onsdag, januari 06, 2010

Om hot, hat, mobbing och självgodhet



Att lägga ett 3D-pussel i naturlig storlek av författaren Björn Ranelid på 78 000 bitar är förmodligen enklare och kräver mindre tid än att förstå innehållet i den biologiska förlagan.

Efter att ha sett På Spåret Juldagen 2009 samt Stjärnorna på slottet 20100102 är min tveksamhet stor. Och då har jag ändå inte läst någon av hans böcker. Ranelid har kommit att bli mer av en fiktion och person som får större genomslag än innehållet i de böcker han hittills skrivit. Undrar om han är nöjd med den ordningen.

Mitt förhållande till människor som är dubbla till sin natur blir otydliga för mig. Därmed kommer de också att utgöra en rädsla. Det handlar om opålitlighet. Människor fulla av motsägelser kommer innanför skjortan på mig med ett obehagligt kli.

Alla har redan tyckt i detta.

Birro har bloggat om det. Så även Ulrika - två gånger dessutom. Och Ufo-Fiffi. Mannen bloggfrosseMike tycker en del. Så gör även Linda.
Ja, till och med den tidigare riksmobbaren Alex Schulman tycker och fångar i sin artikel upp kärnan i Ranelid. Motsägelsen och Inkonsekvensen.

"Han berättade hur mobbad han blivit för den ända sedan barndomen, om alla operationer han genomgått för att bli av med den. Han berättade att den där läppen har påverkat honom så mycket att han fortfarande i dag känner äckel för sitt eget utseende. Han står inte ut med det. Ranelid vägrar att titta sig i spegeln, för då känner han vämjelse.

Och där satt jag och lyssnade på den här starka berättelsen och när jag såg mig omkring i rummet upptäckte jag att det hängde åtminstone tre porträtt av honom själv på väggarna.

Jag fann det paradoxalt och måste fråga honom: Om du hatar ditt utseende, varför har du hängt porträtt av dig själv på väggarna?

Ranelid tänkte efter en sekund och svarade: Just de där tavlorna var jag faktiskt ganska belåten med."

Precis. Hur trovärdigt skorrar hans språk efter detta exempel - och det är bara ett i högen där ordmattorna - fulla av aforismbuketter - parfymerar omgivningen och ger en luftigt hög spänst i rummet, för att sedan falla platt. Avslöjat.

Är det trolleri? Att ena stunden framkalla tårar i mina ögon då han berättar om sitt läpptrauma från barndomen och hur hans ena son blivit retad i skolan efter Skuggeaffären för att i nästa väcka ilska i mig då han inte bara tar hämnd utan också förolämpar dem han anser mobbat honom. Då blir han plötsligt inte ett dugg bättre själv.

Det är förmodligen den dubbelhet som Ranelid utstrålar som också sätter krokben för honom. Gång på gång. Konsekventa mänskor, som vi vet var vi har får oftare vara ifred. Att som Birro skriver; att Ranelid drar upp sina fienders angrepp på honom igen, flera år senare, så förnyar han kraften i deras hugg.

Dubbelheten skrämmer, väcker löje. I alla fall hos mig. Nämnde Birro har även han en anstrykan av detta i sig - han skriver själv om det i den länkade artiklen. Även han mer känd som person och fiktion än sina böcker. Hittills.

Corman Mccarthy är en pruttig farbror och författare som nästan bara är känd för sina få böcker. Han ger så gott som aldrig intervjuer. Han låter sina böcker tala. Det är nog. Tydligen.

Flera författare talar ofta om sina böcker i mängd exemplar...om de säljer mycket. Eller viktigheten och kvalitén...om de säljer mindre.

det verkar som om viktigheten kring innehållet ställts mot mängden sålda ex. En sorts kulturell pittmätning som endast författare och kulturpersonligheter kan ägna sig åt.

Låt dem hållas. Och låt dem även i fortsättningen skriva böcker. Om både Birro och Ranelid exponerades mindre skulle deras belackare och mobbare också tyna bort.

Konsekventa ageranden och göranden väcker sällan mobbarlusta. Däremot väcker dubbelhet - att det enda jag kan lita på är en opålitighet - en känsla av vankelmod, rädsla och lust att tydligt dra ner brallorna på de dubbelspelande.

Återigen kommer det här citatet väl till pass: (hör ni det - mobbade och mobbare?)

"Din fiende är din bäste vän eftersom han är den person som ger dig de prövningar du behöver för att utveckla din inre styrka, tolerans och respekt för din nästa"

Dalai Lama

Reblog this post [with Zemanta]

10 kommentarer:

  1. Hade det varit FB hade jag tryckt på gilla-knappen.

    SvaraRadera
  2. @ mls - noterar ditt gillande ändå. :)

    SvaraRadera
  3. Ummmm ibland blir jag så trött på alla viktigpettrar som uttalar sig, självsäkert och påstridigt. Det räcker ju bara att man skrapar lite och ställer några frågor så faller fasaden - om man nu ids, det vill säga.

    SvaraRadera
  4. @ - Tant Greta. Ranelid - om du syftar på honom - är nog mer komplex än så.

    SvaraRadera
  5. Men du kan väl inte på allvar mena att mobbaren ska vara sin mobbare tacksam för de prövningar de tvingas utstå?

    Att ge igen med samma mynt är inte vackert, men fullt mänskligt. Nog tusan kan man, eller jag, förstå behovet av hämnd och upprättelse, oavsett om det får mobbaren att må bättre eller mobbaren att skämmas.

    Markattan

    SvaraRadera
  6. @ Markattan - Dalai Lama talar om "fienden" inte mobbaren.
    Vad han lägger in i begreppet vet jag inte.
    Tycker dock att det finns en stor point i tänket - till en viss gräns, givetvis

    SvaraRadera
  7. Jaha! Jag tyckte hela ditt inlägg handlade om mobbare, mobbning och att ge igen.

    Och då passar ju Dalai Lama rätt dåligt in, tycker jag.

    Markattan

    SvaraRadera
  8. @ Markattan - Det är tveksamt om Ranelid är "mobbad". Givetvis har han tolkningsföreträde till vad han vill kalla de påhopp han utsatts för.
    Men att "mobba" tillbaka är kankse inte den bästa lösningen.
    Om vi väljer att kalla det "kränkt" eller "smädad" spelar kankse mindre roll - det var bemötandet, hämnden som sådan jag var ute efter att jaga rätt på.

    Att vända andra kinden till - svårt, men eftersträvansvärt tycker jag.

    Ranelid är själv en lika god mobbare:

    http://magdalenagraaf.se/mitt-eviga-tjat-om-karleken-har/

    "När sedan den mycket begåvade Ranelid (ej sarkasm) vill avsäga sig sitt författarskap, för jag skrivit en bok om kvinnomisshandel? det är ju näst intill kul. ”Om någon som Graaf kallar sig för författare, då vill inte jag kallas för författare längre!” citat: Ranelid

    Hur gör man? Går man till motattack?

    Nix, jag bestämde mig istället föe att vara större, inte gå ner i den sandlådenivå som gubbarna är på idag.

    Jag gick fram till Ranelid och hans fru på bokmässan i Göteborg. Tog hans hand och sa -Björn, jag har läst alla dina böcker, jag beundrar dig, du är ett föredömme för mig!

    Björn mumlade och vände sig om. Det min vän, kändes mycket bättre än att lägga ond ved på elden. Jag tror nog att det tog hårdare, än hårda ord tillbaks..

    Vad lärde jag mig av det? Ska man kritisera andra, så får man tåla kritik själv. ”Hycklare’ Ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.” citat: Bibeln

    SvaraRadera
  9. I det stora hela håller jag med dig. Hämnd är ingen bra idé och jag tror säkert att Ranelid har gjort sig skyldig till rejäla övertramp, tex mot Graaf.

    Jag som arbetat som lärare har sett åtskilligt av vad mobbning kan ställa till för en liten unge, och för mig, även om jag fattar poängen med Dalai Lamas snack, blir det för mycket att tycka att mobbarens/fiendens agerande ska ses som en tjänst för den egna utvecklingen. Om du förstår vad jag menar.

    Det kan nog vara så, att man stärks av motgång, men det finns gränser och när jag tänker på alla de barn och unga som tar sitt liv pga mobbning och utanförskap så blir Dalai Lamas ord näst intill cyniska.

    Men jag tror att vi egentligen är rätt överens, man ska vara snäll.

    Markattan önskar trevlig helg

    SvaraRadera
  10. @ Markattan - Trevlig helg till dig också.

    Som du skriver; vi är nog ganska överens och ag tror inte Dalai Lama vände sig till mobbade barn i första hand.

    Utsatta barn utan tillgång till erfarenhet och skydd är värnlösa och när de mobbas av andra barn - eller av vuxna också för den delen klingar Dalais visdom oskönt

    SvaraRadera

Eehhhummm... This is my theory...and it's mine