Seriösa konflikter

Happy Sunday!

Idag hade jag förbrett ett superseriöst inlägg om allvarstyngda konflikter och hur vi - ofta beroende på uppväxt och värderingar förmår hantera dom. Nu blev det inte så - nästa söndag skall jag ha fått ordning på mitt tungsamma konfliktinlägg.

Istället kan jag skriva en skitbra[update: hyfsad] krönika om relationer kopplat till spårvagnar, Majorna och mobiltelefoner. OK? Hörde jag en storm av ettor o nollor som formerade sig till fyra täter gruppkolonner och marscherade in genom RJ 45-kablaget?

Lördagseftermiddagen var över. Sissela Kyle hade gnott sig igenom ännu en föreställning på Lorensberg. I publien; mor, syster och jag. Vi säger hej och har umgåtts i 4 timmar utan att något osagt blivit sagt. Det har det inte funnits tid för. Vi har haft trevligt.

I snöyran slinter jag nerför Avenyn och ställer mig vid Valand. 3:an kommer och plötsligt förbyts den dämpade miljön, det där luddet som göra att det känns som att gå ute med hörselkåpor till ett inferno. I spårvagnens inre kan ingen höra dig skrika.

Nä, ingen kan höra dig skrika för den rollen är redan upptagen av flera mobilblottare som för samtal om var, när, vilken vagn, plats, antal köpta öl, vägbeskrivningar. Jag har hamnat i en kommnikationscentral där medelåldern är i nivå med antal burkar i ett starkölslock.

En giganstisk svart kvinna, som skulle kunna dragit jämt med Cyndee Peters i utseende och omfång, bryter av när hon kliver på vid Järntorget. Med mobilen tätt intill örat skrattar hon hysteriskt. Det måste vara en oerhört rolig person som är i andra änden. Eller lyssnar hon på en ljudbok av Erlend Loe - utan lurar?

Rätt plötslig ramlar en liten panda i grå hatt och gröna converse ner bredvid mig:

- Mmm...ja...men jag har inte så många öl kvar nu. Nej, dom har tagit slut (fniss). Jag har två kvar, men du kan få den ena.
- Aha...ja, nä har du? Det hade jag glömt. Cous-cous? Vad är det? Som mjöl eller? Nä, jag har en trä-ängel med mig. Det kan väl passa? Han vill nog inte ha sex med oss två i alla fall....nä... Emelie kommer. Det vet man ju hur det blir...

Jag vänder mig bort och hoppas att resan med helvetsexpressen snart skall ta slut. Allt är fuktigt, ylle och elektronisk geggbrottning mellan iPods, mobiler och hållplatsutrop. Suck.
Det fanns en tid då biljettmaskinerna sa "tjong" och stämplade små papperskvitton som veks ihop. Snyggt och prudentligt. Då en mänska med en Sony Walkman var något mycket spejsat.

I den sena lördagstimmen var jag ett UFO igen. Herre, 50, svartklädd och bister. Med keps, redigt knuten halsduk och stadig blick. Som satt rak i ryggen och såg rakt fram. Nykter, väldoftande och knäppt gylf och en 10-pack tulpaner på väg mot min älskling. Att Sisselas föreställning hette "Dina dagar är räknade" bekom mig inte. Bara lite.




Till sist - lite söndagsmusik från ett piggt 80-tal som en illustration till Walkmannostalgin. Ett "one-hit-wonder" med Double