" - Det här är ett svineri"

Efter en sommarfager lunch med den behaglige Anjo hade jag Keplerboken i nypan. 572 sidor blod och våld.

En bok som hissades av SvD och samtidigt bepussades av DN.

Båda recensionerna tar upp bokens handling och innehåll ur flera aspekter. Och jag hade inte tänkt att recensera recensionerna.

Pang på: Jag upplever boken ospännande. Det är för lite thrillerkänsla och whodunnit. Inte heller polisarbetet beskrivs initierat eller begripligt. Kommisarie Joona bara vet hur sakernas tillstånd är genom nån sorts mystisk intuition – och credden av att aldrig ha fel.

I korta drag – ett blodigt jävla vanisinnesilldåd begås i början av boken. Slakt. Splatter. En familj utplånas – och den förmodade gärningsmannen stökar runt på ett lagom overkligt sätt.

Hypnotisören – Erik Maria Bark – är inblandad i detta. I samband med det försvinner hans son. Kidnappad? Av vem? Och varför?

Här har vi bokens egentliga gåta – som inte heller triggar mina spänningsnerver. Det blir för spretigt åt alla håll med en polissvärfar, Pokemonkort, otrohetsaffärer och annan skit som inte har någon större relevans för själv krim-storyn.

Det kan ha att göra med att huvudpersonen och de som omger honom är svåra att knyta an till – eller finna sympatier för. Det är möjligt att författarna medvetet har gett huvudpersonerna diffusa karaktärsdrag för att jag som läsare skall ha svårt att välja; vem är god – vem är ond. Ett gott syfte – men det ökar inte min läslusta.

Det finns passager och närmanden av obehagliga hus och platser som med rätt språkhantering skulle kunnat bli klaustrofobiska. Nu läser jag bara förstrött - ungefär som om poliserna skulle hälsa på någon snäll bullmormor.

Upplösningen föregås av ett längre 100-sidorssjok av en tillbakablick som på något vis skall ge nycklar till det som händer och kommer att hända. Upplösningen sker i ett sorts Sistafärden-miljö och jag saknar banjospelet som borde ackomanjera ondskan. Det påminner om ett Beck/Wallander-filmslut

På något sätt tror jag att boken kan bli film. En riktigt bra film i händerna på en habil regissör som får ett gott manus att gå loss på - för det finns potential - men jag tycker att det är taffligt skrivet - nerven som drar igång mig och som kan få mig att bladvända till kl 3 på natten saknas helt.

Apropå det, så läser jag just nu Jo Nesbö - Rödhake...den är olidligt spännande



[Bloggrubriken syftar på den store regissören Bergmans uttalande beträffande ena halvan Kepler - Alexander Ahndoril - som skrev en fejksjälvbiografi kring tiden då Bergman filmade Nattvardsgästerna.]