Det kunde varit jag

För två veckor sedan skrev jag ett inlägg och länkade till en film om en hemlös.

I DN.se läser jag om Bengt. Han kunde varit jag. Eller... jag kan bli som honom. Igen.

Det är många som tror - nu är han bra. Nu är han frisk. Han har ju hållt sig från sponken i över sju år.

Så är det naturligtvis inte. Det räcker att höra eller läsa om de vittnesmål som beskriver sina resor in i återfallet. Hur oron tilltar. Hur missnöjet gror. Hur irritationen blir till en grundkänsla.

Därefter kommer "den enkla vägens förlösning". Jag tar ett återfall så livet blir lite "mjukare", som Olle Ljungström beskrev det i filmen om honom.

De som tar återfall kan vittna om hur detär att efter en till två dagar finna sig själv på botten igen. Att åter vara på sin personliga nollpunkt. Och hur det är ÄNNU värre den här gången. Kroppen har ju fysiskt blivit avvänjd.

De upparbetade kanalerna i hjärnan trimmas däremot snabbt igång. Dessutom har din tilltagande ålder i ännu högre grad dämpat förmågan att ta hand om nedbrytningen av alkoholen. En förmåga som redan från början var dålig - den som till stor del skapade det tvångsmässiga drickandet för att stanna kvar i det mjuka.

Jag är så tacksam för att idag ha förmågan att hantera livet på ett annat sätt än Bengt har.

Tack för att du läste igenom den här blogginlägget och att du läser om Bengt i DN.