Lillfingret

#blogg100 p 26

Har medvetet sugit på det här fingerinlägget. Det är svårast. De övriga inläggen finner du

här i bloggen, med hyfsat jämna mellanrum sedan 31 januari.

Lillfingret - detta får mig att känna mig liten

Nu är det ju så att jag är legitimerad känslopolis - och "liten" är då ingen känsla, utan beskriver mer en upplevd storlek i förhållande till något annat. Liten är yvigt.

Om jag ställer mig bredvid Patrik Sjöberg, då känner jag mig kanske orolig (känsla) samtidigt som jag upplever mig som en liten människa. Kort och satt. I sällskap med Carola Häggkvists 153 cm kan jag (förmodligen på goda grunder) känna mig orolig, men uppleva mig som reslig och bastant. Du fattar...

Så - det jag vill åt här är nog främst känslan av mindervärdig. Inkompetent. Osäker. Rädd. Samlingsuttryck... jag känner mig liten.

Män i kostym har alltid triggat igång mig, Hastig förminskning uppstår i mitt mentala inre. Är de dessutom några i grupp som pratar siffror eller teknik blir jag hastigt 11 år och aggressiv. Jag överlåter till min terapeut att ta upp det här och analysera vidare vad som ligger bakom.

En annan situation som framkallar hastig hopsjunkning är min upplevda inkompetens. Om jag till exempel hamnar i ett sammanhang och det börjar pratas om ett ämne som jag tror mig ha hyfsad koll på, jämfört med de andra, som då genast förvandlas till pajasar eftersom jag vet bättre (min fantasi) och så tar jag sats och börjar bräka, lägga ut texten och orera...så plötsligt tar en av clownerna av sig sin dumstrut och kan mer än jag. Då blir det omåttligt svårt.

De här situationerna - då litenheten är till hinder och skrämmer mig uppstår alltmer sällan numera och det är jag mycket glad över.

Bäst är när jag kan känna mig liten i soffan bredvid min älskling som klappar mig på kinden och säger att allt ska bli bra.... då är litenheten det bästa som finns