Tummen

Kopplat till föregående inlägg om Handens fem fingrar och den där beskrivna presentationsmodellen går jag nu in och avverkar mina egna fingrar - en i taget


Tummen - det här är jag stolt över;

Exklusive mig själv...fast det handlar nog mer om ödmjuk tacksamhet..den där nåden kring att leva nykter...så står det mer och tydligare klart att jag är mycket stolt över mina två döttrar...eller mina och mina?

Två människor jag fått till låns under en tid i livet då de behövt styrsel och vägledning.
 Lyckligtvis har de haft en bra skolgång, omgivna av ambitiösa lärare i skolor med resurser och de har dessutom haft bra kompisar. Jag är också glad över att min ex-fru och jag haft samstämmiga värderingar kring gränssättning och sånt.

Det var någon som sa; "I och med att ni fyller femton är min uppfostran avslutad. Jag kan nu endast fungera som en förebild" En vettig syn på föräldraskap tycker jag  - utifrån att barn gör inte vad man säger till dem att göra - utan den gör som man själv gör.

Just nu tänker jag mycket på äldsta dottern som på bilden här ovan står till vänster och sträcker armarna mot skyn. Hon är tillsammans med två vänner och reser i Asien. Efter ett par veckor i Goa och södra Indien är de nu mitt på Sri Lanka. Så här skriver de på sin blogg; 

"Igår besökte vi Sigiriya Landmark, 120 meter högt och tusentals trappor upp tidigt på morgonen! Och blev asglada och nöjda när vi kommit upp på toppen haha! Sen tog vi oss till ett tempel och kollade vi på världens största Buddha :) Och var lite svettiga när vi klättrade upp för ännu mer trappor till ett 2000 år gammalt buddhistiskt klipptempel... Riktigt härlig och aktiv dag! Har åkt massa lokalbuss överallt och gått hur mycket somhelst, jättenöjda! Inatt ska vi upp klockan tre och pilgrimsvandra, önska oss lycka till!"

...och det är ju inte svårt att göra...önska lycka till alltså. Om allt går väl (och det tror jag att det gör) så är hon hemma lagom till sin 20-årsdag i början av april. Jag blir så glad och stolt när jag tar del av deras bloggposter och får kvitto på att; Men... det här går ju riktigt bra samtidigt som jag kan få skuldkänslor över att tänka så...varför inte, liksom. Tillitsövning i högre skolan detta.

Här är yngre dottern som hade den goda smaken att hälsa på mig i Stockholm för några helger sedan då jag var kvar över helgen. Vi gick på Dramaten, på Riche och ett par museer. Hur trevligt som helst. Den här flickan är målmedveten och sköter sig själv på många sätt. Film och kulturintresserad. Går på Schillerska och har skådespelardrömmar som redan infriats till viss del genom en större roll i  ungdomsserien Svaleskär samt ett par småroller i svensk TV-krim.

När jag tänker på dem blir jag varm och samtidigt läser jag en artikel i Aftonbladet om Instagramupproret och upplever parallella världar. Eller?