, men kritiken la sig snabbt snabbt då Marillion fick sina två mest kommersiella singlar någonsin: "Kayleigh" och "Lavender".

Med sin frodiga produktion och slagkraftiga mix, blev albumet bandets största kommersiella framgång, särskilt i Europa där de skulle gick från klubb- till arenaspelningar.

På med flanellskjorta och slöjdlärarskägg...dra på och Enjoy! Jag vill också påpeka att detta är ett konceptalbum. På samma sätt som Pink Floyds "Dark side of the moon" - för att ta ett välkänt exempel - bör det lyssnas på i en följd.