Transparens - och skygglappar

Bilen hette Arvid och bodde i Uddevalla

En seg lördag 1986 åkte min dåvarande sambo och jag i en SAAB till Frölundaborg för att i ett ansträngt bakis tillstånd gå på Marillionkonsert.

Det var en bra konsert. Som på alla konserter (nästan) spelades högtalarmusik innan. Jag hörde något jag tyckte mycket om - men inte visste vad det var... frågade runt lite bland de som satt kring mig. Ingen visste.

Småningom kom dåtidens poporakel på GP - Bert Gren - med en recension. Bert hade en pappa som hette Gunnar och spelade fotboll så bra att han nu finns i som staty utanför Gamla Ullevi - det nybyggda och stundom svajande kattlådekomplexet vid Fattighusån.

Bert Gren, alltså. Den mannen borde ju ha stenkoll. Hemma på kammaren tog jag fram skrivmaskinen, knackade ihop ett brev - mödosamt författat - la i kuvert - sände till och med svarskuvert med frimärke. I brevet frågade jag om han möjligtvis visste vad det var som spelats....

Fick jag svar... eller??? Nä, det fick jag inte.

Ond blev jag och efter det ettiketterade jag Bert som en snobbmurvel, som inte visste att förhålla sig väl med musikvänner i läsekretsen.

På den här tiden var det överhuvudtaget svårt att få rätt på vad som spelades - om inte gamle Kaj grötade in sig i något intro på strax innan hêta hööögen och klarade ut vad som skulle komma. Förbannad var jag för att mina blandband hade östgötafragment i början och slutet av nästan alla låtar.

Till slut så fick jag träff - Jocke Palm som var skivnörd och hade butik på stan och en stor kärlek till all Art Rock upplyste mig om att det var detta vi hört:

Robert Plant – Big Log - 2006 Remastered LP Version

Visst är den bra?

Andra sätt att kommunicera med media var att skriva vykort till "programkontrollen på Sveriges Radio". Dpå skulle du ange tidpunkt - exakt - då kunde du få reda på vad som legat i etern... om det inte var förinspelat.

"Kulan i luften" med Gunnar "Kulan" Kugelberg var ett förtida Rally. Lite som Clabbes Rakt över Disc - men inte lika amfetaminfladdrigt - mer rakt på.

En skön sommarfredag fick jag höra tre snabba klipp - ett med Rob Jungklas (Memphis Thing)

Därefter Aerosmith – Walk This Way i orginal följt av Run DMC versionen. Helt nytt för mig då - men jag ville ha mer.

Vykort till programkontrollen och sedan tog det en vecka och en man hör av sig. På telefonen. Den fasta - ägd av Televerket.

- Hej, Rune Berg här, hoppas jag inte stör i Miami Vice... du har skickat kort till oss. (På den här tiden behövde man inte vara tveksam om vad folk eventuellt så på TV. Det var 50% chans att ha rätt.

Rune gav alla svar jag behövde på några andra låtfrågor - men passade över med att säga att mitt kort lämnats över till Kulan själv.

Gunnar skrev brev och gav all info. Han tyckte det var kul att jag lyssnade och var intresserad. Smutt. Det var märkvärdigt stort att få post av någon som hörts i P3.


1998 - drygt 10 år senare. Internet finns. Och modem. Jag har en stooor burk med 15 tum skärm. Hårddisken är på hela 4 gB och interminnet har otroliga 64 mB att jobba med.

Aftonbladet. Där skriver Sundbaum-Melin och jag blir gripen av en krönika eller recension av ett TV-program. Jag skriver ett mail - med snabel-a och allt. Och får svar. Det är stort. Någon människa som skriver på en tidning - tilltalar mig direkt. Med ett mail Det är mycket märkligt.

Idag - allting går runt - jag får mail och kommentarer från mänskor som jobbar med och i och inom media, nättidningar och likande. Konstigt? Inte alls. Bara naturligt.

En av de få som jag inte kommer att få kontakt med via Sociala medier är Ingvar Oldsberg - men han finns på hitta.se - och han svarar dessutom alltid, sägs det. Då så...

...eller jag kanske skall skriva ett brev till honom. På maskin.