In the mood för mod

-Vad modig du är som skrivit en så självutlämnande bok!

Har fått höra det från flera av varandra oberoende källor, som det brukar heta. Och de syftar då på att Nemo står där i sin kranka nakenhet. Utsöpen, skamsen, misslyckad och laddad som en Stalinorgel med feta ångestraketer som bara vänta på att avfyras i alla riktningar.

Tillräckligt mycket har kommit till mig för att reflektera. Handlar det om mod - eller något annat?

Det kanske bara är ren och skär spräcknarcissism?

Har funderat fram och åter. Kommit fram till nåt sånt här - just nu i alla fall...

Det handlar främst om ett behov att återta tappad relationsmark. Att återvinna ett socialt liv i någon mån. Och sluta upp att skämmas, dölja mitt förflutna. Färdig med det.

Och skaffa nya relationer, flytta staketet, putsa fasaden…skrubba ordenligt. Med boken som sköld och vapen.

Att bli den jag är, djupast sett innerst inne. Få bekräftelse på det från flera håll. Växa. Bli vuxen, ta ansvar för mina handlingar och mitt liv på ett annat sätt än jag gjort tidigare. Det kanske är modigt? Vet inte. Känns inte modigt. Bara nödvändigt.

Det handlar om att dela med sig – gå före och ta täten. Ganska nära mitt sanna jag som
den förlösta enneagramsåttan

Åttan - inte enneagramsråttan...

Det jag behöver jobba med för att mogna... utvecklas är;

• Återfinna sin oskuldsfullhet

• Lära sig hur mycket kraft som behövs och när det blir överdrivet

• Tona ner sin påverkan på omgivningen

• Förstå och respektera andra människors sanning

• Tillåta sin egen sårbarhet

• Att lära sig bortse från sina förutfattade meningar

• Att förstå att alla har sin egen sanning

Fatta att jag har jobb att göra - men tror att nyckeln ligger i att visa sin egen sårbarhet - boken är ett verktyg. Jag avdramatiserar förhoppningsvis mig själv och lär mig samtidigt - i takt med ökad exponering att människor runt mig finner min person betydligt mindre intressant än vad jag inbillar mig. De har säkert nog med sitt - det behöver jag erfara och möta.