Ungdomsångest del 1

Sommaren 1974. Då fyllde jag moppe och gick ur 8:an. Mellanölet fanns i butik och jag sökte mitt första sommarjobb. (Jaaa... jag har fått näring från Mikebike...tack Mike)

På Unda camping utanför Uddevalla. Ägaren, som kallades Pås-Erik (oklart varför) var en man som doftade sur tobak, och körde Volvo 245:a utan att använda treans växel.

Han gav mig en timlön på 3:73 i timmen och "då skall du veta att det är inklusive semesterersättning...och passar det inte har jag en lista med 50 andra som vill jobba här..."

Vi var ett arbetslag på 5-6 ungdomar i samma ålder som ofta fick sköta butik, kiosk o lager på egen hand för Pås-Erik var ofta ute o provianterade. Han hade andra näringar. De första veckorna var Pås-Eriks "kusin från landet" och hjälpte till - men han satt ofta och pimplade öl och åt chips på ett vindskontor och var så i hatten när vi gick på middagsskiftet att vi mest fick se till att han höll sig där och inte var ute o röjde bland kunderna.

Kunderna ja... det fanns ett mopedburet ungdomsgäng från Herrestad City anförda av Egon. Egon var halvalbino, mindre begåvad men kunde sätta ner foten bra och makera vem som bestämde. Ingen muckade med Egon. Denne ljushylte självantändlige krutdurk körde Mustang Mamba med Bikerstyre och rökte Prince. En bra sak var att sälja cigg till Egon. Han slantade upp 2 spänn och väste "ett Prince" och så blinkade han så där lite spjuveraktigt/lömskt...och av ren skräck levererade jag ett pack pinnar. På detta sätt var jag under "beskydd" och kunde passera mopedgänget utan att få bonk.

Det borde jag annars fått...jag genomgick en sorts transformering den sommaren. Från hårdrockare med Deep Purple-frilla till mer androgyna Bowiefrisyrer.

"Har du klippt dig, eller har du ramlat o brutit håret?" frågade Pås-Erik när lockarna föll och uppspretet gjorde entré. Det var nog det närmaste jag hörde honom komma humor under en hel sommar.

Våra arbetstider var knas på ett vis. Vi jobbade VARJE dag. Från 15-21 och nästa dag 9-15. Ett dygn ledigt...och så påt' igen.

Ett av dessa dygn höll det på att balla ur ordentligt. Jag hade fått smak på flasköl och vi hade förstått hur vi skulle hantera detta oxå. Fylla en kasse och gömma ute i buskarna bakom butiken och sedan var det bara att hämta upp efter avgång. Tyvärr gjorde jag nåt helt galet... Jag satsade på några kalla pils på badstranden INNAN jobbet... glassig förmiddag och några kalla pils...mumma för en pubertal 15-åring med taskiga alkogener.

Vid pågång 15:00 var jag gött såsig och fick hållas på lagret och prismärka ett tag... kom sedan ut och skulle sälja glass. "Vad skall du ha min lille bög?" abusade jag en liten (vad jag trodde högtysk Otto Weber-gosse) men han var svensk och kom tillbaka med sin farsa som jag trodde skulle riva stället...

Norén skulle inte kunnat manusera en bättre kioskångestscen....pappan som sträcker sig efter lill-Bowie i beige biträdesrock av polyester...chipskartongstaplar som välter och lill-Bowie vrålar...."Den lille fan ljuger..."

Och pappan vrålskriker - "Jag skall få tag på chefen för det här jävla stället och se till att du får sparken din tölp"

Min karriär som tölp i Bowieutsyrsel fortsatte ytterligare en månad utan att några konsekvenser kring denna händelse...mer än att jag gick med en lömsk oro över att pappan var kvar som campinggäst och bara väntade på att få dra in mig i sin husvagn och bränna fimpar i mina fotsulor och sätta eld på mitt nyutväxta könshår. I munkjacka med uppfälld huva gick jag runt någon vecka...sedan klingade oron av.

Sommaren därpå hamnade jag i en färghandel bland lim, thinner och tapeter...det tar vi vid annat tillfälle. Det var ändå bara en försmak av vad som komma skulle; Lördagsbrevbäring på distrikt 23 A - postdistriktet från helvetet.