Ett album som jag har lite en liten skamfilt för är detta:
Southside Johnny And The Asbury Jukes – Hearts of Stone
Då - någon kväll i brytet mellan 70-80-tal låg jag och softade i min vindskvart i en säng utan ben. TV hade jag inte. Bara stereo. Det var många kvällar och P3.
En kväll var det en kille i min egen ålder som hade nåt prat- o musikprogram. Och han var djupt bedrövad och lessen. Han kunde, om det varit idag - tagit sin mobil och gjort den där filmen och en studie i mänsklig förnedring. Men det fanns inga mobiler då. Eller jo.. men dom satt i bilar och enheterna vägde 18 kilo.
Det gick i alla fall att vara lessen på den tiden trots att EMO var inte uppfunnet. Kulturjunkies fanns inte heller. Det var mest korsningarna mellan pajas/hippie (blaffig sammetsfluga och piprökarfrisyr) som stod ut. Och jeans med tjafs.
Flera gånger under den timslånga sändningen riktade han sig direkt till någon ung kärlek som lämnat honom. Första ljudillustrationen var "Hearts of Stone" för att få kvinnan som dumpat att känna sig dålig. Sen ströp han henne andligen med "Light don't shine" - kanske som en vink om att han snart skulle slänga sig i Kattegatt och bli krabbmat.
Jag minns att jag tyckte hans pretentiösa halländska var svinjobbig. Men han hade bra smak när det gällde musik. SydsidsJonny är lite av Bruces lillebror. Det hörs. På den här skivan har han till och med skrivit ett par låtar.
Jag kan varmt rekommendera de två spår jag nämner. Eller så är jag bara nostalgisk. Ledsna är dom i alla fall och hade klart platsat på St Valentine's day Massacre
Fruktansvärt bra skiva. Låg länge på Rolling Stone Magazines lista över de hundra bästa rock-albumen. Southsides live-spelningar är, oftast, bland det bästa man kan uppleva om man gillar rockmusik med färg av blues och soul. Miami Horns!
SvaraRadera