Melodier från igår.

Image via Wikipedia

Satt och såg SVT 1 mellan 20.00- 21.35 ikväll.

Det var ett program jag sett förut. Ibland är det skönt med repriser.

Det enda som störde och rubbade mina cirklar var att
Elvis blivit negativexponerad, sjöng dansband och hade bytt namn till Thorleif

Wellnessmässan

Idag har jag varit på wellnesmässa.

Styrkemässiga förhållanden: 70 % Kvinnor-30 % män.

Männen bestod av ;
spindelmän utan skägg , GI-män med skägg, proppmätta män och newage-män

Kvinnorna bestod av;
snygga kvinnor som ville fortsätta vara snygga, osnygga kvinnor som gärna ville bli snygga


Jag lyssnade på en coach som berättade hur man skall göra för att bli lycklig, så nu är jag det.

Investor Relations

30 + är en blogg i min söta rulle. För några dagar sedan blev han modeblogg och la upp en bild på en "Gaaahhhh-trench"


Detta har i sin tur fött en affärsidé hos mig - av det mer sinnesjuka slaget. Influerad av combon Mr Bean/Eric Ericsson/ knåpade jag ihop följande mail till det tyska (isch!) huvudkontoret:

"Dear Sirs and High Represantatives of Acronym!

Since I spotted my eyes to your apocalyptic garment, all the streetworthy aftermath stuff, I can't sleep. You see, my head is crazy and messed up with all ideas of a good combat look and pufft-attitude that should come to me if I just lay hands on some of the clothes on your site.


In Sweden we have Dressman for losers and after that it's Ströms for the bold and beautiful men - those who walk around in loafers with ballcrests on their uppersole. And they also wear white tubesocks to theese shoes. That situation makes me sad.


You see, I'm a man in the late 40:s. Soon I will reclaim my bonus and retirement insurance, quit my job and just smoothly surf around in the streets. But for me it's not an option to do so in this stage of age, without messy noises frompeople that surrounds me. Age is not a matter of numbers. It's a matter of style and curiosity. Some of my so called friends suggest that I should calm down, get checkered pants and start to play golf, or even boule with a little white glove sticking out of my pocket like an old wanker. They can just f#¤% off...

All I need is some cool clothes so I can fit in according to a smooth survivalfeeling in the streets. You know, it takes a man to run the hoods between Vasastan and Majorna. You might not have been here - but I can tell you - there are some assholes sneaking around - just the riot in june 2001 to mention one example, and 'cause I not have the pergamentic blisterlook as Bronson - I have to get mean by clothes...

Now - I run a blog, so if you just send me a package of your coolest stuff - I will advertise it even better than Blondinbella ever should. Or Rosing. You maybe not heard of them or Dennis M. You shouldn't be sad.

Then - if you think my attitude is right, I can set up a store in the heart of Gothenburg and be your first authorized dealer north of Copenhagen. A roughly designed store with warjunk, weapons and blasted concrete and some stiff music that take the customers mind to a landscape of "after the bomb"

Hope to hear from you soon.

Nemo - a hard and hairy helmet

Jag har inte fått svar ännu. Det kanske kommer en försvarlig mängd surkål på posten om några dar...

Advertising Space

Nä, det här duger inte.... Om jag ens skall fundera på att plugga upp en så här gadget



- så måste det bli ordning och reda.

I nuläget är det mycket skralt... jag har iofs den mängd läsare jag förtjänar... men - det här är mesigt...



1 person...repeat 1 person följer. Jag skall inte ge mig på att skälla ut publiken. Men jag är lite konfunderad. Med 70-80 besök/dag borde jag har fler followers.

Det verkar dock som om Blogger har tramsat till det - alla bloggar jag tidigare följt offentligt - så att säga - har blivit "anonym" status på.

Ja, ja... flaggat och klart i alla fall.

Kampen mot alkoholen

"Varenda dag var en skräck". En rubrik som hade sin peak för en vecka sedan.

Jo, men inte i relation till Bosse. Bosse hade varit nykter i 11 år då han och Elisabet träffade. Den skräck Elisabet redogör för är uppväxten med sin alkoholiserade far. Inte mindre vidrigt för Elisabet - men hur tänkte rubriksättaren?

Snacka om att tänja på verkligheten...

Kampen mot...eller med... alkoholen kan du även se ikväll på SVT 2. Ett bra alternativ till Så skall det låta. Som nu tar över efter På Spåret. Här är det istället urspårat så det visslar om det. Skulle jag tro.

Olle Ljungström kämpar med sina demoner och sitt beroende.
-Du får filma allt förutom när jag går på toaletten. Med de orden i minnet har filmaren Jacob Frössén följt Olle Ljungström en längre tid. Kvällens K special handlar om en artist som startade sin musikaliska bana redan i slutet av 1970-talet i bandet Reeperbahn och som sedan fortsatt som hyllad soloartist på 1990- och 2000-talen.




Programmet går även i repris 1 och 4 mars - ifall Settman är prio 1. Filmen ligger även på SVT Play i 30 dagar. Olle finns på MySpace - givetvis

Update: - Artikel i AB om dagsformen

Anpassning...

Som ny i familjen gäller det att ha ordning på det där med fitness.... passa in, helt enkelt.



....och det lyckas ju. Jättebra!

Hisingen

Utsikt mot Majorna - från Hisingen Foto:Nemo

Det är söndag och sol. Öfsadröp (takdropp uttalas så på slätta). Vi bestämmer oss för att återigen ta oss över till Hisingen. Men lovar oss själva att hela tiden ha visuell kontakt med Majorna.

S och jag är så trevliga när vi är ute och rör oss. Lite som det strävsamma paret går vi och gnäller på det mesta. Vi hittar fel nästan överallt. Och så blir vi grandiosa stadsplanerare. S har öga för estetik och försköning. Överallt där det är betong, parkeringsytor och förfulade områden så kommer det som ett brev på posten;

- Tänk, så trevligt det kunde bli om man trotylsprängde dom där husen och så kunde man ha lite caféer här vid vattnet. Anlägga en park där borta och lite mysiga bostäder där så... och skicka bort allt som börjar på S och slutar på tena till yttre Hisingen.

Jag lovar - om S var hövdning i Göteborg eller stadsarkitekt/stadsträdgårsmästare skulle alla göteborgare var sönderfikade, lida av fetma och ha utvecklat svåra gräs o pollenallergier.

Mina förnumstiga besserwisserbidrag består i att arrangera all trafik på olika sätt. Det börjar redan med att Älvsnabbefärjans tidtabell är som ett svart hål. Älven trafikeras ju nästan inte alls. I alla fall inte på söndagar. Hur kan det va? S påpekar att det borde vara ett café på akterdäck - och bänkar ute att sitta på. Varför blir jag inte förvånad?

Göta Älv - the nerv of the city, the backbone, the core of Gothenburg. Och där skall glida nån skrutter en gång i timmen medan alla som behöver fly Hisngen (och det är många) måste ta broarna i sina ö-byggda Volvos och ytterligare förstärka intrycket av "Lilla London" (smog, mörker, dimma , regn, dis och gas) Nänänänänänä...

I ren miljömuppsvrede trampar jag frustrerad längs Norra Ävlstranden och pekar med hela handen, viftar och har mig. Låter högljutt förstå att hela Göteborgs trafiksystem har fuckat up för länge sen. Som om den där lilla mys-tunneln som kommun-Göran fick grävt mellan operan och Järntorget skulle göra ett enda något från eller till...

Uppe i varv som jag redan är, salivbubblar jag om att färjeterminalen vid Saltholmen mår bäst av en nervgasattack och att den istället borde förläggas centralt i stan - så alla ö-bor slipper äga bil och kan ta sig till jobbet från stadskärnan direkt.

Så där håller vi på och går längs älven med solen i ansiktet och arbetar upp en puls av steg och humör som innebär att de vi möter längs vägen troligen tisslar och tasslar;

-Såg du dom där två åskmolnen...hur fan kan dom hålla ihop? Dom kan ju inte veta att vi älskar varandra och att gnisslet och de mörka ögonen är riktade mot "dom som inte gör nåt'".

Tänk vad bra allt varit om S och jag suttit bakom varsitt skrivbord och bestämt bra saker hela dagarna. Och vad omtyckta vi skulle ha blivit av göteborgarna.

I insikten av den monumentala självgodheten sätter vi oss på en bänk och solar, somnar mot varandras axlar och vilar i vår egen hopgnodda förträfflighet...


Istället för grogg Foto: Nemo

Ni är inte ett dugg bättre än vi...

Tidigare idag hade Mymlan, som bloggar OCH är journalist, en synnerligen skarpsynt inlaga på sin blogg. Nästa onsdag är hon med i Babel och möte Jan Guillou

Hon citerar Helena Gierta:

Bloggarna är förstås först och främst enskilda människor, som ibland skriver både klokt och förståndigt, men alltför ofta sprids det lögner och förtal. En del ser sig som modiga när de “avslöjar” namn på den ena eller andra misstänkta personen, andra skryter när de missbrukar offentlighetsprincipen och slår sig för bröstet när de säger det “ingen annan vågar”. Ofta står journalister i skottgluggen, som särskilt fega och korrupta.



Tyvärr har jag under några skeenden i livet mötts av journalistiska metoder som är lika grumliga som de bloggar gammelmedias journalister väder sig mot. Även om de inte kan liknas vid kommentarerna i Rosings/Blondinbellas bloggar, men ändå. Låt mig ta ett exempel:

För många år sen arbetade jag som mellanchef på ett företag. I samband med rekrytering av ny personal var det normalt att provanställa. Efter sex månader övergick tjänsten till fast - om det inte förekom några "konstigheter" under provanställningsperioden.

I ett fall förekom det konstigheter på ett mycket obehagligt sätt, och en medarbetare fick klart för sig att han inte skulle få fortsätta då provanställningsperioden var slut. Han gick till pressen med detta. Och pressen nappade.

Det som jag upplevde under den veckan då drevet gick var ett sorts Hades. Jag satt på mitt kontor och hatade pressen i allmänhet och en viss journalist i synnerhet. Självömkanspotentialen var skyhög.

När allt lagt sig och det hela blåst över sökte jag journalisten i fråga för att om möjligt få vederbörande att förstå vad den sensationslystna murvelfräsen grävt upp i ohanterlig dynga.

Jag blev mycket kallsinnigt bemött.

Det spelade ingen roll vad jag sa. Det var ointressant. Tidningen hade valt sin egen linje, gjort den till sin sanning och därmed jämt.

Att jag omöjligtvis kunde kommentera och förklara detaljerna i ett personalärende var inte relvevant information. Jag uppfattades bara som maktfullkomlig och "typiskt chefig". Tidningen och journalisten hade bestämt sig för att medarbetaren inte fick fast anställning på grund av att denne varit ute i media i ett annat ärende i början av sin provanställning.

Jag vågar knappt tänka på vilket scenario som kunde utbrutit ifall medialandskapet då sett ut som det gör idag och jag försökt mig på en bloggattack för att försvara min heder. Kanske tur det...

På så vis menar jag att likaväl som det finns rutttenhet och kloakbrunnsinslag i bloggosfären så är icke heller trycksvärtsmedia fri från grumligheter och osunda metoder då det gäller att skapa "bra nyheter".

Patrik 1,5

I förra veckan bullade dotter M och jag upp oss i megasoffan och tryckte in Patrik 1,5 i DVD-släden.






Denna salongsvältare signerad Ella Lemhagen (och nej... jag skall inte göra mig lustig över kopplingen regissörsefternamn och filmens tema) har fått översvallande recensioner och ett mycket positivt mottagande.

Efter att själv suttit nedsjunken i hemmasoffan och stirrat har jag inte svårt att förstå detta. Vem vågar överhuvudtaget mopsa upp sig mot ett tema som behandlar homosexualitet med ett sådant tonläge och anslag? Det är mycket begåvad gjort. Och skådespelarinsatserna är grymt bra.

Det som jag ofta hittar luckor i - manus. Det finns bra manus, och så finns det anusmanus. Denna film lider av att ha fått på sig det sistnämnda- (och nej, jag har fortfarande ingen baktanke genom att använda det begreppet, trots filmens tema).


Filmen tacklar fördomar om homosexualitet på ett både oväntat och begåvat sätt. Gustaf Skarsgårds och Torkel Peterssons porträtt av två män som försöker anpassa sig till livet i ett vanligt svenskt villaområde griper tag och tumlar om kring moralitet och komplexitet. Synd då bara att manus vid en hårdare granskning faller sönder. Det finns grava trovärdighetsproblem på flera håll. Något som t ex SvD:s recencent blundat för.


Taffliga myndigheter - OK... men det finns gränser för hur lågpannat socialkontoret funkar.


Robin Stegmars snut aj, aj... det skall vara liten gul ruta som är bonk-varning på att beträda a´la Gökboet, Blues Brothers o Clockwork Orange. Men bara där. Så är det inte i Sverige.


Totalt sett är myndighetssfären så parodiskt framställd att den inte kan tas på allvar. Det kanske är meningen, men intrycket i övrigt är inte att framställa stela karikatyrer. Det är inte konsekvent genomfört. Hade det varit det - hade jag köpt det rakt av.


Torkels rollfigur får problem att brottas med. Han lyssnar på Dolly Parton, dricker whisky och röker. Blir pissfull, hemsk och ballar ur fullständigt. När han skall flytta och separationen skall fullbordas (han har hittat en ny man att dela sitt liv med på c:a en vecka) - och kommer med sin purfärka partner för att hämta sina saker - då ändrar han sig och bara lämnar flyttlass och man med bohaget ute i bilen. Hade manus varit bättre - så hade kameran varit med inne i bilen för att skildra uppbrottet och återtåget till villakvarteret.


Det förekommer också en "raggartyp" i filmen som är homofobisk och kör blå amerikanare fort genom villakvarteret. Flera gånger körs bilen ursinnigt på gatan. Det stannar vid det. Konstigt. De övriga familjerna på gatan klimaxar på ett eller annat sätt. Får en sorts förlösning. Raggarkungen får fortsätta att vara raggarkung eller nåt - utan att det händer något. Skumt.


I Patriks sovrum har det satts upp en "babywatch". Inte så konstigt. Det skall ju bo en liten telning där. Är det tänkt. Patrik 15 bast och skitsur flyttar in. Att han inte river ner kameran och sparkar in en mellanvägg som tack för förtroendet är mycket märkligt.



Till följd av de här manusmissarna samt en flörtig komisk touch (oj...så tokigt allt kan bli) blir filmen inte den blytunga rulle det kunde blvit. För här finns stoff nog att göra en märkligt bra film av. Hade ...låt säga Björn Runge involverats...ja, då hade det förmodligen blivit mer kompromisslöst, men kankse färre biobesökare.

Som helhet ger jag ändå filmen klart godkänt. Mest på grund av skådespelarinsatserna och gnisslet som skapas mellan "vanlighetsstrukturerna" och regnbågsfamiljen.



Se hellre: Brokeback Mountain och/eller Priest

Spotified - vecka 909 Hearts of Stone

Ett album som jag har lite en liten skamfilt för är detta:

Southside Johnny And The Asbury Jukes – Hearts of Stone

Då - någon kväll i brytet mellan 70-80-tal låg jag och softade i min vindskvart i en säng utan ben. TV hade jag inte. Bara stereo. Det var många kvällar och P3.
En kväll var det en kille i min egen ålder som hade nåt prat- o musikprogram. Och han var djupt bedrövad och lessen. Han kunde, om det varit idag - tagit sin mobil och gjort den där filmen och en studie i mänsklig förnedring. Men det fanns inga mobiler då. Eller jo.. men dom satt i bilar och enheterna vägde 18 kilo.

Det gick i alla fall att vara lessen på den tiden trots att EMO var inte uppfunnet. Kulturjunkies fanns inte heller. Det var mest korsningarna mellan pajas/hippie (blaffig sammetsfluga och piprökarfrisyr) som stod ut. Och jeans med tjafs.

Flera gånger under den timslånga sändningen riktade han sig direkt till någon ung kärlek som lämnat honom. Första ljudillustrationen var "Hearts of Stone" för att få kvinnan som dumpat att känna sig dålig. Sen ströp han henne andligen med "Light don't shine" - kanske som en vink om att han snart skulle slänga sig i Kattegatt och bli krabbmat.

Jag minns att jag tyckte hans pretentiösa halländska var svinjobbig. Men han hade bra smak när det gällde musik. SydsidsJonny är lite av Bruces lillebror. Det hörs. På den här skivan har han till och med skrivit ett par låtar.

Jag kan varmt rekommendera de två spår jag nämner. Eller så är jag bara nostalgisk. Ledsna är dom i alla fall och hade klart platsat på St Valentine's day Massacre

Stress i press

I pristävlingen "Den som har mest kortisol i kroppen när hon dör vinner" är det just nu jämt mellan två kvinnor som är mycket lika men ändå olika. Lika - för att de är ungefär lika mediala. Olika - eftersom de enligt egen uppfattning lever väldigt olika sorts liv.

För mig är det snudd på obegripligt att ens komma på tanken om att jämföra högst egenupplevd stress. Eftersom vi är olika, så stressas vi olika mycket av olika faktorer.

Att dessutom (som Linda) klara ut hur andra borde leva sina liv för att förstå vad stress är verkar inte helt genomtänkt. Eller så är det det. För att öka sin mediala potential.

Läs mer: här och här samt här

På kontoret

"Jag har en måne på mitt skrivbord"

tänkte hon, medan googlesökningen på "LYCKA" nu kändes oviktig

Seriösa konflikter

Happy Sunday!

Idag hade jag förbrett ett superseriöst inlägg om allvarstyngda konflikter och hur vi - ofta beroende på uppväxt och värderingar förmår hantera dom. Nu blev det inte så - nästa söndag skall jag ha fått ordning på mitt tungsamma konfliktinlägg.

Istället kan jag skriva en skitbra[update: hyfsad] krönika om relationer kopplat till spårvagnar, Majorna och mobiltelefoner. OK? Hörde jag en storm av ettor o nollor som formerade sig till fyra täter gruppkolonner och marscherade in genom RJ 45-kablaget?

Lördagseftermiddagen var över. Sissela Kyle hade gnott sig igenom ännu en föreställning på Lorensberg. I publien; mor, syster och jag. Vi säger hej och har umgåtts i 4 timmar utan att något osagt blivit sagt. Det har det inte funnits tid för. Vi har haft trevligt.

I snöyran slinter jag nerför Avenyn och ställer mig vid Valand. 3:an kommer och plötsligt förbyts den dämpade miljön, det där luddet som göra att det känns som att gå ute med hörselkåpor till ett inferno. I spårvagnens inre kan ingen höra dig skrika.

Nä, ingen kan höra dig skrika för den rollen är redan upptagen av flera mobilblottare som för samtal om var, när, vilken vagn, plats, antal köpta öl, vägbeskrivningar. Jag har hamnat i en kommnikationscentral där medelåldern är i nivå med antal burkar i ett starkölslock.

En giganstisk svart kvinna, som skulle kunna dragit jämt med Cyndee Peters i utseende och omfång, bryter av när hon kliver på vid Järntorget. Med mobilen tätt intill örat skrattar hon hysteriskt. Det måste vara en oerhört rolig person som är i andra änden. Eller lyssnar hon på en ljudbok av Erlend Loe - utan lurar?

Rätt plötslig ramlar en liten panda i grå hatt och gröna converse ner bredvid mig:

- Mmm...ja...men jag har inte så många öl kvar nu. Nej, dom har tagit slut (fniss). Jag har två kvar, men du kan få den ena.
- Aha...ja, nä har du? Det hade jag glömt. Cous-cous? Vad är det? Som mjöl eller? Nä, jag har en trä-ängel med mig. Det kan väl passa? Han vill nog inte ha sex med oss två i alla fall....nä... Emelie kommer. Det vet man ju hur det blir...

Jag vänder mig bort och hoppas att resan med helvetsexpressen snart skall ta slut. Allt är fuktigt, ylle och elektronisk geggbrottning mellan iPods, mobiler och hållplatsutrop. Suck.
Det fanns en tid då biljettmaskinerna sa "tjong" och stämplade små papperskvitton som veks ihop. Snyggt och prudentligt. Då en mänska med en Sony Walkman var något mycket spejsat.

I den sena lördagstimmen var jag ett UFO igen. Herre, 50, svartklädd och bister. Med keps, redigt knuten halsduk och stadig blick. Som satt rak i ryggen och såg rakt fram. Nykter, väldoftande och knäppt gylf och en 10-pack tulpaner på väg mot min älskling. Att Sisselas föreställning hette "Dina dagar är räknade" bekom mig inte. Bara lite.




Till sist - lite söndagsmusik från ett piggt 80-tal som en illustration till Walkmannostalgin. Ett "one-hit-wonder" med Double

Länk till parkbänk

I gårdagens inlägg om Håkan på Heden hade jag angivit en felaktig länk till 10-minutersfilmen om Håkan, som bor på en toalett vid Lorensberg. Länken tog läsarna till ett inslag med Kin o Janet som sjöng i Nordstan.

Nu är det tillrättat - och länken finns HÄR.

Det finns också en film från göteborg som heter "En enastående studie i mänsklig förnedring". En i mitt tycke överteatralisk kille fiser ihop efter det att tjejen gjort slut. Filmad med mobilkamera.

Länken här ovan tar dig till "En enastående studie i mänsklig förnedring" Hard Core/Paw Riiktiit-versionen

Ord och Miljö samt Olles ollon

Genom den här sajten fick jag "sätta ord" på min blogg. Klicka för större version.



Sedan detta. Det är väl så typiskt. Jag är en miljöjesus. Om man skall tro bloggparti.se så har min blogg starka spänningar och strömningar mot (MP).

Det är ju djupt stötande. Allt redaktionellt arbete måste göras om... eller så får jag göra om mig. Tror på det sistnämnda. Det verkar enklare.

Jag återkommer då jag virkat en väst i ullfrotté, odlat svitno-kalufs, låtit mitt hår på bröstet växa så det står upp som en piasavakvast ur v-ringningen och bestämt mig för att flytta Göteborg till trakten av Skara. Under tiden ligger alla SUV:ar i Majorna pyrt till. Eller om man så vill - dags att byta från vinterluft till vårluft i däcken...

Ha en skön lördag - hälsar Olles Ollon



Gå in på www.kalles.se och bli ett själv - om du har lika snygg frilla som jag, vill säga

Hemlös - drabbad eller drabbande

Hemlös - utan egen förskyllan. Inget eget ansvar? I den här filmen skildrar Håkan sin situation. Att den skulle gå att förändra verkar inte finnas på kartan. Oerhört tråkigt, då det finns fantastiska möjligheter och hjälp att få - om viljan finns. I det här fallet har den checkat ut för länge sedan.... Läs gärna mer i organet som inte gör mycket för att länka tillbaka till det här inlägget. GP lider av stelbent twinglyfrossa. Ännu.

Ge filmen de 10 minuter den tar.

Öppna tårkanalerna och Spotify för när Ennio Morricones "Gabriels Oboe" ljuder då flödar mina tårkanaler. Det här är musik att dö till. Eller nåt. För det är så sorgligt att höra Håkan, 47 svara på frågan;
- Vad gör du om 10 år?
- Då är jag nergrävd, svarar han...

Den här filmen gör mig djupt sorgsen. Samtidigt tacksam för att jag vet... jag vet att det kunde varit jag som bodde på toalett och drack T-doja till frukost. ´

Samtidigt finns det exempel på de som reser sig efter en helvetestripp på 20 år. Eller kanske ännu längre. Här - ett ömsint och vackert porträtt av en man som jag håller tummarna för på söndag.

Vadå Göteborg?

Hade jag riktig otur när jag tänkte?

Om nu bloggen skall handla om andlighet, alkohol, film, musik, litteratur och trams. Varför skall jag putta in "Göteborg" som ett tema bland de övriga?

Vancouver? Amsterdam? Heidelberg?

Givetvis handlar det om att jag bor här. I Göteborg. Staden vid älven. Och då det gäller att spinna loss på ämnet Göteborg så är underämnena oändliga.

Ta bara den pappavitsbesläktade humorn som jag inte kan få nog av.

T ex:

- Styckmördarparet greps i Kapstaden.
- Jaha, för vilket mord?
- Det var Nelson man dela

Eller det fuktiga vädret. Den råa kylan som alla nylonstrumpsförsedda kvinnor fått smaka på då de köat utanför Park Lane en kväll i februari.

Men väder och vitsar är då bara skärvor bland all övrig lokalfärg som bjuds i denna mystiskt konsturerade stad. En stad vid vattnet där älven, själva ryggraden och legitimiteten för stadens utveckling och tillblivelse effektivt blockeras av mög, Stena, kraftvärmeverk och industritomter.

Just nu har de nya, fina italienska spårvagnarna som är bra för att det hörs när dom kommer fått snörstopp. Det blev kallt. Det tänkte vi inte på... kallt i Sverige. Hmmm...

- Si, vieto freddo Suedia il motore della spinola ...eller nåt kan tugget ha gått nere på fabriken.

De gamla vagnarna som såg ljuset samtidigt som dagens 40+:are ersätter nu vagnparken tillfälligt. Inne i vagnhallen Gårda förs samtal brutet och förmodligen är det någon inköpare eller tekniker som inte får följa med ut på veckans fredagsöl.

I tisdags morse kom en liten ensam vagn på 6:ans linje stånkande längs Skånegatan. Det såg inte riktigt ut så här:

men nästan.

Roligare är då att tränga innanför skjortan och visa på det födgeni och den anda av humor som endast kan skönjas i Göteborg. Kolla här:


Va? En ny låda på Kapellplatsen?

Oh, nej då... ett ingående studium visar vad det handlar om

Slutligen konstaterar jag att vi inom en snar framtid är ETT i-landsproblem fattigare... men det har inte så mycket med Göteborg att göra.

Dom är här nu!

För någon månad sedan var jag ute och snurrade... eller som Ingvar O, min käre nabo i Vasastan, skulle ha sagt; - Jag var inne på Internet!

Bland bloggar fann jag UFO-Fiffi och hennes blogg. Där upptäckte jag också de två böcker hon skrivit. Delvis sprungna ur bloggposter och jag har läst den första; "Dom är här nu"

Den är inte klok nånstans... eller vänta nu. Det är precis det den är.

Så här skrev jag på bokus.com:

"Det har varit en rakt igenom god läsupplevelse och jag har skrattat högt för mig själv flera gånger. Det är mycket sällan det händer då jag läser.

Dom bitterljuva krönikorna/styckena/kapitlen som är tragiska finner jag allra bäst. De har mycket vrede och kritik i sig. Jag har ibland saknat sen röd tråd i innehållet.

Det har givetvis med mina strukturella behov att göra, men det har eventuellt hämmat framdrivningen i min läsning.

Nu upplever jag inte detta som en bok med start - mål och däremellan en handling.

I början av boken blir Fiffi (bokens jag) varse att verkligheten är för bra (eller dålig) för att vara sann. Hon upplever att omgivningen består av UFO:n. Människor som inte har alla bestick tvättade och sorterade i lådan.

På bokens sista sidor blir ju detta mycket tydligt då hon själv får tag på en alien. Men det kan vara en dröm.

Under läsningen blir jag övertygad om att Fiffis färgaffär egentligen är en bensinmack i yttre rymden. Eller att kunderna kommer därifrån"

Så långt Bokus.

Sedan jag läst boken har jag gått och funderat och tänkt och funderat och det är - jo, banne mig det är en bok som dröjer sig kvar. Det är över en månad sen jag läste ut den - och den återkommer med jämna mellanrum. Det är dom knivskarpa analyserna av vår vardagssamtid som hugger tag. Läs hennes inlägg om T:s mormor, så fattar du

Jag har tidigare tagit upp boken "Vi i Villa" som en dystopi över ett förortshelvete.

Fiffi gör något liknande men drar iväg på resa och hamnar bland oförståeliga skåningar, synthmusik, kitchig ensamhet, Ålandsfärjor, bh-köp, cybernetiska raggfrustrationer, och så vidare ....
Mitt i smeten omgiven av ufon finns ändå den där urkraften som spräcker pärmryggen på boken. Vrede, vilja. Jävlar. Buss på!

Det är en bok jag kommer läsa igen.

Gör det du också - och bli en lyckligare mänska

Intervju med Nemo

Tonårsmorsa, som vann Stora Bloggpriset i kategorin "Vardagsbetraktelser" har precis lagt upp
en längre intervju med mig.

Egentligen borde jag säga - Trevlig läsning... och det är det väl - delvis.

Spotified - vecka 908 -Wasa Express

Alltså... "908" står för 2009, vecka 08. Det blir enkelt att förhålla sig till. Det är ett sätt att beskriva tid och rum som rotat sig fast under min militära skolning och är en av de få esoteriska begrepp som jag gärna håller fast vid. En annan yrkesskada som dröjt sig kvar hos mig är att peka med hela handen och tala med magstöd. Och så rättar jag döttrarna då dom säger att: "Det är många människor som gått till Konsum" när de ser fotspåren i snön på trottoaren.

- Nej, nej nej, säger jag. Spår av flertalet skosulor i riktning mot Konsum, heter det. Skilj på fakta och fantasi. Sedan ger jag en lektion i den ädla rapporteringskonsten; Stund, Ställe Styrka, Slag, Sammansättning. Därefter kan umgänget fortsätta på ett mer avslappnat plan.

Nu till musiken...

Jag har tänkt att grotta ner mig i min skivsamling som består av plast (CD:s) som mest står och samlar damm. I min serie "21 skivor" har jag gått igenom de alster jag skulle ta med mig till en öde ö. De finns arkiverade här i spalten till höger.

Nu kommer jag gå loss på lite allt möjligt som borde ha en större skara lyssnare. Först ut är Wasa Express.

Det här var några skumma lirare som min kusin och jag ramlade över en sen decembereftermiddag 1976 på Kulturhuset i stockoholm. En gratisspelning som vi slank in på. I Moonboots. Bara en sån sak. Sedan såg vi King Kong med jeff bridges och Jessica lange på Vintepalatset. Även detta i Moonboots.

På hösten -77 (det ultimata rockåret) låg jag i lumpen och passade på att hälsa på kusin Mats i Stockholm igen. Av en händelse spelade Wasa Express på ett stoooort disco som hette Domino.

Skivans första spår - "January Man" bytte namn, beroende på vilken månad gruppen spelade. Jag har alltså hört Decembermannen och Septembermannen live.

Trummisen Åke Eriksson såg galen ut redan då. Han gör 6 år senare rollen som en sorts svensk Jason i kultrullen "Blödaren" - en film du bör se om du inte har gjort det. En garanterat annorlunda upplevelse.

Skivan med det minst sagt kitchiga omslaget (Katastrofala Omslag? Hallå!) är vid lyssning idag brutalt fräsch och bevisar tesen om att "knepig musik åldras långsamt". det här är jazzrockfusion som står sig mycket gott. Om det inte varit för omslaget då. Där har grabbarna otur.

Skall passa på att nämna - jag äger den här skivan i vinylutgåva.Dessutom signerad av samtliga fyra medlemmar. Efter giget på det stora discot gjorde kusin Mats och jag en inbrytning och ville köpa skiva. Så blev det. Dessutom en kort förlägen pratstund, trots en uppmorskad folköl + KIR-attityd.

Med Spotify som hjälp lägger jag upp en spellista till detta famösa album Wasa Express – Wasa Express - som i alla fall går att följa några veckor.

Saknar du Spotify - men vill ha ett konto - så kan du gå HIT. Det kan finnas invites just nu

(Läser du detta i april kan du skapa en spellista själv eller söka dig fram)

Jag skulle ju inte....

Men idag när jag satt och sörplade i mig min Thailunch fick jag tag på ett vältummat ex. av Aftonbladet där den här mannen skrev en krönika.




Mina tankar började tugga i samma takt som jag läste och min gom processade bambuskott, lök och kyckling.

Så bra att det finns andra som verkligen gör det jag bara tänker....

Det verkar som om det finns olika sorts sanningar.

• Lögn
• Förbannad lögn
• Sanning
• Halvsanning
• Jan Guillou

Kloster

Bild: Nemo

Långt ut på den sydvästra delen av Kreta finns ett kloster.
Chrysoskalitissa.

En hemsida för och av poeter beskriver platsen så här

Jag fick berättat för mig att de trappsteg som leder ner mot havet skiftar i guld - men kan bara ses av rättrogna.

Då vi var där bodde det två-tre munkar i klostret. Där hölls en esoterisk mässa.

Det vilade något mycket stillsamt och säreget över denna utpost, helt nära Elafonissi.

Spotifyinvites!

Kära läsare!

Om du finner min blogg njutbar och trevlig att följa, så rekommenderar jag dig att omgående går HIT - och skaffa en Spotifylicens. Om du inte redan varit så förtänksam och framåt att du redan tiggt, bönat & bett eller vunnit en.

Utan en sådan kommer du finna dig själv på i ett musikaliskt ödelandskap. En Aftermath där toner och G-klavar ligger utbrända längs en väg där RIX fm och NRJ plöjt fram.

Jo - varje tisdag här är "musik" temat. Ofta presenterar jag då ett album som är värt att närma sig. En spellista följer med och den har inget större värde utan Spotify. Om du inte skall snurra runt på Youtbe eller så.

[Update: Jag har ett färdigt och reggat konto att bjussa på - maila så får du de uppgifter du behöver för att komma igång]

Feedback

Att ge feedback är inte alltid så lätt. Att använda Görels metod kommer förmodligen göra dina relationer något mer besvärliga. Det är iofs inte sämre TV för det.

Äntligen börjar jag förstå dealen med Mia & Klara. Tog ett par säsonger - men så är det med mig. Det tar ett tag innan jag fattar.

Här skulle nu vistats en video där Görel ger Feedback på hundskolan. Den har SVT stängt. Istället blir det denna:



Men... det finns ju en effektiv form för att ge feedback som kallas Jag-budskap. Det kallas så för att den som börjar samtalet utgår från sig själv och sina egna behov och ger feedback i jag-form.

Jag-budskap betyder att du ärligt och rakt talar om:

BETEENDE – vad jag ser eller hör, mina observationer av det som sker
KÄNSLA – vad jag känner när jag ser eller hör detta, eller hur jag "blir"
BEHOV – det jag behöver i den aktuella situationen
ÖNSKAN – vad jag skulle önska hända i stället. Eller en eventuell konsekvens

Jag-budskap leder oftast till att även känsliga saker kan sägas utan att det blir missförstånd . Eftersom jag-budskapet är rensat från dolda budskap, antydningar, syftningar, diagnoser eller skuldfrågor behöver inte den du riktar det till känna sig hotad och gå i försvar.

• Särskilt viktigt är att jag beskriver exakt vad jag observerar, till exempel

”När jag såg att du var alldeles tyst under grupparbetet, upplevde jag att du var väldigt uttråkad”.

Uttråkad är en diagnos som du själv har gjort baserat på att du observerat att personen inte sa något under grupparbetet. Den diagnosen behöver inte vara sann och den tillför alltså ingenting. Möjligtvis en onödig konflikt mellan er.

• Det är istället viktigt att du talar om vad du känner inför det du ser.

”Då kände jag mig väldigt osäker”. (På grund av den andres tystnad under grupparbetet)

Här är det viktigt att du undviker att ”avgöra skuldfrågan”, t ex ”du har gjort mig osäker”. Ingen människa kan ”göra” känslor i en annan människa. Det är alltid du själv som väljer vad du känner. Detta val är inte alltid medvetet.

• Beskriv varför du reagerar som du gör:

”Jag upplevde att jag tappade kontakten med dig”, (syftar på ditt behov av att vara lyssnad till eller bli sedd).
När du sedan talar om hur du skulle vilja ha det, har du bjudit in till och tagit ansvar för din del i en positiv förändring er emellan; ”Jag skulle önska att du i fortsättningen talar om vad du tycker”.


Du kan själv ganska fritt välja i vilken ordning du vill ta med delarna och formulera ditt jag-budskap. Det är viktigt att det låter naturligt för ditt sätt att prata; ”Jag önskar att du talar om vad du tycker. Jag känner mig nämligen osäker när jag upplever att jag inte har kontakt med dig”.

Två andra exempel:

- Jag blir orolig och ledsen när jag ser dina pizzakartonger som ligger på golvet över hela lägenheten. Därför vill jag att du följer med mig till Anna Skipper efter lunch

- Jag känner mig glad när jag ser att du har förberett vårt gemensamma presentation så väl genom att jobba igenom powerpointmaterialet så väl. Det gör att jag får en lägre stressnivå. Så fortsätt gärna jobba så.


Även min yngsta dotter har Mia o Klara som favvo.
Dessutom är det en viss form av feedback till mig.
Hjärtevarm...

Väntan är över

Image via Wikipedia

Här hade jag från början tänkt att skriva om Jan Guillou. Och kommenterat hans hållning i Lisa Marklund-affären och lite annat. Det hade osat ganska mycket missnöje kring en sådan bloggpost.

Nu blev det inte så. Min blogg kommer fortsättningsvis att vara fri från gliringar och okynne. Missnöje och upprördhet. Det är i alla fall en vilja och inrikting. Jag hoppas att jag lyckas.

Bloggens ledord - acceptans.

Den blir KRAM-märkt på så sätt att mina negativa energier inte läggs ut till allmän beskådan och kommentarsumgänge.

Tack vare andras bloggande kan jag utgjuta min harm, vrede och missunnsamhet på dessa bloggars kommentarsfält.

Det som fört in mig på detta spår är en tid av oblogg. Då bloggen varit stängd har jag endast "skåpsupit" på bloggy.se och nanoblogg.se samt twitter.com

Dessa mikrobloggar är fantastiska. Att med ett enda ord (nanoblogg) eller 140 tecken beskriva läget. Som Hemingway och hans korta roman: For sale: baby shoes, never worn. Det pressar födgeniet till att korta ner - vara kärnfull. Jag har nu raderat Bloggy och Nano. Nån måtta får det va.

Hursom... tiden utan blogg har gjort mig ljum och velour. En mysputte som skall försöka formatera bloggen enligt följande:

Måndag - bild
Tisdag - musik
Onsdag - litteratur/TV/media
Torsdag - Göteborg alt. Bloggrulle
Fredag - alkohol
Lördag - trams
Söndag - andlighet/relationsfokus/livsstilsproblematik

Går det att följa schemat, så blir jag glad och nöjd. Då jag kan nå mina mål och följa en plan blir jag alltid tillfredsställd. Njutbart. Motiverande.

Om det fiser ihop och bloggen fortsätter att vara den nyckfulla organism den varit, nu på sitt fjärde år, så må det väl också vara hänt...

Som du kan se är bloggen utseendemässigt förändrad en aning. Jag har också gömt mina poster från perioden 9 sept. - 20 nov. 2008. Håller på att göra bok av alltihop. Återkommer och utkommer senare...

Flytt och omstuvning

Snart lever bloggen upp igen. Start lördag - Alla hjärtans dag.

Just nu pågår omstruktuering och designpyssel...