Det smakar fågel

Min spröda ros i Majorna har sjunkit in i yrsel, lågt blodtryck och mår inte alls bra.

Jag menar att det är den anspända julhelgen som nu tar ut sin rätt. I kombination med för flitigt nyttjande av Shaktimattan.

Det började förmodligen med en fågel. Mellansonen till S hade beställt fågel till annandag jul.

Du förstår, käre läsare, att S är vegetarian och har därför inte de mest invanda handlaget med att hantera kadaver och köttstycken i sitt trevna kök.

Expertråd inhämtades från kära storasyster i Anneberg och det var nog bra - där fanns en hel vetenskap att hämta ifråga om att tillreda en fet kalkon.

Den skall gnidas med citron. En halv dito placeras inne i fågelkroppen.

Den skall också läggas på galler, med långpanna under. Gallret skall kläs med folie, så inte fågeluslingen blir randig och i långpannan skall det hela tiden sörjas för en vatten/skynivå på 1-2 cm.

Ord och inga visor.

På annandagens morgon till fick jag så gå loss på den döda, men upptinade fågeln och börja gräva innei fågelkroppen för att få ut "delar". först fick jag ut något som såg ut som enkrockskadad alternativt sönderonanerad tonårssnale. Det var kalkonhalsen som någon mänska på Ingesltads kalkonfabrik omsorgsfullt gömt inne i fågeln. Därefter lirkade jag ut en plastpåse med "inkråm".




Nu vet jag hur det är att vara obducent och gynekolog. Samtidigt. Inget jobb för mig. S kom åter och undrade varför jag penetrerade den stackars fågelns rövhål. Hon menade att jag borde använda halsöppningen, då detta borde vara bredare än kalkonens numera söndertrasade anus. Fan, vad klok hon är.

Jag lämnade över den rensade fågeln som S omsorgsfullt stuffade med äpple och lök.


-Nu skall jag ut och gå, för det är sol och jag behöver luft och ljus, sa S. Kalkonen skall vändas, ösas och penslas varje halvtimma, men det fixar väl du, min älskling, sa hon och tassade iväg med samma självklarhet som Måns Nilsson i julkalenderns sista avsnitt förkunnade att han skulle hem och skriva på viktiga papper och ringa till Tyskland (sånt som man gör när man är chef)

Självklart löste jag detta på egen hand så min näpna kvinna fick trava iväg runt Slottskog och Linné. Med en liten kastrull av smält smör, lite soja och svart vinbärsgelé penslade, snodde och vände jag fågeln som började bli brun och svettig inne på sitt folieklädda galler.

Resultatet blev monumentalt. När S kom åter och kalkonen var vänd ett antal gånger, så tillverkade hon en gräddsås på ett vis som endast en öm moder kan göra i juletid. Det kalasades och mumsades och hela middagssällskapet förenades i djupa vällustsuckar kring denna fågel. I ett ögonblick av vanisnne fann jag mig sitta och bräka ur mig två-tre pappavitsar, eftersom jag var äldste herre runt bordet. S herself åt lutfisk. Kanske är det därför hon inte mår bra....