Från Bild till Reflektion

Jag noterade igår att mannen med en av Sveriges mest lästa bloggar tagit kontakt och utgjutit sitt gillande över mina spröda alster på denna häringa bloggsajten.

Detta får mig osökt att jämföra det hela som om Horace skulle skvätta över någa prosala subtiliteter i snabel-a-format till Prof Coma - denne grådask-gamäng i den akademiska finkulturens esoteriska utmarker.

Vi som rör oss i bloggträskets kiosklitterära environger tiger still och lyssnar efter ljud från frack, hatt och livré.

För övrigt... igår lyckades jag se en DVD som klockade in på 26 minuter jämt - "Det sanna jaget"
Något av det bästa jag sett som förklaringsmodell då det gäller att förklara beroendeuppkomst och dåligt mående som ofta lindras med pengar, makt, spel, missbruk osv, tillfrisknande och den smärta det innebär att möta "sig själv" och finna vägen tillbaka till lekfullhet, sinnesro, harmoni, kreativitet och en ödmjuk ärlighet gentmot sig själv och andra.

Detta får jag allstå till mig - och får betalt för det. Vet inte riktigt hur jag skall förvalta min tacksamhet. Tacksamhet är handling - så är det. Får grunna vidare...

DAGENS BLD upphör tills vidare och ersätts av en daglig reflektion...

Men först och främst kommer vi att behöva ljus. Det är inte mycket som kan växa i mörker. Meditationen är vårt steg ut i solen.(As Bill Sees It,p.10)

Ibland tycker jag att jag inte har tid med bön och meditation. Då glömmer jag att jag alltid tog mig tid att odla ett destruktivt sätt att leva. Jag kan skapa tid för allt jag vill, förutsatt att jag behöver det tillräckligt mycket. När jag ska börja be och meditera regelbundet, är det klokt att anslå en viss tid åt det. På morgonen läser jag en sida ur "Dagliga reflektioner" eller gör en Dynamic Meditation och när jag går till sängs på kvällen gör jag ett sorts bokslut och ser om någon flyttat in i mitt huvud utan att betala hyra... Sedan tänker jag på allt jag har att vara tacksam för och uttalar ett tack. Jag behöver inte stänga in mig i en garderob för att be. Jag kan till och med be i ett rum fullt av människor. Jag försvinner helt enkelt mentalt ett kort ögonblick. Allt eftersom min vana vid att be utvecklas, upptäcker jag att jag inte behöver några ord, för en kraft starkare än jag själv kan och vill höra mina tankar i det tysta.


Senare på dagen idag återkommer Prof Coma med en andtruten viskning om sin egen andlighet som tydligen finns inom antikvariatens dammsamlande alster... och ger mig mailledes en rebus med ett gåtfullt lockrop om att jag skall förstå hans longörer om att han varit "gäst hos verkligheten" (detta fick mig att tro att han genomlevt en god natts sömn och mött sig själv i morgonväkten...så fel jag hade;


Pär Lagerkvists självbiografiska berättelse "Gäst hos verkligheten" utspelar sig i kvarteren runt Växjö järnvägsstation, där hans far var stationsmästare. I dessa kvarter har jag i all hast vankat omkring under morgonen.
Just nu är nerverna under kontroll. Ingen onödig alkohol. Pigg och vass, en förebild och Wonderboy ("är du bara 46 år - och redan så mäktig" sa en beundrarinna igår). Då gäller det att ödmjukt på morgonen återknyta bekantskapen med min ungdoms läsupplevelser. Detta är mitt andliga landskap, som jag har med mig hela tiden och då och utökar eller fräschar upp med en omläsning. I stället för att be, kontemplerar jag med hjälp av några odödliga rader i litteraturens universum. Låt var och en bli salig på sin tro.
Detta var rebusen.