För ett par dagar sedan skrev jag om en händelse där en människa drabbats av insikt kring sitt förhållande till alkohol.
En kommentar från Nattens Bibliotek löd;
När jag läser det här inlägget så undrar jag återigen VAD som får den ena av två vågskålar att väga tyngre. I den ena vågskålen finns längtan att bli fri från beroendet och alla negativa konsekvenser och i den andra vågskålen rädslan för hur det ska gå utan sin allra bästa vän, flaskan, vid sin sida.
Vad och varför vid just det ögonblicket öppnar sig en möjlighet att trotsa rädslan på riktigt?
För att överhuvudtaget överväga en annan väg behöver du se att det finns en vågskål.. I ett utvecklat beroende är den andra vågskålens innehåll alltför skrämmande och upplevs inte alls som en utväg, snarare som ett hot.
Istället lever jag i en alkobubbla som enda referensram;
Nyktra människor är trähattar och tråkmånsar. Vad skall folk säga om man tackar nej till ett glas? Det enda som är något sånär kul i livet är ju att då och då kunna slappna av med några whiskypinnar och safta till helgen med lite rötjut vid grillen. Kötta till det helt enkelt. Blir det rågbullar och fairtradethé med KRAV-honung om jag lägger ner sponken?
Det är först när innehållet i den vågskål där jag själv befinner mig är så obehagligt att jag vågar ta språnget över i den andra med hopp om att det skall bli bättre där - även om jag är skeptisk... mycket skeptisk.
Sammanfattingsvis - innehållet väger över och blir synligt först när jag inte längre står ut med mig själv... det är en bra drivkraft.
Att däremot bli nykter för att någon annan vill det; arbetsgivare, barn, fru, man ller så... är sällan den bästa motivationsfaktorn, även om det kan gå bra det med - insikten kan ju faktiskt växa fram då jag finner behandling, AA-möten eller vad det nu kan vara som något som gör gott med mig.
Tack för svar! Jag trodde du kanske skulle skriva om konsekvens, men inte alls på det här viset. Du säger alltid något nytt, på ett annat sätt som gör att det blir lättare att förstå resonemangen.
SvaraRadera"För att överhuvudtaget överväga en annan väg behöver du se att det finns en vågskål"
Ibland tror jag man som anhörig missar helt "hur" illa ställt det är för den som dricker. Man hoppas att det är rationella beslut som gäller, men det är ju inte det förstås.
Det är mer att sjukdomen styr till man inte längre står ut med sig själv. Sedan hoppar man.
Jag har av personliga skäl följt det här med förhållning till alkohol under rätt många år och har aldrig förstått den grundläggande villkorsställningen som tycks gälla för alkoholister, bland anhöriga och vårdare.
SvaraRaderaAntingen är jag dum i huvudet eller så har alla andra fel kan det tyckas för det talas om vågskålar som skall trilla över, bästa vännen flaskan och hur den beroende är rädd för att vara utan alkohol. Kan det möjligtvis vara så att man på behandlande instanser (behandlingshem, alkoholpoliklinikerna, AA-möten etcetera) har gjort det lite väl enkelt för sig?
Att alla som är beroende av alkohol mer eller mindre har en spikrak och lätt förutsägbar framtid inom sin sjukdom råder det väl inga större tvivel om min värld. Att ett beroende också är en sjukdom råder det inte heller några större tvivel om i min värld. Många säger att det inte går att sluta dricka för någon annans skull och det är fullt möjligt att det stämmer och som Nemo säger så kan ju människor alltid förändras under resans gång och det vore ju bra.
Nu kommer vi till själva kärnan. Man förutsätter inom alkoholrehabiliteringen att alla beroende skall sluta dricka, for ever, och för sin egna skull. Jag är helt övertygad om att det är här man gör det stora misstaget och därför också misslyckas med en stor del av sin verksamhet.
Många alkoholberoende vill inte sluta dricka och där kommer aldrig någon vågskål att trilla över. Däremot kanske de av plikt behöver hålla sig borta från alkoholen under ett antal år och därför också är i skriande behov av vård. Dessa individer har idag mycket svårt att föra ett nyktert leverne efter antabusen eftersom vården utan undantag (mig veterligen) ställer kravet att man skall vilja och man skall vilja för sin egna skull. De som nu önskar invända och säga att det är upp till var och en att välja detta måste förutsätta att samtliga vårdsökande med alkoholbehov också är mycket starka människor, jag tror inte att det är på det viset.
Låt oss anta att en person i sin misär låter arbetsgivare eller familj starta vårdens karusell. Det börjar säkert fint men slutar troligtvis också med platt fall efter ett tag för att personen inte vill sluta dricka för sin egna skull och då inte passar in i vårdmodellerna. Att sluta för en plikts skull tillåter varken AA-möten eller behandingshem för där gäller det att falla till föga, rätta sig i ledet och kamma luggen innan storebror klipper till en. Det gäller att låta sig frälsas av de tolv stegen eller något likvärdigt . Frälsning är inte fel i så länge man vill sluta dricka för sin egna skull, en liten frälsning mot egen nykterhet är ett lågt pris och det är ju inte gud vi skall börja be till, vilket en del tycks tro.
Varför låter inte behandlingssystemet människor bli nyktra under en obestämd tid så att de kan slutföra sina plikter innan de tar ett beslut om att eventuellt fortsätta att leva ett liv med alkohol? Borde inte systemet och samhället gilla detta, även om det inte är för alltid?
eder m·x
m-x - Du undrar varför behandlingssytemet inte låter människor bli nyktra under obestämd tid?
SvaraRaderaDet är väl det de gör? ar aldrig stött på något sammanhang där man ger löften för mer än en dag i taget. Det räcker gott
Jag skall fundera å hela ditt inlägg och förmodligen skriva en längre bloggpost om villighet, behandling och framgångsfaktorer..
Vänligen
Nemo
@mx360
SvaraRaderaJag vet inte om jag helt förstår ditt resonemang men jag tolkar det som att du tycker att det är för hårdnackade behandlingskrav. Att man måste sluta helt och hållet för resten av sitt liv och bara för sin egen skull. Och är verkligen en alkoholist en tillräckligt stark person för att klara att sluta?
Jag vet inte. Ibland kan jag också reagera på att missbruksvården är så hårdnackat inne på att man måste sluta helt och hållet. Och att det är tabu att lifrågasätta den tesen för hela behandlingsformen bygger på den. Framhärdar man kan man bli beskylld förnekande om är medberoende/alkoholist.
Jag tror att all behandling av alkoholister/medberoende handlar om att "avprogrammera" och kanske går det bara om man är svart/vit. Jag tror också att diskussionen om att dricka mindre (istället för att sluta helt) blir en orimlig diskussion att föra med en sjuk person. Det blir lättare att säga att det är antingen eller. Men. Ibland kan jag ändå undra om det finns en gråzon av storkonsumenter/alkoholister som kan dra ner och klara det över längre tid. Och att det är bättre att de klarar det än att de misslyckas med sluta helt och hållet.