Transforming Ungdomsångest ..del IV

Har tidigare skvätt iväg några sommarjobb som satte oförglömliga spår o minnen. De har definitivt påverkat mig på många sätt.

Åtminstone inbillar jag mig det...

Sedan har jag kommit på att jag närmar mig detta - och lägger ut det i rymden för att jag känner mig lyckligare än på mycket länge.

Lycka är iofs ett flyktigt tillstånd...kalla det då hellre en inre frid, en nöjdhet med sakernas tillstånd. Livet självt taktar på mycket behagligt... och jag oroas inte över framtiden.

Jag tror att det är i dessa lägen som det finns anledning att rota lite i ryggsäcken och se hur det kom sig att det blev som det blev... det verkar vara mitt sätt att närma mig dåtiden.

Jag vet oxå mycket väl att ur lidande, hat och ångest kan kreativa processer födas.

Nu skall vi se...

Sommar igen... men sedan del III i Ångestdekalogen (jo, det blir allt 10 delar...det finns det stoff till...lugnt)

Sommaren hade varit vild och drömsk. Tågluff med gitarr och målet var Ios, som 1981 fortfarande en sån där grekisk ö där allt var "nice & beautiful". Musiken på Far Out Café var obskyr o svår och människorna gick omkring och spelade flöjt o rökte.


Ios...på morgonen

Att kliva ur den skogsgröna tjänstemannakostymen och jazza ner med tyska ståltåg, invävd i ett gytter av högspänning mot frihet, booze och ett jagat sinnelag blev lite för mycket för mig, typ Malmsteen - "Unleash the Fucking Fury"...efter en månad av för mycket för fort och med en yster dam i släptåg på väg hem drabbades jag av en existensiell oro...det var besvärliga nätter i min lilla takvåning i centrala Uddevalla. Ofta kände jag mig som en emotionell splitterbomb där allt drogs ut från mig. Viljor drog åt alla håll...moralen sa nåt annat och förnuftet höll på att förgasas...och svansen styrde

Som tur var fanns M med brödbil på hemmaplan och han gav mig det andningshål av otyglad frihet som jag behövde. Semester hade jag ännu... och iförd hippiekläder o pannband for jag runt och släpade Skogaholmslimpor längs norra Bohuskusten.

Verkligheten kom ikapp i form av en släktmiddag (se nedan - och den tomlessna blicken)...rättning i ledet - kavaj på...tre dagar senare skulle jag trampa kaserngårdsasfalt igen...i väntan på flytt o utbildning i Uppsala. Mitt första riktiga uppbrott för en längre tid... mer om det i del V om ångest. Ung Vuxenångest skall jag väl kalla den då...



Nemo whitout a memo med Sis juli 81