fredag, juli 28, 2006

Jazz är inte halmhatt!

Så äre... har innerligt svårt för medaljhängda lumpfrackar som sitter på en chalmerist som envist spelar dixieland och när håret grånar och civilingenjörseran troppar av... då blir det Papa Bue och halmhattar och s k "tradjazz"... det här suger lika mycket som husvagn o camping i min värld.

SJ - kolla den reklamen... åk till Stockholm o chilla på reaggefiket i Årstaviken... eller åk till Göteborg och lyssna på "kravalljazz" framförd av några överliggare i Beppehattar och Heinkelbilar. Ett hån mot musikälskare o Göteborgare. SJ:s budskap är tydligt; håll er borta från Götet.... det tycks iofs inte hjälpa. Den rapporteringen sköter Micke Kryss med den äran...

Nu till mina rara skivor... och efter att lagt fokus på åren kring 76-81 är det dags att hoppa till 1989.


Svårmod o bekymmer?

Det sägs att be-bop och ...riktig jazz... sån som Charlie Parker, John Coltrane mfl tutar ur sig kräver en viss mognad i tid o utveckling för lyssnaren. Det är svårt att tillgodogöra sig sån här musik hur som helst.

Var en gång och såg Peter Brötzmann på Nef... och så långt har jag inte kommit i min jazzådra ännu. Det gör för ont. Det sägs att Brötzmanns utveckling av jazzen inneburit vad jordfräsen betytt för trädgårdsnäringen.

Nåväl... sommaren 1989 satt jag och bidade min tid i en nyrotad lägenhet på Skaragatan i Gamlestan. Från Högsbotorp til Gamlestan... från tredje våningen till 1:a. Halva dubbelsängen på vita ben... en antracitfärgad bokhylla... en omklädd konstlädersoffa och några nyfunna antika möbler... i stort icke mer.

Min CD-samling var devalverad... jag hade 5 backar vinylvax och undrade vad livet egentligen ville med en 30-åring.

Jag upptäckte jazzklubben Nefertiti den sommaren och minns speciellt en konsert med den fantastiske pianisten Michel Camilo som fick mig att tända på det här med jazz. Riktig jazz.


Miles Davis är för mig en otrolig trumetare... du hör honom förresten i vinjetten till "Uppdrag granskning"...fast det är senare delen av hans produktion. "In a Silent way" är bäst en varm sommarkväll då det regnar ute och fönstren är öppna...


Om du skaffar/laddar eller lånar av mig... så kommer du att erfara en lyssnarupplevelse utöver det vanliga.

Det här är musik att försätta sig i behagliga tillstånd till....

3 kommentarer:

  1. älskar Dixieland. Älskar rockig blues bl.a. Ray Charles. Älskar alldeles speciellt blues-munspel *rys*

    för övrigt tycker jag att den nuvarande skrivarcirkelämnet borde passa just dig alldeles utmärkt - du som kallar dig "Nemo"!! ta en titt? (= du är inbjuden)

    SvaraRadera
  2. Köper att du fröjdar dig åt stressframkallande tut-i-lurenmusik... men att nämna Ray Charles i samma andetag... hmmmm ;-) För du menar väl inte att det är likartad musik???

    SvaraRadera
  3. nja... Det är ju stor skillnad mellan Jazz, Blues och Dixieland - men för mig hör de ändå till samma "musik-familj", kanske mycket genom att denna musiken hade sin storhetsperiod då mina farföräldrar var unga. Jazzen är väl det som "vidare-utvecklats" medan det andra harvar på i gamla spår.
    Stressframkallande? det finns både snabba och långsamma låtar. Hörde en live-version av "Ma" i Bryssel i maj - underbart! (se kategorin "Hänt i verkligheten")

    förklaring - läs inlägget ordentligt + kommentarerna - skriv när du vill men publicera inte i din blogg förrän tisdag kväll (står i inlägget)

    SvaraRadera

Eehhhummm... This is my theory...and it's mine