Ungdomsångest del III

Vi snackar postkontor i den högre skolan. Torrt inomhusklimat. Fack. Burar. Polyester. Buntband. Remmar. Läderväskor och...kortbrallor.

Hösten -75 till våren -78 fanns jag på Kungl. Postverkets avlöningslista. Det var en erigerad värld för en förkortningsfreak. Xpdfrm Andersson - sån titel...eller nåt...hade min chef.

Hierarkin inom brevbärarskrået var tydlig. Chaufförerna...det var tunga gubbs. Dom körde långtradare med post. Här snackar vi inte ynka 500 hushåll som skall ha pensionsbesked och räkningar från Televerket...naj, naj. Tonvis med post från Strömstad till Stenungssund. "Jag har vart och hämtat i Trollhättan"...bara en sån förflugen mening gjorde att vi hjon på lördagsvikaresidan hukade ängsligt.

Däremellan fanns det Lantbrevisar och dom som körde Tjorven...(se nedan). Fordon var status.

Tjorven - en klassiker

Jag fick gå i lära hos Reine o Benny. Benny hade inte mycket till armar..dom var korta för hans morsa hade knaprat Neurosedyn, men han hade en jävla svada och sprutade ur sig instruktioner som en huggormsbiten fanjunkare.

Reine var soft och verkade ha knäcket mest för att vara snygg och möjligtvis få spänna på ngn hemmafru...jo, den myten lever och det fanns... iaf i Uddevalla... ett par postiljoner som inte bara levererade avier.

Jag kom in i jobbet på rekommendationer och började kånka kuvert på lördagar. Upp 5 på morgonen och sedan gick 3-4 tmmar till att sortera upp dagens post, få den i ordning och sedan var det dags för ytterligare 3-4 tmmar på distriktet. Om jag gick i mål vid 13-tiden var jag nöjd...för det var så länge jag fick lön. 23 spänn per timme...vilet motsvarar 95:- idag...helt OK för en grabb som bodde hemma och inte hade utgifter. Å andra sidan kostade en LP-skiva då runt 50:- (207:- idag) och Internet fanns inte alls... En stor stark gick loss på motsvarande 82:- så det var hårda pix för livets goda. Bensinen var med dagens mått mätt snorbillig...5-6 spänn litern.

Under de här åren...jag hade samma distrikt hela tiden...så utvecklade jag en känsla för de boende på distriktet. Eftersom jag är hundrädd... (bra valt jobb - eller?) lät jag alltid post som innebar påringning att ligga kvar. T ex delgivningar. Självklart var det oftast hundägare som skulle ha delgivning. Dom kommer ju från kronofogden, åklagare o domstol... so what?Detta var på 70-talet så Pitbull fanns inte. Inte Hip-hop heller...men RAGGARE och Hård-flepar.

Hård-fleparna i Uddevalla gillade hockey, hade hockeyfrilla, loafers med tubsockar, mysbyxor i grått som var nedstoppade i tubsockarna och en midjekort skinnjacka.

Under mina år fick jag också en uttalad ovilja mot några adressater på distriktet. De var de som bodde längst bort på en loftgång o hade drösavis med skit-post i form av ICA-kuriren och krav från Josefssons o sån mögpost.... fast övriga på loftgången skulle inte ha nån post. Mäktigt tröttsamt.

På den här tiden var jag oerhört resultatfokuserad och skulle till varje pris tävla med mig själv om att göra distriktet på så kort tid som möjligt. På det viset var jag en skugga som inte anfrätte morgonsura människor med klämkäcka tillrop och socialt meningslöst putter om väder, vind och eftersändningar. Fokusering, memorering och jag satte en ära i att kunna hela distriktet utantill. Så fort jag såg en adressat "Jansson, Hyggetråket 7" så visste jag lägenhetsnummer och var i ordningen det kuvertet skulle in...

Denna light-autism skulle få fortsatt om det inte vart för att disktriktet växte... nya hus kom till...villakvarter inkorporerades...och...männsikor hade osmaken att flytta och rasera hela mitt system och ordning. Surt och ångestskapande.... "Hur skall jag kunna leverera er jävla post om ni flyttar hela tiden? Varför kan inte alla bo kvar och stå still...så det blir lite ordning här? "(Se vidare Kurt Olssons farsa - fast han var spårvagnskonduktör) Speciellt neggade jag ihop på dom som flyttade två uppgångar bort...till en likadan lägenhet...vad var meningen? Jävlas med brevbärarn?

Yrket var inte på något sätt utvecklande för några goda sidor hos mig. Ren prostitution... men sommarvik var grymt bra; lite post, bra väder, färdig före 11.

Jag hade hört rysansvärda historier om postisar som skulle dela ut gruppreklam...men som istället sänkte hela traven i nån sjö eller grävde ner det i skogen som om de kolorerade matbutiksannonsbladen var styckmördade kroppar... men iofs...påföljden var tung...omedelbart avsked på grått papper...så den vågade jag mig inte på... men jag fixade en liten källarlokal. På Uddevallahem hade man fattat att inte mucka med en postis...så jag fick ett tomt förråd för att samla reklamutskick och framförallt telefonkataloger i...detta för att kunna dela ut lite när som...beting hade vi på sånt. Denna lokal kom oxå att bli ett tillhåll för smärre mellanölsäventyr, pubertetsänglig sex och smygläsning av post, FIB Aktuellt o Lektyr m m

På våren -78 fick jag nog och hissade vit flagg. Jag låg i lumpen och det funkade inte att göra lumpen ytterligare en dag i veckan... Adjö, posten. Fick iaf ett schysst anställningsbetyg med mig....

Än idag kommer postminnena tillbaka i mina drömmar. Ofta med buntar som "kalvar" eller brev som skall sorteras...och jag vet inte vilka fack dom skall stoppas in i... Så min postångest lever kvar och den får jag nog dras med resten av livet. Postångesten gäller enbart "På andra sidan brevinkastet"...att FÅ post det gillar jag. Men dela ut....