#blogg100 p 33
För 11 år sedan återtog jag verkligheten och påbörjade en resa i nykterhet som alltjämt fortsätter.
Då, när jag jobbade med steg 8 och 9, ingick att kontakta människor som jag på ett eller annat sätt gjort illa, såvida det inte kunde skada dem eller andra.
Jag gjorde det mestadels i brevform. Så var det bra med det... trodde jag.
Åren gick och någon gång för 3-4 år sedan kom jag att tänka på en person som jag umgåtts med en hel del och som dessutom redan då...vi pratar nu 90-tal - förmodligen var ganska illa ute, kopplat till alkohol.
Det var något som skavde. Vet inte vad, men jag lyckades leta upp personens adress och skrev ett brev där jag berättade vad som hänt mig, hur det varit, hur det blev och att jag var lycklig för alla sidovinter som kommit med att leva nykter, även om det var ett jobb att göra. Inget att slarva bort, utan att ta på stort allvar. Så är det i alla fall för mig.
Det kom aldrig något svar. På något krokiga omvägar fick jag höra att min vän från förr hade det ganska knöligt. Jag lyckades aldrig få någon klarhet i hur det hade gått med spriten, men jag gissade på att det var kämpigt. I alla fall till och från.
Nu behöver jag inte gissa längre. Klarheten kom i form av ett telefonsamtal i somras om kom att pågå i nära en timma. Min vän från förr var inte nykter när hen ringde.
Den gamle vännen ville ha hjälp. Jag svarade som jag brukar; -Det går inte att hjälpa någon som är full, ditt bakrus får du ta hand om själv, men vi kan talas vid när du har fått spriten ur kroppen...helst ska du ha varit spritfri 2-3 dagar. Då kan vi prata framåt. Om lösningar och mål. Om vad du vill..
Det blev inget vidare samtal efter det.
Många ställer sig frågande till min inställning - det är ju i ruset som alkoholisten är som mest illa ute... det är ju då hjälpen behövs.
Icke, säger jag. Kan till nöds hjälpa någon till AA, tillnyktringsenhet eller behandlingshem. Rena transporter. Inget mer. Den fulle bryr sig bara om sig själv och sitt. Är grandios, egoistisk, sentimental och ytterst oäkta - i förhållande till sitt spritfria/nyktra jag. Samtal med berusade som upplever ett samtalsbehov blir en form av möjliggörande - och för mig risken att falla in i ett medberoende.
Varje gång jag samtalar med en berusad människa är det som att möta sig själv från förr. Det är otäcka påminnelser som jag vill vara utan.
Tuff kärlek kan aldrig innebära att sitta och älta gamla oförrätten, sörja det förflutna och understödja storslagna planer som kommuniceras från en spritmarinerad hjärna.
För 11 år sedan återtog jag verkligheten och påbörjade en resa i nykterhet som alltjämt fortsätter.
Då, när jag jobbade med steg 8 och 9, ingick att kontakta människor som jag på ett eller annat sätt gjort illa, såvida det inte kunde skada dem eller andra.
Jag gjorde det mestadels i brevform. Så var det bra med det... trodde jag.
Åren gick och någon gång för 3-4 år sedan kom jag att tänka på en person som jag umgåtts med en hel del och som dessutom redan då...vi pratar nu 90-tal - förmodligen var ganska illa ute, kopplat till alkohol.
Det var något som skavde. Vet inte vad, men jag lyckades leta upp personens adress och skrev ett brev där jag berättade vad som hänt mig, hur det varit, hur det blev och att jag var lycklig för alla sidovinter som kommit med att leva nykter, även om det var ett jobb att göra. Inget att slarva bort, utan att ta på stort allvar. Så är det i alla fall för mig.
Det kom aldrig något svar. På något krokiga omvägar fick jag höra att min vän från förr hade det ganska knöligt. Jag lyckades aldrig få någon klarhet i hur det hade gått med spriten, men jag gissade på att det var kämpigt. I alla fall till och från.
Nu behöver jag inte gissa längre. Klarheten kom i form av ett telefonsamtal i somras om kom att pågå i nära en timma. Min vän från förr var inte nykter när hen ringde.
Den gamle vännen ville ha hjälp. Jag svarade som jag brukar; -Det går inte att hjälpa någon som är full, ditt bakrus får du ta hand om själv, men vi kan talas vid när du har fått spriten ur kroppen...helst ska du ha varit spritfri 2-3 dagar. Då kan vi prata framåt. Om lösningar och mål. Om vad du vill..
Det blev inget vidare samtal efter det.
Många ställer sig frågande till min inställning - det är ju i ruset som alkoholisten är som mest illa ute... det är ju då hjälpen behövs.
Icke, säger jag. Kan till nöds hjälpa någon till AA, tillnyktringsenhet eller behandlingshem. Rena transporter. Inget mer. Den fulle bryr sig bara om sig själv och sitt. Är grandios, egoistisk, sentimental och ytterst oäkta - i förhållande till sitt spritfria/nyktra jag. Samtal med berusade som upplever ett samtalsbehov blir en form av möjliggörande - och för mig risken att falla in i ett medberoende.
Varje gång jag samtalar med en berusad människa är det som att möta sig själv från förr. Det är otäcka påminnelser som jag vill vara utan.
Tuff kärlek kan aldrig innebära att sitta och älta gamla oförrätten, sörja det förflutna och understödja storslagna planer som kommuniceras från en spritmarinerad hjärna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Eehhhummm... This is my theory...and it's mine