Image by kopp0041 via Flickr
För ett tag sedan bestämde jag mig för att sluta twittra.
Det kom att bli till ett behov - ett beroende. Såna har jag nog av ändå.
Som ett led i att marknadsföra Anfäkta-boken var det fullkomligt lysande. Det har också gett mig mycket värdefulla kontakter för fortsatt utveckling i mitt egenföretagande och jag har haft oerhört kul.
Jag satte ribban vid 5 000 tweets. Bra. Det passerade jag i helgen - och fortsatte. Dumma mig... eller?
Efter att jag tog del av "Tio saker som du kan sluta twittra om" är det bara att vika ner sig. Jag har absolut ingenting att tillföra. För det är egentligen bara detta jag twittrar om. Samtidigt har jag känt mig smickrad av god feedback i twittrandet.
Men... ingen skall säga till mig vad jag får och inte får twittra om. Analyserar jag min senaste träningsrunda, min matsmältning eller tweetar en bild på en papperskorg... so what?
Det handlar om att jag fokuserar på datorn för mycket. Jag lägger för mycket energi på det här. Jag har samtidigt upptäcket at jag blir irriterad när min omgivning ifrågasätter mitt datoranvändande och interagerade - det är en varningssignal. Twitterkontot kommer jag att stänga genom att en av döttrarna byter lösenord åt mig. (Låser barskåpet och kastar nyckeln)
Min tillgänglighet står inte och faller med twitter - bloggen är en kanla. Facebook en annan. Och mail...eller (Snälle gode cyberguden, ge mig en Googlewaveinvite) något nyare.
Nu är det twitterlocket på... så får vi se om de vita knogarna lockar mig tillbaka. I så fall är det läge att starta en TA-grupp (Twitters Anonymous).
Steg 1 - Vi erkände att vi var maktlösa i cyberrymden, att twittret tagit kontrollen över våra liv.
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_e.png?x-id=b5d44954-8677-4228-a7b5-c18c0a2fef51)
Fasen. De argumenten vet jag inte om jag kan kontra. Men då fick ju en bra anledning att försöka trixa in dig i Vågen…
SvaraRaderaHar givetvis respekt för ditt beslut. MEN jag kommer att sakna dig! Hoppas du ser till att dottern inte glömmer lösenordet... Man kan ju ändra sig!
SvaraRaderaKram - ses på FB, här och IRL?!
Det trodde jag aldrig. Spamfritt i min twitterbox är positivt, nemolöst är meningslöst.
SvaraRaderaeder m.x:360
@ -Stellan: jag kan lätt vaxa valfri del av din kropp för en GoogleWaveinvite.. det vet du
SvaraRadera@ - Helene: Skall definitivt säkra upp någon form av lösenorsbackup. Klart att vi hörs/ses. Ha det gott och kämpa på med politiken, du har mitt stöd i det mesta ;)
@ m.x.360: "nemolöst är meningslöst" - den stjäl jag. Bara sådär... rakt av och hämningslöst.
Fasen vad jag kommer att sakna dig där. Jag har tänkt på det där. Jag både förstår och inte förstår. Förstår det för jag kan känna själv att man blir för beroende och inte förstår för att det känns som att man då särskiljer det digitala livet från IRL-livet för mycket. Är inte Twitter egentligen bara ett annat sätt att umgås? Det är ju det vi brukar säga om de "sociala medierna" [kräksord] I så fall är det ju samma sak som att säga att "jag umgås för mycket med folk, därför ska jag sluta med det och bli eremit" eller nåt. Kanske en fundering jag skulle utveckla på min blog egentligen. Jag respekterar såklart din ståndpunkt. Men ska sakna.
SvaraRadera@knusselboskan - Kommer skriva en längre bloggpost där jag "tänker högt" kring det här,behöver lite ställtid för att formulera mig... men det kommer.
SvaraRaderaTwiter ÄR ett annat sätt att umgås. För mig blir det lätt ett litet FÖR bra sätt att umgås - på bekostnad av annat som jag håller högt - det behöver jag förhålla mig till