Att stå för sin smak

Ända sedan jag var barnsben har jag fått klart för mig vad som gäller.

Musik skall inte konsumeras lättvindigt. Nope. Rätt skall det vara.

Någon gång på 80-talet prenumererade jag på Slitz - som då var musik och inte silikon. Där fanns en hårig apa med en krönika i slutet av tidningen. Frontline hette spalten. Vad apan hette har jag glömt, men han såg jävligt insatt ut. Han skrev om grupper som jag än idag inte förstått var han grävde fram. Än mindre hur jag då skulle bete mig för att kunna lyssna på dom. Var fanns vinyl eller CD:s med såna knepiga grupper som; Bratorwerken, Maluk, Borrisuz, Peach Sound och Strangerwald. Ja... ungefär såna namn var det.

Han var vad Andres Lokko är idag - ju svårare och mer otillgängligt - desto finare på nåt vis.

Och... jodå. Jag är mycket redig med att döma mänskor som lyssnar på tradjazz, dansband och melodifestivalmusik.

Jag noterade i och med WoW-festivalen i somras att jag nu sett samtliga husgudar live. Nu finns dom där; Bob Dylan, Neil Young, Pink Floyd, Peter Gabriel, Ulf Lundell, Genesis. Alla har jag sett live en eller flera gånger. De artister som har en speciell plats i mitt musikaliska hjärta. Det finns rum för Deep Purple, Tangerine Dream och Yes också - men känns inte lika nödvändigt.

Så kom han ändå och knödde sig in. Franskmannen. Den lille grodslukaren som monterar upp elektroniska spjut och kör bio på skyskrapor. Drar igång kyrkklockor och får hela staden Lyon att gå man ur huse och se bombastiska syntmattor som rullas ut över nejden.

Jean-Michael Jarre kommer till Gbg 12 maj. Och givetvis skall jag sitta där och dregla i blip-blop:et. Hänförd. Det blir istället för Michael McDonald. Också ett hatobjekt bland recencenter. Mannen med den fluffiga rösten som ställde in i början av juni.

Skäggiga män som badat i skivsamlingar sedan sina ofrivilliga ejukalationers dagar finner inget förbarmade när jag nämner Artrock. Symfonirock. Inte Westcoast heller, typ Toto, David Foster, Airplay, Pete Cetera och liknande råslicka produktioner. Då går dom sönder.

Att jag har en långhårig gubbe och synthbombast i mitt skivfack är Kay Pollacks fel. Han bestämde att Oxygen IV skulle vara med i filmen "Barnens ö". Sedan var jag fast.

Efter tre år i min lya på Sunnerödsvägen i Uddevalla där jag legat galet full på golvet och krälat till de ludna tyskarna i Tangerine Dream var det dags att ta synthmusiken till nya, mer melodiösa nivåer. Samtidigt började ju synth bli riktigt hett. Gärna med en smal röd läderslips och Depeche Mode i släptåg.

Här - ett lite smakprov från vad han är kapabel att ställa till med. Utomhus. Nu tar han alltså in sina jätteprojektioner och laserstrålar. Det finns biljetter kvar. Ännu...





Tycker du att det här suger? Kolla in det här klippet. Nr 1 på Twingly