Yes - they can

Förra lördagen var jag och såg Java Gospel och blev drabbad på ett märkligt sätt - enlightmentstrucked - eller nåt.

Igår var det dags igen. Men då handlade det om ett helt annat stämningsläge - musik som mer talar till hjärnan än hjärtat, fast på ett bra sätt.



Se på den här snubben...

Jaha, en mossigt retarded klippt ur sitt sammanhang från en institution, tänker du kanske?

Big no, no... det är gitarristen i Yes. Han har inte varit med i Idol, men varit hip ändå:


Steve Howe - på förr i tin'

Han och några pigga 60+:are plågade skiten ur sina instrument i Lisebergshallen lördag kväll. Och det lät mer som de såg ut när det begav sig som mest - 70-talet. Här dock - deras break-trough från 1969 (och det låter väl ganska snällt och melodiöst stramt ) Yes – Sweetness (1/12/1969)

Du skall veta att ett album som t ex Fragile var uppe och snurrade på top 10-listor över sålda album i USA och England. Mäktigt och lite konstigt för det här är inte helt lättillgänglig musik. På just Fragile har Rick Wakeman gjort debut i gruppen och jag räknar "real Yes" från och med den uppställningen även om gruppen höll på och skava med trummisar i den vevan. Till slut var Alan White på plats och tillsammans med Steve Howe och basisten Chris Squire utgör de tre navet i bandet.

Jag skall inte ge mig in på att recensera låt för låt - men från tredje/fjärde stycket tände det ordenligt och ville inte sagga ihop alls (förutom på Owner of a Lonely Heart som blev framförd mer av plikt än känsla, verkade det som)

Guldkornen för mig var Yes – South Side Of The Sky och Yes – And You And I.
OK, då.... Yes – Machine Messiah väckte ståpälsen till liv lite extra.

Från mina två mest lyssnade album - Yes – Going for the One samt Yes – Relayer som innehåller ett epos på styvt 20 minuter; The Gates of Delirium kom inte en ton... lite synd - men eftersom Yes har en sån grym låtskatt, så gör det inget.

Annars var spelningen rakt igenom en njutning och det är fantastiskt kul att se ett band som är så tajt, spelglatt och potent efter 40 år på banan. Spelskickligheten och rösterna hos Squire och Howe håller hög klass.

Jon Anderson fyller 65 i år och jag vet inte hur det är med rösten. Ersättaren i form av franskmannakanadensaren Benoit David är mycket värdig. Han lyfter bandet med sin sång och keyboardmannen är Oliver Wakeman... just det...son till Rick Wakeman. Det syns... och hörs.

Kolla gärna på den här bloggen som säkert kommer att ge en glimrande analys. Recension är utlovad inom ett par dagar.

Setlistan är inte uppe - men den påminner starkt om den här:

Yestour 2009

Du har en förnämlig sajt att tillgå för att följa Yes och andra band på turné. Kopplat till setlsitorna finns länkar till youtubeklipp m m

Enjoy - och misströsta inte om du tycker det är oväsen. Som all god musik med obegränsad hållbarhet tar den lång tid på sig. Den har lågt HI-värde (Hörselkemiskt Index)


Yes - igår - i verkligheten - i Göteborg

Jag vill gärna vara tydlig med att jag hörde till de yngre i publiken... medelåldern på de c:a 1 500 som var där var hög som ett köttberg.... och kvinnorna var besvärande få.

Avslutningsvis vill jag passa på att dela ut en artrockkänga i skrevet på GP:s kultur/nöjesredaktion som inte bevärdigat sig med att ens nämna att konserten äger rum. Inte i något förreportage eller någon recension.

Kan det bero på att gruppens musik faller under historia/arkeologi? Eller syntestisk paleontologi?

[Många av länkarna går till Spotify - saknar du Spotify och vill ha en invite? Maila - så ordnar jag det. ]

Update: Recensioner - i Aftonbladet +++ och Pseudonaja