Småchat om Döden

Prof. Coma o jag har haft några existentiella beefar att tugga oss igenom.

Det började med att jag föreslog lite munter julläsning (vars författare Prof. Coma kommenterade så här: Mathlein hade jag som lärare i praktisk filosofi 1982. Han var ett vandrande svart hål. Den absolut tråkigaste person jag träffat i mitt liv. Av döma av titlarna som hans författarkarriär innehåller var min tolkning av grabben helt rätt. Han har aldrig disputerat. Tyckte väl inte att det var värd det. )*



Därefter bredde jag på med en man som gjort...hmmm... ett lappkast i livet. Men han nöjde sig inte med lappkastet. Det blev mer än så:

"Jag springer inte fortare än 48-50 minuter på en mil..." säger han här

Den här osten skall jag fan slå...

Tydliga mål - annars chips, rödvin och ångest. Hör du det??

Nemo - coach och begabbare av din fetmande tillvaro

Prof Coma går till mottatack:


Sjukdomsbilden hos Kari är ju ganska klar. Vill du dela den?

Det är klart att grabben gått ner från 106 kg. Bra. Men att beskriva det som han var "på andra sidan" verkar konstigt, Det finns gubbar med jättebukar, som hinkar sprit och röker cigarrer som klarar sig länge, 1874-1965 WC. Han sprang nog aldrig ens en 3 km runda.

Grabben tog enlig betjänten ett helrör per dag bara för att må bra.

Själv tycker jag givetvis inte att det är någon livskvalitet att tala om. Men, döden lurade han i nästa 20 år av DAGENS genomsnittsålder.

Så, Om det är rädslan för döden som får dig att springa och äta grönsaker, kan du lägga av. Titta på TV och dra en benny.

Din livsstilscoach

Masken

Min replik på detta blir då:

Om du använder Winston som mått för hur vällevnad skapas är du nog illa ute. Det går givetvis att hitta exempel åt andra hållet. Män med lagom fetma som lagt sulorna i vädret i jämnhöjd med 50-årsdagen.

Det finns även fysfenomen som bara slutar slå.

Nej, det är inte min ångest för döden som triggar igång mig. Det är mer viljan att skapa större, ökande möjligheter för ett rörligt och aktivt liv uppemot 80 bast. Jag tycker jag har missat så mycket, eller har kvar så mycket jag vill göra och uppleva - utan sprit i kroppen - så att det motiverar mig att sköta hälsan, ligga rätt i vikt och ha en hyfsad kondis. Det är så mycket lättare att orka, ha humör och må bra då.

Prof. Coma dräper mig så:

Du är så klok.

Men du vill ju in och coacha både här och där. Men jag säger dig bror (och du vet att jag också är klok och observant) att hos dig har jag observerat dödsångest under många år. Det är inget att skoja om. Omskrivningen "att jag missat så mycket" är fin och förståelig, men samma sak. Skriket är: JAG VILL INTE HÄR I FRÅN FÖR HÄR KAN JAG ALLA SYSTEM OCH VET HUR DET SKA VARA GOTT ATT LEVA. But, still brother, there will be a end, oavsett hur många thrialthon man genomgått (sprungit).

Prof. Svartalf

(Läs Mjeltsjukan av Tegnér och lär dig se det svarta.)

Det där går ju inte ens att bemöta mer än med vit flagg.... det är bara att vika ner sig och inse att döden är ett rött skynke för mig. Just nu.

* Det visade sig vara en annan Mathlein Coma syftade på