Ni är inte ett dugg bättre än vi...

Tidigare idag hade Mymlan, som bloggar OCH är journalist, en synnerligen skarpsynt inlaga på sin blogg. Nästa onsdag är hon med i Babel och möte Jan Guillou

Hon citerar Helena Gierta:

Bloggarna är förstås först och främst enskilda människor, som ibland skriver både klokt och förståndigt, men alltför ofta sprids det lögner och förtal. En del ser sig som modiga när de “avslöjar” namn på den ena eller andra misstänkta personen, andra skryter när de missbrukar offentlighetsprincipen och slår sig för bröstet när de säger det “ingen annan vågar”. Ofta står journalister i skottgluggen, som särskilt fega och korrupta.



Tyvärr har jag under några skeenden i livet mötts av journalistiska metoder som är lika grumliga som de bloggar gammelmedias journalister väder sig mot. Även om de inte kan liknas vid kommentarerna i Rosings/Blondinbellas bloggar, men ändå. Låt mig ta ett exempel:

För många år sen arbetade jag som mellanchef på ett företag. I samband med rekrytering av ny personal var det normalt att provanställa. Efter sex månader övergick tjänsten till fast - om det inte förekom några "konstigheter" under provanställningsperioden.

I ett fall förekom det konstigheter på ett mycket obehagligt sätt, och en medarbetare fick klart för sig att han inte skulle få fortsätta då provanställningsperioden var slut. Han gick till pressen med detta. Och pressen nappade.

Det som jag upplevde under den veckan då drevet gick var ett sorts Hades. Jag satt på mitt kontor och hatade pressen i allmänhet och en viss journalist i synnerhet. Självömkanspotentialen var skyhög.

När allt lagt sig och det hela blåst över sökte jag journalisten i fråga för att om möjligt få vederbörande att förstå vad den sensationslystna murvelfräsen grävt upp i ohanterlig dynga.

Jag blev mycket kallsinnigt bemött.

Det spelade ingen roll vad jag sa. Det var ointressant. Tidningen hade valt sin egen linje, gjort den till sin sanning och därmed jämt.

Att jag omöjligtvis kunde kommentera och förklara detaljerna i ett personalärende var inte relvevant information. Jag uppfattades bara som maktfullkomlig och "typiskt chefig". Tidningen och journalisten hade bestämt sig för att medarbetaren inte fick fast anställning på grund av att denne varit ute i media i ett annat ärende i början av sin provanställning.

Jag vågar knappt tänka på vilket scenario som kunde utbrutit ifall medialandskapet då sett ut som det gör idag och jag försökt mig på en bloggattack för att försvara min heder. Kanske tur det...

På så vis menar jag att likaväl som det finns rutttenhet och kloakbrunnsinslag i bloggosfären så är icke heller trycksvärtsmedia fri från grumligheter och osunda metoder då det gäller att skapa "bra nyheter".