Patrik 1,5

I förra veckan bullade dotter M och jag upp oss i megasoffan och tryckte in Patrik 1,5 i DVD-släden.






Denna salongsvältare signerad Ella Lemhagen (och nej... jag skall inte göra mig lustig över kopplingen regissörsefternamn och filmens tema) har fått översvallande recensioner och ett mycket positivt mottagande.

Efter att själv suttit nedsjunken i hemmasoffan och stirrat har jag inte svårt att förstå detta. Vem vågar överhuvudtaget mopsa upp sig mot ett tema som behandlar homosexualitet med ett sådant tonläge och anslag? Det är mycket begåvad gjort. Och skådespelarinsatserna är grymt bra.

Det som jag ofta hittar luckor i - manus. Det finns bra manus, och så finns det anusmanus. Denna film lider av att ha fått på sig det sistnämnda- (och nej, jag har fortfarande ingen baktanke genom att använda det begreppet, trots filmens tema).


Filmen tacklar fördomar om homosexualitet på ett både oväntat och begåvat sätt. Gustaf Skarsgårds och Torkel Peterssons porträtt av två män som försöker anpassa sig till livet i ett vanligt svenskt villaområde griper tag och tumlar om kring moralitet och komplexitet. Synd då bara att manus vid en hårdare granskning faller sönder. Det finns grava trovärdighetsproblem på flera håll. Något som t ex SvD:s recencent blundat för.


Taffliga myndigheter - OK... men det finns gränser för hur lågpannat socialkontoret funkar.


Robin Stegmars snut aj, aj... det skall vara liten gul ruta som är bonk-varning på att beträda a´la Gökboet, Blues Brothers o Clockwork Orange. Men bara där. Så är det inte i Sverige.


Totalt sett är myndighetssfären så parodiskt framställd att den inte kan tas på allvar. Det kanske är meningen, men intrycket i övrigt är inte att framställa stela karikatyrer. Det är inte konsekvent genomfört. Hade det varit det - hade jag köpt det rakt av.


Torkels rollfigur får problem att brottas med. Han lyssnar på Dolly Parton, dricker whisky och röker. Blir pissfull, hemsk och ballar ur fullständigt. När han skall flytta och separationen skall fullbordas (han har hittat en ny man att dela sitt liv med på c:a en vecka) - och kommer med sin purfärka partner för att hämta sina saker - då ändrar han sig och bara lämnar flyttlass och man med bohaget ute i bilen. Hade manus varit bättre - så hade kameran varit med inne i bilen för att skildra uppbrottet och återtåget till villakvarteret.


Det förekommer också en "raggartyp" i filmen som är homofobisk och kör blå amerikanare fort genom villakvarteret. Flera gånger körs bilen ursinnigt på gatan. Det stannar vid det. Konstigt. De övriga familjerna på gatan klimaxar på ett eller annat sätt. Får en sorts förlösning. Raggarkungen får fortsätta att vara raggarkung eller nåt - utan att det händer något. Skumt.


I Patriks sovrum har det satts upp en "babywatch". Inte så konstigt. Det skall ju bo en liten telning där. Är det tänkt. Patrik 15 bast och skitsur flyttar in. Att han inte river ner kameran och sparkar in en mellanvägg som tack för förtroendet är mycket märkligt.



Till följd av de här manusmissarna samt en flörtig komisk touch (oj...så tokigt allt kan bli) blir filmen inte den blytunga rulle det kunde blvit. För här finns stoff nog att göra en märkligt bra film av. Hade ...låt säga Björn Runge involverats...ja, då hade det förmodligen blivit mer kompromisslöst, men kankse färre biobesökare.

Som helhet ger jag ändå filmen klart godkänt. Mest på grund av skådespelarinsatserna och gnisslet som skapas mellan "vanlighetsstrukturerna" och regnbågsfamiljen.



Se hellre: Brokeback Mountain och/eller Priest