Ett mail i mörkret

Då och då får jag mail som bara tvunget skall publiceras. Jag blir rörd, stolt och glad av sånt här.
Jag har fått tillåtelse att publicera mailet efter några justeringar av platser och namn.

Det har också stärkt mig i min beslutsamhet att försöka göra bok "paw riiktiit" av tiden sept. - nov. 2001 som jag beskrivit i år under samma tid och som en del uppfattade som en nutidsskildring, vilket det inte var, men kunde ha varit. Så lömsk är nämligen alkoholism. Tar du ett återfall så åker du tvärt tillbaka där du slutade - även om det gått 7 år sedan du tog din sista fylla.




Du känner inte mig, och jag inte dig, mer än det jag kan läsa i din blogg. Nu är ju din blogg väldigt naken när du skriver om ditt beroende och hur du mådde den där tiden innan du hittade till 12 stegs programmet.

Egentligen ville jag bara höra av mig och säga att jag tycker du är fantastisk som väljer att lägga ut vad du gått igenom, för vem som helst att läsa. Ungefär som att skriva en bok om det, men som är gratis för vem som helst och som sprids på ett helt annat sätt. Jag tror att du har hjälpt många och fått många att få upp ögonen för alkoholism och hur sjukdomen kan te sig. Många tror ju fortfarande att alkohlister bara är de som sitter på parkbänken, men många gånger är ju parkbänken placerad mitt i vardagsrummet.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med att jag skriver, mer än att jag är en tjej med en bakgrund som många undrar varför jag inte hamnat snett. Pappa - alkolist och narkoman tills jag var tre år, numera nykter sedan 20 år tillbaka, tackvare Minnesotamodellen. Mamma - alkoholist, har börjat ta tag i det men kan fortfarande inte erkänna att hon är alkoholist.

Att läsa om dig, att läsa hur det gått till för dig och att få ta del av en för mig okänd persons vardag när det går för långt - det ger mig nån slags känsla av trygghet på nåt sätt. Det liksom visar på att det faktiskt kan bli bra. Det VET jag ju innerst inne, men man behöver ha verkliga exempel på det som påminner en ibland.

Min pappa jobbar idag med Minnesotamodellen (och har gjort i många år) . Han har hjälpt mig många, många gånger i livet. Han satte mig i en grupp för barn till missrukare när jag var yngre, han lät mig få träffa samtalsterapeuter m.m. Ändå behöver jag hjälp med att "formas om", ta tag i sånt som hände när jag var liten och allt var kaos - för att inte tappa mig själv i mitt vuxna liv.

Jag har ju såklart sett ditt namn på ganska många ställen på nätet. Du finns som flitig kommentator på flera bloggar som jag läserJag känner mig som nån slags bloggstalker som mailar, men alltid när någon berör så vill jag berätta det. Och du berör - djupt in i mitt hjärta. Jag hoppas det är ok.

Ha nu en underbar helg.

Hälsningar
Xxxxxx