En jävla löprunda

Tog och startade denna nyårsafton med en utskjutning, inspirerad av fyrverkerier och så, medelst träningskläder, riktning Slottskogen och bortom....




Som framgår av antalet förbrukade kalorier gick det så in i helvete bra...

Ett sorts beroende...

Image via WikipediaHittade ett reportage i Aftonbladet om en författare..... och jag ändrade lite, pyttelite i texten


Hur är det med spriten?

– Jag dricker för mycket. Där har jag utvecklat en speciell taktik. Varje nyårsafton klockan 24.00 upphör jag att dricka. Sen dricker jag inte en droppe fram till första maj eller till midsommar, beroende på vilken trim jag är i.

– Ett år körde jag ett och ett halvt år helt utan alkohol. Det var då jag gick ner så in i helvete i vikt, för jag får ett jävla verksamhetsbehov.
Är det under de vita perioderna du skriver dina böcker?

– Nu får du det att låta som att när jag inte är vit, så är det svart. Så är det inte. Jag krökar kanske två, tre dagar i veckan. Men det går inte att skriva en roman om du håller på att festa flera dagar i veckan. En roman kräver 30 eller 60 eller 90 dagars oavbrutet arbete.

– Jag såg i tidningen att en kollega brukade dra i sig 20 centiliter whiskey om dagen, någon slags medicinsk jävla variant för att kunna släppa loss sin gestaltningsförmåga. Det var som fan, tänkte jag. För mig är det tvärtom. Jag krökar för att jag vill ha tyst i huvudet, inte för att få bra idéer.

Är du en missbrukarnatur?

– I en social bemärkelse är jag ganska framgångsrik. Så jag är inte den där enklaste typen av missbrukare som sover på härbärgen. Men jag är inte något hälsofreak.

Läs hela artikeln här. Och nej, det är inte Ernest Hemingway som intervjuats.

Gott slut, förresten.

Det smakar fågel

Min spröda ros i Majorna har sjunkit in i yrsel, lågt blodtryck och mår inte alls bra.

Jag menar att det är den anspända julhelgen som nu tar ut sin rätt. I kombination med för flitigt nyttjande av Shaktimattan.

Det började förmodligen med en fågel. Mellansonen till S hade beställt fågel till annandag jul.

Du förstår, käre läsare, att S är vegetarian och har därför inte de mest invanda handlaget med att hantera kadaver och köttstycken i sitt trevna kök.

Expertråd inhämtades från kära storasyster i Anneberg och det var nog bra - där fanns en hel vetenskap att hämta ifråga om att tillreda en fet kalkon.

Den skall gnidas med citron. En halv dito placeras inne i fågelkroppen.

Den skall också läggas på galler, med långpanna under. Gallret skall kläs med folie, så inte fågeluslingen blir randig och i långpannan skall det hela tiden sörjas för en vatten/skynivå på 1-2 cm.

Ord och inga visor.

På annandagens morgon till fick jag så gå loss på den döda, men upptinade fågeln och börja gräva innei fågelkroppen för att få ut "delar". först fick jag ut något som såg ut som enkrockskadad alternativt sönderonanerad tonårssnale. Det var kalkonhalsen som någon mänska på Ingesltads kalkonfabrik omsorgsfullt gömt inne i fågeln. Därefter lirkade jag ut en plastpåse med "inkråm".




Nu vet jag hur det är att vara obducent och gynekolog. Samtidigt. Inget jobb för mig. S kom åter och undrade varför jag penetrerade den stackars fågelns rövhål. Hon menade att jag borde använda halsöppningen, då detta borde vara bredare än kalkonens numera söndertrasade anus. Fan, vad klok hon är.

Jag lämnade över den rensade fågeln som S omsorgsfullt stuffade med äpple och lök.


-Nu skall jag ut och gå, för det är sol och jag behöver luft och ljus, sa S. Kalkonen skall vändas, ösas och penslas varje halvtimma, men det fixar väl du, min älskling, sa hon och tassade iväg med samma självklarhet som Måns Nilsson i julkalenderns sista avsnitt förkunnade att han skulle hem och skriva på viktiga papper och ringa till Tyskland (sånt som man gör när man är chef)

Självklart löste jag detta på egen hand så min näpna kvinna fick trava iväg runt Slottskog och Linné. Med en liten kastrull av smält smör, lite soja och svart vinbärsgelé penslade, snodde och vände jag fågeln som började bli brun och svettig inne på sitt folieklädda galler.

Resultatet blev monumentalt. När S kom åter och kalkonen var vänd ett antal gånger, så tillverkade hon en gräddsås på ett vis som endast en öm moder kan göra i juletid. Det kalasades och mumsades och hela middagssällskapet förenades i djupa vällustsuckar kring denna fågel. I ett ögonblick av vanisnne fann jag mig sitta och bräka ur mig två-tre pappavitsar, eftersom jag var äldste herre runt bordet. S herself åt lutfisk. Kanske är det därför hon inte mår bra....

Australia och 5 kg popcorn

Det händer ibland att Nemo klär upp sig som en vanlig man och befolkar gatorna i göteborgs centrala delar.

- Halstrad oxrygg och ett glas mjölk till mig... och en grillad aubergine med ert bästa sauvignon blanc-vin till min vackra kvinna. En snart klassisk replik.

Apropå repliker....

I förrgår var S och jag på bio. SF bio. Storfilm. Australia. Film är bäst på bio. Kolla trailen här



Alla var där. Salong 2 på Bergakungen med 500 platser.

Jag har i ett tidigare inlägg gett Nils Petter cred för att han vill införa 18-årsgräns, men igår skötte sig publiken.

Dom kanske hade tagit del av denna nyhet.

Alltnog, då alla 500 travat in och bänkat sig under reklamen, sedvanligt överlastade med läskburkar, prasselgodis och popcorn. Då...

... då stegade två anställda i prankmonkeykläder fram och konkade på en stor bricka kex-choklad. En sån där i platt-TV-format.
Dessutom på en genomskinlig sopsäck popcorn. För dagen sammanknuten med krullade röda snören.

-Jaha, välkomna till filmen Australia. Idag har vi lottat ut lite vinster på biljetterna. Och... kexchokladen går till dig på rad 10 plats 273.

En man lösgör sig ur rad 10 och tar tacksamt emot kaloribomben.

- Och popcorn går till - rad 6 plats 150!

Det är ju på det sätet jag tryckt ner mitt gubbarsle. Minst två säkringar brinner innan jag agerar och gör en Fylking; ställer mig rakt upp, lyfter båda armarna och skriker; Jaaa, ÄNTLIGEN!

Till den övriga publikens stora jubel, förstås. Det kan jag bjussa på. Givetvis bjussar jag även på innehållet i säcken och gör hela biografen delaktig i denna happening genom att skicka runt till alla som vill smaka. Säkert några som är glupska nog att trotsa larm om vinterkräksjuka och allehanda virusar som härjar fritt i dessa dagar.

Vad fan är det som händer... tänkte jag. En sopsäck popcorn. "Vinst". Jag ser det mer som ett straff. Då jag stegade fram för att ta emot den sackosäcksstora majspåsen for gravt paranoida konspirationsteorier genom mitt huvud. I flera inlägg har jag ondgjort mig över SF:s taffliga programläggning, filmurval och oförmåga att lägga rätta filmer i VIP:en.

Eftersom biljetten var köpt med bioklubbskort, så visste SF-gurun vem som satt på rad 6, plats 150. Kanske tänkte han; Honom ger vi en säck popcorn, så vi täpper till gnälltruten på'n. För gott.

Filmen då? Jodå. Den var pompös och skall ses på bio. Den skall ses på bio. Bara där. Den är mäktigt pompös och Baz Luhrman drar på med allt han har.
Storyn faller under ramberättelse 2 A. Hjälte, kvinna med utanförskap i bagaget, en skurk, en halvskurk, ett omöjligt uppdrag, som bara måste lösas. Det som ger filmen en besk, men nödvändig krydda är att aboriginalprobelmet blir belyst på ett, som jag ser det, nyanserat och vettigt sätt - inom ramen för en spelfim. Bara det gör filmen värd att se.

Och så längtar jag tillbaka till Austrailen....

Saker som jag inte...

...gav till min flickvän i julklapp



Lågpannade trailertrashunderkläder



Köttkvarn för kött. Riktigt kött



Burka

Istället fick S en julklapp med följande rim:

"En man som smeker mig på ryggen tills jag somnar"
det ville du ha - men handen min, den domnar
Kanske är det här något du behöver
6000 punkter som både värmer och söver
Bättre än min fadda kratta
världens bästa Shakitmatta

Alkohol o Public Service

SVT kommer att angripa fenomenet alkoholism i en dolumentärserie under 2009.

Det tycker jag är ett mycket lovvärt projekt. Så lovvärt att jag har ställt min historia till förfogande genom att kontakta redaktionen, påverkad av trailers som rullat i rutan under helgen. Och berättat om min blogg och vad jag förmedlat under hösten.

Opassande skriver btw vad Internet kan användas till - mer än att "titta" på. Mycket bra

Det kan innebära att jag "kommer ut" som alkoholist i kretsar som snubblar runt i fullständig okunnighet kring detta (inbillar jag mig iaf)

Om SVT tycker att jag är tillräckligt intressant kommer jag hamna i ett dilemma; barnen - 16 och 14 år - kan vara känsliga för vad andra skall tycka. Barnens tyckande kommer därför väga tungt, om det blir något av.

Däremot har min egen skämsjacka lämnats in på mental kemtvätt för längesen. Skämts har jag änna gjort tillräckligt...eller?

Hur skulle du gjort eller tänkt i en liknande situation?


"Yippie-kai-yay, motherfucker"

12 guldkorn

12 guldkorn

Mymlan jagar sin läsekrets. Dags att prestera en "ge mig 12 låtar och jag skall säga vem du är."

OK - Spotifylistan ligger här ovan. Bara att ta för sig av det som spontant poppade upp i mellandagarna. Har inget anspråk på att det skall vara "The Lista" - bara något som kom till här och nu.

Här kommer "varföret"

Late for the Sky - Jackson Browne

För att det är så smäktande vackert, melakoliskt och genomsorgset. Hur jävla sorgeso kan en man vara när han plitar ihop det här:

The words had all been spoken
And somehow the feeling still wasnt right
And still we continued on through the night
Tracing our steps from the beginning
Until they vanished into the air
Trying to understand how our lives has led us there

Looking hard into your eyes
There was nobody Id ever known
Such an empty surprise to feel so alone

Now for me some words come easy
But I know that they dont mean that much
Compared with the things that are said when lovers touch
You never knew what I loved in you
I dont know what you loved in me
Maybe the picture of somebody you were hoping I might be

Awake again I cant pretend and I know Im alone
And close to the end of the feeling weve known

How long have I been sleeping
How long have I been drifting alone through the night
How long have I been dreaming I could make it right
If I closed my eyes and tried with all my might
To be the one you need

Awake again I cant pretend and I know Im alone
And close to the end of the feeling weve known

How long have I been sleeping
How long have I been drifting alone through the night
How long have I been running for that morning flight
Through the whispered promises and the changing light
Of the bed where we both lie
Late for the sky

Comfortably Numb (live)

van Morrison sjunger Pink Floyd i Berlin 1990. Och SOM han gör det.

Jolly Roger - Ulf Lundell

Det går inte att snacka bort den här gubben. OK allt han gjort är inte guld, men ibland när han gör en "Ulf Lundell-låt" så blir bara ALLT rätt. Som här.

Out on the Weekend - Neil Young

Lord & Master när det gäller att skildra ung mans flykt i nergasad VW-truck

Caravan - Van Morrison

Han har aldrig låtit mer buttersvängig än vad han gör här. Hela Moondanceskivan är förresteni en klass för sig.

Nothing Else Matters - Metallica

Gråtmild ballad invirad i taggtråd. Klassisk. Håller jämt.

Solsbury Hill - Peter Gabriel

Gabriels farväl och adjö till till Genesis, lite småpikar här och var.
En låt att cykla fort till

Carpet Crawlers - Genesis

Hör ihop med den förra. Den växer, sväller och handlar om småkryp

Mr Tambourine Man - Bob

Just den här versionen från Budokan är förknippad med mycket positiva starkölsminnen från sommaren 1979.

Bridge of Sighs - Robin Trower

Suckarnas Bro - som det kunnat låtit om Jimi Hendrix följt med en bit in på 70-talet.

Going for the One - Yes

Tonartsbyten, taktbyten, Stråksynthmattor och Jon Andersons omisskännliga stämma. Det här är Art Rock at it's peak


Now that we found love - Third World

En låt jag hoppade sönder fötterna till på Ios 1981 och som förföljde mig många år. Den håller än...



Nu väntar jag spänt på vad Mymlan har att säga. Mitt pund är förmodligen kraftigt devalverat då Ulf Lundell är med på listan. Och - jo "99" med Toto var en bubblare

Juldagsmorgon

Hos Familjen von Phisenstrahl i Stocksund är julmisären total....

Vit Jul

Kan inte hissas för många gånger....

I Aftonbladet skriver Hillevi Wahl om sina jular som barn.

Jag önskar ingen en sån situation.

Ändå är det verklighet för omkring 400 000 barn. I Sverige

Pappa skriver julbrev till barnen

Att rikta sig till sina döttrar och försöka få fram hur livet var för c:a 35 år sedan - det är inte alltid så lätt... men jag försökte efter att ha fått frågan i förra veckan, innan vi skiljdes åt. De firar jul i ett snöigt Norrland. Men, det finns ju mail....

Hej mina söta och goa flickor!

Det var så mysigt att ha er hemma i torsdags och äta ute, mumsa fudge och glass. Även om hallonsodan var lite avslagen.

Jag tänkte mycket på frågan jag fick - om vad jag hade för drömmar när jag var i er ålder. Och hur det kom sig att jag inte mindes så noga.

Jag har funderat vidare. Anledningen till att jag inte kommer ihåg beror nog mest på att jag inte var så harmonisk i sinnet under den här perioden. Jag ville så mycket och slet åt olika håll. Och skolan var inte viktig alls. Där trivdes jag inte.

Jag ville bli rockstjärna - och spelade gitarr.
Jag ville bli en framgångrik idrottsman och simmade flitigt
Jag ville bli politiker och var med i Centerns ungdomsförbund
Jag ville bli journalist och skriva om seriemördare och brott

Men jag blev fritidsbrevbärare och yrkesmilitär. Att det blev så handlade nog mest om att jag inte ville/vågade flytta från Uddevalla och ta studielån. Läsa till något som jag inte visste vad det skulle bli. Om jag skulle få jobb och så.
Jag var för otrygg för det.

Så jag blev militär. Bra lön direkt och jag hade vant mig vid att ha ganska bra med pengar eftersom jag bodde hemma och delade ut post.

Sedan drömde jag om alla resor jag ville göra... och dom har jag också gjort.

Mina drömmar idag handlar mest om att ni skall ha det bra och må bra. Att ni gör kloka livsval, något som jag inte är speciellt orolig för.

Jag hoppas att jag kan vara till hjälp där...om det kniper.

Kramar och gosiga julpussar från en omåttligt stolt Pappa

Jul, Jul, Jul - till vilket pris som helst..

Istället för att skvätta pengar på ny Platt-TV, skämma bort små söndercurlade porslinsbarn som bara skriker när dom inte får det som vill, och som skriker när dom få det dom vill, för att det var fel färg. Dom kan med fördel försättas i ångest och göra en Ingmar Bergman - sitta i en garderob och leka med en gammal view-master och bli stora filmskapare i framtiden.

Gå hit istället. Det tjänar alla på. Barnen"där nere", ditt samvete samt syskonbarnet som kommer få en Oscar om 35 år.


Lyssna förresten på den här: Arethas Xmas - Aretha Franklin sjunger jul och välter mig. Lyssna, lyssna för böfveln - om du har Spotify

Anders F Rönnblom håller med....

Att känna sig blåst...

Något av det värsta jag vet är att hamna i en brygga av att känna sig gement lurad och snöpligt blåst. Om den som fört mig bakom ljuset dessutom berikat sig, då blir jag ännu argare. Och om blåsningen pågått länge - då är det värst.

1999 läste jag boken "Gömda" och sällan har jag känt en sådan vrede över att en kvinna lämnats vind för våg av skitnödiga myndigheter. Jag utgick givetvis från att ALLT som stod i boken var...SANT. Det stod så på omslaget. Det framgick också av bokens förord.

Jag hade med anledning av min ilska tänkt att snärta iväg ett av mina mest rödglödgade och vildsinta inlägg på som kan läsas på den här bloggen.

Och föremålet för min ilska stavas Lisa med z. Nu behövs inte det inlägget.

Det är redan skrivet på Newsmill, fast i en saklig ton av Rolf van der Brink. Det hade inte jag mäktat med. Därtill är min sinnesro alltför anspänd.

Och plötsligt få namnet "Piratförlaget" en helt ny innebörd för mig.

Det som stör mig mest är Lisa med z och hennes "faråthelveteattityd" när hon nu beslås med lögner och mörkning. Hon borde skaffa sig en pudelkennel... det kunde räddat mycket.

En nyutgivning av boken hade också varit på plats. "Gömd - en sanning som inte hittade fram". Bara som ett tips på ny titel.


The real stuff finns istället här (förhoppningsvis).

Läs även Monica Antonssons blogg.

Bloggrullatorn

Hej alla barn. Jag heter Rulle!

Min pappavitsnerv har gått på högvarv för att finna något klatschigt namn åt den här ryggkliande verksamheten. Jag kommer inte längre än till Bloggrullatron - med Rulle från Nöjesmassakern som illustration. Svagt. Jag ger mig själv en 2:a.

Förkastade förslag: "Bloggrullader", "Rolle Bloggdragg" (alldeles för esoteriskt) samt "Rullsyltan" (som blir lite väl säsongsbetonat)

Bloggrullatorn får det bli. Det är ett namn som kommer ge mer cred allt eftersom tiden går...know what I mean?

Nemo produly present decemberrullen:

• Abbes pappa
  

tipsar om en mycket bra bok - för blivande föräldrar. Ja, för andra också

• As Good as it gets

are into leather....

• Bloggfrossa

har träffat Lassie och inventerat sin verktygslåda

• Detvarintejag

har blogglov, men finns ändå, vilket är mycket betryggande

• En man med skägg

har gett mig störd nattsömn då jag finner att han mig kirurgisk precision avrättar några av de böcker jag läste då jag var ung, arg och förbannad 1973. För visst har han rätt och jag virar in mig i skämsfilten

• Katastrofala omslag

har en favvo med Bob Stevens som uppträder i bajskostymer som behängts med vita ridåtofsar och guldstripes på de paraplyliknande tjafsen i vadhöjd. Att döpa albumet till Gult och Blått... LSD?

• Kristina af Knusselbo

har grottat ner sig i inte helt könsneutral reklam från 1953

• Köpstopp

skriver om Lasse & Morgan on acid som jobbar på Renova och bekräftar mina fördomar kring män i färglada kläder som är ute och för väsen mycket tidigt - håll dom kort

• Mymlan

är en fast stolpe att hålla i när det blåser i IPRED-debatten

• Trettioplus

har varit på en julfest han förmodligen ångrar på nåt vis

• Tyskungen
  

har oftast ordning på sig. Men här har både hans sinne och förmåga att tjäna som föredöme sladdat. Betänkligt.

• Älskade dumburk

gav prov på en logga som inte verkar så genomtänkt. Eller så är det precis så.

Par i kris kring spis och granris

Been there, but not done that. Räddat upp ett havererat förhållande alltså. Det har aldrig hänt.

Alla mina tidigare relationer har sladdat nerför en svart relationspist och planat ut i ett väntläge på att få ta liften upp till nyförälskens toppstuga (för att nu tala vintertermer).

I den här artikeln berättar ett par om vad som hände och hur de sökte hjälp.

Deras främsta råd :

1. Ni är inte ensamma. Ofta delar man inte med sig till vänner och bekanta om att det är problem i relationen. Men även om varje situation är unik så kan de likna varandra om man skrapar lite på ytan. Det är okej att det är jobbigt ibland.

2. Tveka inte att ta in en tredje part, en terapeut. Det är jättebra att kunna få den hjälpen, det kan vara mycket lättare att höra sin partners ord via någon annan.

3. Det gäller att erkänna att man själv kan ha lika stor del i problemet som sin partner, att fundera kring vad man själv gjort och hur man kan förändra det beteendet. Detta handlar mycket om förlåtelse.

4. Acceptera att det kommer att ta tid. Problem som byggts upp under en lång tid, kanske flera år, går inte att lösa över en helg. Det räcker inte med att bara säga förlåt, förlåtelsen blir en process.

5. Ta tid för bara er, utan barnen. Det kan räcka med en timme i veckan och det behöver inte handla om att man ska ha sex med varandra, det kan räcka att bara dela på ett paket glass eller se en film. Ser man en rolig film ihop skrattar tillsammans kan det skrattet ligga kvar länge efteråt. En timme gör skillnad, det är en timme mer än om man struntar i det.

6. Bråka inte genom barnen. Också barnuppfostran är något man måste prata om, men ofta hamnar de diskussionerna framför barnen vilket förvirrar dem ännu mer. Så tycker man att partnern inte handlat rätt är det bättre att ta det efteråt.

Så här dags på året sätts förhållanden på prov. Jul. Släkt. Intressekonflikter. Mörker. Stekflott och oket över att allt skall vara på ett visst sätt. Lite som den där förväntansivern över hur bra semestern skall bli.

Jag tror att alltför få ser till att försöka vara så många som möjligt till lags hela julen, samtidigt och på en gång överallt hela tiden. det blir sällan bra.

Förnumstigt och terapeuthummande säger jag så här:

1. Finn ut vad du själv har för önskningar med julhelgerna

2. Kommunicerna det med din partner, dina barn eller närmaste vänner. Lyssna av deras förväntningar och farhågor.

3. Skatta vems behov du behöver tillfredsställa. Dina egna, barnens, vännernas, föräldrar, övrig släkt.

4. Ta beslut och genomför det. Speciellt när barn säger; "Vi vill bara vara med dig och ta det lugnt". Det är verkligen något att lyssna på.

Rosengård brinner...

...eller "Varför blir jag inte förvånad?"

Igår satte jag mig ner. Satte mig ner för att se på Debatt med den famöse Janne Josefsson. Det skulle handla om alkohol. Om visionen av en vit jul. En jul där de 400 000 barn som lever med föräldrar som dricker för mycket skulle kunna få en solidaritetshandling lagom till jul Fint.

Men först... Rosengård brinner. I 30 minuter matades jag med en förvirrad debatt där Janne Josefsson slogs med politiker, företrädare för den muslimska föreningen, poliser på länk och ungdomar som bor i området.

Jag blev inte så mycket klokare på vad den muslimska föreningen ville, mer än att det verkade tycka att Usama bin Laden var en skön lirare.

Min slutsats blev också att debatten gav rasister och främlingsfientliga krafter vatten på sin kvarn när representanter för de avhysta hyresgästerna inte kunde/ville/orkade förstå varför en hyresvärd har rätt till sina egna lokaler och att man som hyresgäst har att flytta ut då kontraktet inte längre gäller.

Att då - i det läget kalla aktionen som rasistisk i ena stunden och i nästa andetag höja ett gillande i riktning mot Usama bin Laden (som f ö kallade Barak Obama för husneger) är att sända dubbla budskap.

Sånt har jag svårt att respektera. Under tiden fortsätter Rosengård att brinna. Livligt underblåst av tillresta aktivister.

Efter debatten skulle det handla om alkohol och en vit jul. det kändes plötsligt rätt tomt och oviktigt. Kanske för att jag i min soffa kände en smygande vanmakt och den där osunda tanken: "Varför gör ingen nåt?"

Cineastknaster

Jag har fått för mig att se mig glosögd på film under julhelgerna. På min hemmabio.

Bio paaw riiiktiiit funkar inte längre, mer än i nödfall - och då helst på en VIP-salong eller en föreställning med en tydligt svår film som går sista dagarna och gör att du är ensam i salongen.

Bergakungen och Biopalatset har förvandlats till en ungdomsgård/apberg. SF står inte för Svensk Filmindustri längre. Möjligtvis Svettigt Folkligt. Då vill jag, kulturapa och baskermupp, inte vara med längre. Återstår Hagabion. Går bort på grund av sin sunkiga atmosfär.

Eftersom besöken i videobutiken (som inte har video längre - bara DVD och heter "Hemmakväll") ofta slutar med en vimsig Nemo som stövlar ut med en påse lösgodis, torsk på DVD och tom blick - så skulle jag behöva tips. Något inspirerad av Good, fast då gällde det serier.

Med tips menar jag allt som faller in i kategorin "film med hjärna".

Utom sånt som man blir mycket lessen av.

S, min lilla marsipanduva, och jag har försökt oss på verk som Lilja Forever och Dancer in the Dark. Det är bara att lägga ner.Inte ens en gammal snyftrulle som Havets hjältar pallar vi för. Det blir för svårt.

Bästa tips (helt enväldigt) belönas med denna tjusiga och helt genomlagliga köpDVD som jag alltså tävlar ut* på detta sätt. En filmtitel som förstärker årstidens arselklaustro i trivselsoffan hos släkt o vänner... det går även bra att föreslå en annan title - det finns en "hemlig låda" som väntar. Good fick mååånga tips. Hon har måååånga läsare. Jag har färre. Men vill ha måååånga tips. Även.

* Så fick jag använda det nyordsbegrepet också. Banne mej! I DDR-Sverige tävlades inget ut. Du kunde däremot "vara med och tävla om priser". Lite redigare, lite mera brunsås och polyesterpolo på nåt vis...

Knark

Mina döttrar och jag har gått in i ett tungt användande av denna centralstimulantia. Soc har hört av sig. Läget just nu - abstinent

Att stå för sin smak

Ända sedan jag var barnsben har jag fått klart för mig vad som gäller.

Musik skall inte konsumeras lättvindigt. Nope. Rätt skall det vara.

Någon gång på 80-talet prenumererade jag på Slitz - som då var musik och inte silikon. Där fanns en hårig apa med en krönika i slutet av tidningen. Frontline hette spalten. Vad apan hette har jag glömt, men han såg jävligt insatt ut. Han skrev om grupper som jag än idag inte förstått var han grävde fram. Än mindre hur jag då skulle bete mig för att kunna lyssna på dom. Var fanns vinyl eller CD:s med såna knepiga grupper som; Bratorwerken, Maluk, Borrisuz, Peach Sound och Strangerwald. Ja... ungefär såna namn var det.

Han var vad Andres Lokko är idag - ju svårare och mer otillgängligt - desto finare på nåt vis.

Och... jodå. Jag är mycket redig med att döma mänskor som lyssnar på tradjazz, dansband och melodifestivalmusik.

Jag noterade i och med WoW-festivalen i somras att jag nu sett samtliga husgudar live. Nu finns dom där; Bob Dylan, Neil Young, Pink Floyd, Peter Gabriel, Ulf Lundell, Genesis. Alla har jag sett live en eller flera gånger. De artister som har en speciell plats i mitt musikaliska hjärta. Det finns rum för Deep Purple, Tangerine Dream och Yes också - men känns inte lika nödvändigt.

Så kom han ändå och knödde sig in. Franskmannen. Den lille grodslukaren som monterar upp elektroniska spjut och kör bio på skyskrapor. Drar igång kyrkklockor och får hela staden Lyon att gå man ur huse och se bombastiska syntmattor som rullas ut över nejden.

Jean-Michael Jarre kommer till Gbg 12 maj. Och givetvis skall jag sitta där och dregla i blip-blop:et. Hänförd. Det blir istället för Michael McDonald. Också ett hatobjekt bland recencenter. Mannen med den fluffiga rösten som ställde in i början av juni.

Skäggiga män som badat i skivsamlingar sedan sina ofrivilliga ejukalationers dagar finner inget förbarmade när jag nämner Artrock. Symfonirock. Inte Westcoast heller, typ Toto, David Foster, Airplay, Pete Cetera och liknande råslicka produktioner. Då går dom sönder.

Att jag har en långhårig gubbe och synthbombast i mitt skivfack är Kay Pollacks fel. Han bestämde att Oxygen IV skulle vara med i filmen "Barnens ö". Sedan var jag fast.

Efter tre år i min lya på Sunnerödsvägen i Uddevalla där jag legat galet full på golvet och krälat till de ludna tyskarna i Tangerine Dream var det dags att ta synthmusiken till nya, mer melodiösa nivåer. Samtidigt började ju synth bli riktigt hett. Gärna med en smal röd läderslips och Depeche Mode i släptåg.

Här - ett lite smakprov från vad han är kapabel att ställa till med. Utomhus. Nu tar han alltså in sina jätteprojektioner och laserstrålar. Det finns biljetter kvar. Ännu...





Tycker du att det här suger? Kolla in det här klippet. Nr 1 på Twingly

Ett mail i mörkret

Då och då får jag mail som bara tvunget skall publiceras. Jag blir rörd, stolt och glad av sånt här.
Jag har fått tillåtelse att publicera mailet efter några justeringar av platser och namn.

Det har också stärkt mig i min beslutsamhet att försöka göra bok "paw riiktiit" av tiden sept. - nov. 2001 som jag beskrivit i år under samma tid och som en del uppfattade som en nutidsskildring, vilket det inte var, men kunde ha varit. Så lömsk är nämligen alkoholism. Tar du ett återfall så åker du tvärt tillbaka där du slutade - även om det gått 7 år sedan du tog din sista fylla.




Du känner inte mig, och jag inte dig, mer än det jag kan läsa i din blogg. Nu är ju din blogg väldigt naken när du skriver om ditt beroende och hur du mådde den där tiden innan du hittade till 12 stegs programmet.

Egentligen ville jag bara höra av mig och säga att jag tycker du är fantastisk som väljer att lägga ut vad du gått igenom, för vem som helst att läsa. Ungefär som att skriva en bok om det, men som är gratis för vem som helst och som sprids på ett helt annat sätt. Jag tror att du har hjälpt många och fått många att få upp ögonen för alkoholism och hur sjukdomen kan te sig. Många tror ju fortfarande att alkohlister bara är de som sitter på parkbänken, men många gånger är ju parkbänken placerad mitt i vardagsrummet.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med att jag skriver, mer än att jag är en tjej med en bakgrund som många undrar varför jag inte hamnat snett. Pappa - alkolist och narkoman tills jag var tre år, numera nykter sedan 20 år tillbaka, tackvare Minnesotamodellen. Mamma - alkoholist, har börjat ta tag i det men kan fortfarande inte erkänna att hon är alkoholist.

Att läsa om dig, att läsa hur det gått till för dig och att få ta del av en för mig okänd persons vardag när det går för långt - det ger mig nån slags känsla av trygghet på nåt sätt. Det liksom visar på att det faktiskt kan bli bra. Det VET jag ju innerst inne, men man behöver ha verkliga exempel på det som påminner en ibland.

Min pappa jobbar idag med Minnesotamodellen (och har gjort i många år) . Han har hjälpt mig många, många gånger i livet. Han satte mig i en grupp för barn till missrukare när jag var yngre, han lät mig få träffa samtalsterapeuter m.m. Ändå behöver jag hjälp med att "formas om", ta tag i sånt som hände när jag var liten och allt var kaos - för att inte tappa mig själv i mitt vuxna liv.

Jag har ju såklart sett ditt namn på ganska många ställen på nätet. Du finns som flitig kommentator på flera bloggar som jag läserJag känner mig som nån slags bloggstalker som mailar, men alltid när någon berör så vill jag berätta det. Och du berör - djupt in i mitt hjärta. Jag hoppas det är ok.

Ha nu en underbar helg.

Hälsningar
Xxxxxx

Att ligga lite före...

En av de största skillnaderna mellan dem som lyckas och de som misslyckas här i livet är deras förmåga att hantera svårigheter. Jag menar, det krävs ju inte direkt en karaktär i världsklass för att hålla attityden när allt flyter på. Snarare är det när lite jobbigheter står för dörren som vi får se hur folk är innerst inne. Vilket du speciellt kan märka nu när så många verkar tycka att omvärlden är mindre samarbetsvillig än normalt. Det gäller allt från förtroendekrisen i den finansiella sektorn till rädslan för att världen försämras miljömässigt eller hur bristen på råvaror och annat kan utlösa krig etc.

Kort sagt så är vi nu inne i en tid som prövar vår karaktär in på djupet. Sanningen är ju dock den att prövningar i livet är konstant förekommande. Ibland kan dessa prövningar vara ekonomiska. Andra gånger har de med hälsan, företaget eller förhållandet att göra. Men förr eller senare så händer det oss alla något mindre önskvärt. Det är en till synes oundviklig del av livet.

Hur många tuvor behövs för att välta ett stort lass?

De flesta av dem är dock inte stora, katastrofartade händelser. Nej, snarare är det små, dagliga saker som fäller det stora avgörandet. Förmodligen för att de är så lätta att ignorera och tro att de inte spelar någon roll. Inte spelar det väl någon roll om man är lite sen till sina möten, äter lite ”extra gott” ibland, skjuter på att ta sig tid att planera sina dagar, råkar missa lite tid med nära och kära eller helt enkelt bara inte hinner ta tid återhämtningsperioder just nu?

Det som gör störst skillnad i livet är ju sällan akut. Första gången man till exempel försummar att säga "jag älskar dig", ringa en vän eller planera en arbetsdag så att det viktigaste blir gjort först så händer det inte mycket. Vi kan missköta oss tämligen länge utan några större konsekvenser, men det innebär ju inte att de inte kommer. Det är lite som myror i trossbotten på ett hus. De är ju små så de kan väl få hållas, för inte kan de få en hel byggnad att kollapsa?

De som lyckas i livet förstår det här, tar ansvar och skapar sin egen lycka. När de ser problem torna upp sig i horisonten så tar de genast och gör något för att förbereda sig långt innan det blir akut. De väntar inte tills de är 15 kilo överviktiga innan de förändrar sina kost- och träningsvanor. Vid första tecken på att det är på väg åt fel håll så tar de nödvändiga besluten. Samma med alla andra delar av livet. För ju framgångsrikare du blir desto större och mer komplexa blir dina problem. Så vad kan vi göra för att lösa våra problem på bästa sätt och hitta den balans i livet vi söker? Nedan följer lite förslag:

1. Inse att problem är en del av livet!

Det är inget oväntat när de dyker upp, lika lite som att det förhoppningsvis förvånar dig när det blir vinter efter att det har varit somrigt varmt eller att det blir lågkonjunktur efter högkonjunktur. Faktum är att de är ett tecken på liv - de enda som inte har några problem ligger på kyrkogården. Så bli bra på att hantera dem. Bygg upp en buffert när det flyter på som gör att du kan klara det ”oväntade”.

2. Entusiasm och optimism är ovärderliga kvaliteter.

Ingen blir inspirerad till stordåd av någon som är negativ och sanningen är den att positiv inställning låter dig göra allting bättre än vad du kan med en negativ. Oavsett hur hård och kall en vinter är så följs den av vår och sommar. Det har den gjort varje år de senaste 10.000 åren så jag skulle i varje fall våga vara optimistisk nog att satsa på att även denna finansiella vinter, precis som alla före den, till slut övergår i en prunkande vår.

3. Underskatta aldrig ordens kraft.

Se dina svårigheter som utmaningar snarare än problem. Hur du pratar om dina utmaningar har en stor betydelse för din förmåga att hantera dem. Så definiera gärna dina ”problem”, men se till att du gör det på ett sätt som ger dig hopp om att klara dem.

4. Var proaktiv.

Att ständigt vänta tills något blir akut och du blir tvingad till aktivitet är ett säkert sätt att ständigt leva ett stressat liv. Vänta alltå inte på att problemen kommer till dig. Sök istället aktivt upp dem när de är små och ta hand om dem när de fortfarande inte kräver så mycket av dig. Det är inte bara att serva bilen regelbundet, putsa på huset eller hålla kontakt med dina kunder som håller de stora problemen borta. Samma sak gäller i förhållandet, hälsan, vänskapsbanden och allt annat som du vill hålla i tipp-topp trim.

5. Lär av historien!

Se till att varje problem blir till en livets skola för dig och gör allt du kan för att nästa generations problem ska hålla en högre klass än den förra. Självklart är det förenat med en del frustration, smärta och ekonomiska förluster men se det som livets kursavgift och se till att du i varje fall får med dig kunskap och erfarenhet som var mer än värd priset du fått betala. Lättast ser du till det genom att lära av det som händer, göra korrigeringar och sedan gå vidare med oförminskad entusiasm. Det är ju inte om du har problem i livet som är viktigast för dina framsteg, utan om det är samma problem varje år…

Det är snabbast och bäst att lära sig av framgång. Därmed alltså inte sagt att vi inte kan lära oss minst lika mycket av de utmaningar vi ställs inför. Tyvärr är det ju inte förrän saker och ting inte fungerar som de flesta av oss av nöd blir tvungna att tänka nytt, bättre och effektivare. Framgång är resultatet av att lösa problem och gå framåt oavsett vad som försöker sätta käppar i hjulen. Så är du en av dem som vill vara riktigt framgångsrik är det bara att förvänta dig extra många intressanta och stimulerande situationer och händelser (briljant förklädda till problem:-).

Faktum är att du kan snabba på din utveckling genom att aktivt söka upp dem. Att redan nu göra det som inte är akut än, men ack så viktigt. Så vad kan du utmana dig själv med att vara proaktiv med denna vecka som gör att du har så få akuta problem som möjligt i framtiden - med hälsan, familjen, jobbet, ekonomin, fritiden, vännerna etc…


Kopierat med tillstånd av Anders Haglund "Veckans Anders" www.lifevision.se .

Kulor i grenen

Att gaffa upp sin femåriga dotter är givetvis något som för mina tankar till vedergällning.

Till att börja med gaffning av pappans pungkulor och lååångsamt avlägsnande av silvertejpen.
Sedan kastrering med slö skridsko, typ.

Men vänta nu.... precis som i resonemanget i den här bloggposten - om att kalla saker vid dess rätta namn, så hade rubriken kanske blivit en annan, med tanke på de "småbrott" som nämns i slutet på notisen;

Långt gånget kemiskt beroende och narkomani ledde till barnmisshandel

Hade inte den rubriksättningen varit mer relevant?

Jag har skrivit om detta tidigare. Jag kommer med en dåres envishet fortsätta tjata om detta.

Läs mer om julen, spriten och barnen...

Vart femte barn lever i ett hem där det dricks för mycket eller drogas.

detvarintejagdetvarsnutarna

I min bloggrulle finns Linda. (just nu är hennes blogg stängd - och det är anledningen till det som inlägget handlar om)

Linda är 25 år och hanterar sverigedemokrater och övrig dumhet med samma varma glöd. Hon är en av få bloggar jag läser där en del inlägg går rakt genom plattskärmen. Det är ibland högt och lågt om trams och flams.
Mest läser jag och stärks av hennes brinnande förändringsengagemang och för att få perspektiv på tillvaron. Linda är hälften så gammal som jag.

Jag sätter mig ibland i 1984-selen för att finna mig själv, 25 år gammal och spåren förskräcker. Jag kan lätt inse varför jag inte hade någon större social talang i de åren. Jag hoppas att mina egna döttrar om sådär 10 år har vad Linda har - jävla massa stake, klokskap, sunda värderingar och förmåga lysa i kraft av sina ord.

Åter till Linda. Hennes sambo David arbetar i en yrkeskår som generellt sett har ett pissigt ledarskap. Igår fick jag vattten på min kvarn, då Lindas sambo kallades in till Kling o Klang för att få klart för sig att hans sambo bloggade, minsann. Att bloggen innehöll svordomar och könsord. Detta visste nu ledningen om. Kankse även övriga kollegor. De ville att Lindas sambo skulle vara informerad om läget.

Den här typen av reaktioner från chefer gör mig obehaglig till mods.

Anledningen till min ilska är att något triggas igång och väcks till liv. Minnen från 2003 då jag själv blev inkallad till två chefer som vi kan kalla för Bill och Bull (varför måste rädda chefer alltid vara två?) där jag tvingades förklara min bakgrund som aktiv alkoholist.

Noterbart är att jag inte hade smakat en droppe sedan 2001, inte försökt dölja min bakgrund. Det jobbet jag hade så, där Bill och Bull var chefer började jag 2002. Det var bara det att ingen frågat.

Jag försökte förklara att min bakgrund som aktiv alkoholist kanske var lika relevant som mina sexuella prefrerenser. Att jag som nykter alkoholist kanske var en resurs och inte en belastning. Men det hjälpte inte mycket. Jag var rökt, kokad och inlagd i ättika samt syltburksettiketterad med sirlig handstil - "Opålitlig medarbetare" ställd på hyllan för avpolletterat gods.

Nu hoppas jag att Linda återkommer i med sin blogg. Att klokskapen och modet vinner över rädsla och dumhet.

Jag hoppas jag kan läsa Lindas blogg snart igen.

Futtigt och Fittigt

Jag har problääm. Serious Problääms.

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om Kardinalsdygder. I den delen som handlade om "Öppenhet" skrev jag att jag hade svårt med fittiga avgifter.

Detta fick mitt hjärtas sockerhumla, min spröda daggdroppe i gull och Majornas eget honungsfikon - den oöverträffade S - att reagera.

"Så skriver inte min älskling", sa hon med sin väna stämma. "Fittiga, det låter inte som Nemo", sa hon.

Precis - så är det. "I" och "U" ligger farligt nära varandra på tangentbordet. Och jag är slarvig. Det går fort och jag har ett begränsat rättstavningsprogram i min Mozilla. Som förmodligen köper både "fittigt" och "futtigt".

Till de av mina bloggläsare som noterat detta: jag är en ärbar och respektabel man som inte tar ett kvinnligt könsorgan i munnen. Inte på det sättet.

Men, hallå världen?

Aftonbladet presenterar statistik över Googlesökningar
En del förvånar. Kanske att Blocket ligger fyra som sökning. Vad är det för fel att skriva blocket.se i adressfältet?

10 i topp

1. youtube

2. lyrics

3. free

4. blocket

5. eniro

6. tv

7. göteborg (Jajjamän!!!!)

8. lexikon

9. google

10. aftonbladet


De sökningar som ökat mest i popularitet

1. iphone

2. facebook

3. flashback

4. you tube

5. bilddagboken

6. swedbank

7. youtube

8. wiki

9. red

10. di


Svenska Kändisar (den här kategorin gör mig nervöst mörkrädd - alla placeringar)

1. Blondinbella

2. Linda Rosing

3. Zlatan

4. Björn Gustafsson

5. Håkan Hellström

6. Natacha Peyre

7. Amy Dimond

8. Pernilla Wahlgren

9. Charlotte Perelli

10. Anna Skipper


Utländska Kändisar

1. Britney Spears

2. Madonna

3. Rihanna

4. Iron Maiden

5. Miley Cyrus (vem är det???)*

6. Heath Ledger

7. Oasis

8. Leona Lewis

9. Carmen Electra

10. Elvis Presley

Och nej, den här bloggposten har ingenting att göra med en önskan om att bli mer läst, mer bekräftad eller på annat sätt uppmärksammad.

Nemo Crossfinger

Update: * Nu vet jag varför jag inte visste vem Miley var...

Småchat om Döden

Prof. Coma o jag har haft några existentiella beefar att tugga oss igenom.

Det började med att jag föreslog lite munter julläsning (vars författare Prof. Coma kommenterade så här: Mathlein hade jag som lärare i praktisk filosofi 1982. Han var ett vandrande svart hål. Den absolut tråkigaste person jag träffat i mitt liv. Av döma av titlarna som hans författarkarriär innehåller var min tolkning av grabben helt rätt. Han har aldrig disputerat. Tyckte väl inte att det var värd det. )*



Därefter bredde jag på med en man som gjort...hmmm... ett lappkast i livet. Men han nöjde sig inte med lappkastet. Det blev mer än så:

"Jag springer inte fortare än 48-50 minuter på en mil..." säger han här

Den här osten skall jag fan slå...

Tydliga mål - annars chips, rödvin och ångest. Hör du det??

Nemo - coach och begabbare av din fetmande tillvaro

Prof Coma går till mottatack:


Sjukdomsbilden hos Kari är ju ganska klar. Vill du dela den?

Det är klart att grabben gått ner från 106 kg. Bra. Men att beskriva det som han var "på andra sidan" verkar konstigt, Det finns gubbar med jättebukar, som hinkar sprit och röker cigarrer som klarar sig länge, 1874-1965 WC. Han sprang nog aldrig ens en 3 km runda.

Grabben tog enlig betjänten ett helrör per dag bara för att må bra.

Själv tycker jag givetvis inte att det är någon livskvalitet att tala om. Men, döden lurade han i nästa 20 år av DAGENS genomsnittsålder.

Så, Om det är rädslan för döden som får dig att springa och äta grönsaker, kan du lägga av. Titta på TV och dra en benny.

Din livsstilscoach

Masken

Min replik på detta blir då:

Om du använder Winston som mått för hur vällevnad skapas är du nog illa ute. Det går givetvis att hitta exempel åt andra hållet. Män med lagom fetma som lagt sulorna i vädret i jämnhöjd med 50-årsdagen.

Det finns även fysfenomen som bara slutar slå.

Nej, det är inte min ångest för döden som triggar igång mig. Det är mer viljan att skapa större, ökande möjligheter för ett rörligt och aktivt liv uppemot 80 bast. Jag tycker jag har missat så mycket, eller har kvar så mycket jag vill göra och uppleva - utan sprit i kroppen - så att det motiverar mig att sköta hälsan, ligga rätt i vikt och ha en hyfsad kondis. Det är så mycket lättare att orka, ha humör och må bra då.

Prof. Coma dräper mig så:

Du är så klok.

Men du vill ju in och coacha både här och där. Men jag säger dig bror (och du vet att jag också är klok och observant) att hos dig har jag observerat dödsångest under många år. Det är inget att skoja om. Omskrivningen "att jag missat så mycket" är fin och förståelig, men samma sak. Skriket är: JAG VILL INTE HÄR I FRÅN FÖR HÄR KAN JAG ALLA SYSTEM OCH VET HUR DET SKA VARA GOTT ATT LEVA. But, still brother, there will be a end, oavsett hur många thrialthon man genomgått (sprungit).

Prof. Svartalf

(Läs Mjeltsjukan av Tegnér och lär dig se det svarta.)

Det där går ju inte ens att bemöta mer än med vit flagg.... det är bara att vika ner sig och inse att döden är ett rött skynke för mig. Just nu.

* Det visade sig vara en annan Mathlein Coma syftade på

Kardinalsdygder

Hittade en utmaning om dygder här. Eftersom detta intresserar mig mycket och återigen ger mig ett tillfälle att förmedla min egen kantstötta förträfflighet, så kör vi:


Den vanligaste listan med dygderna lyder (på svenska och latin):

* Dygd - virt (motsats till vällust)

Mja... det här blir knepigt. Vällustigt dygdig... kan man vara det? Bra! Då har jag kommit rätt.


* Öppenhet - liberalis (motsats till girighet)

Min mentala öppenhet är stor. Och viljan att dela med mig. Däremot kan jag bli oerhört katig när det gäller futtiga avgifter och trams som jag anser mig ha rätt att skita i. Men jag anser mig inte girig med mig själv.


* Avhållsamhet - frenum (motsats till frosseri)

Irsch! Frosseri är A o O när det gäller mig. Ofta. Men bara punktvis. Jag har blivit en fena på att avhålla mig från saker som inte gör bra saker med mig. Alkohol t ex.


* Flit - industria (motsats till lättja)

"Vad är 5 minuters utskällning, jämfört med ett helt liv i lättja" En klassiker som jag ofta tillgriper på jobbet när någon kollega blir ängslig. "Det är lättare att få förlåtelse än tillåtelse" är en annan korridorklyscha som jag hostar ur min med samma beskäftighet

* Tålamod - patientia (motsats till vrede)

Ohh... Där har jag kommit i mål. Min vrede är låg. Det är oerhört sällan jag blir arg för att saker inte blir som jag tänkt. Jag har tålamod med sena tåg, besvärliga mänskor och.. ja..det mesta faktiskt. Utom kränglande datorsfanskapshelveten och andra devicer som bara SKA fungera.

* Medmänsklighet - humanitas (motsats till avund)

Flera anser nog att jag är en kärv fan. Som t ex inte har mycket till övers för möjliggörare och stackare i utanförskap. Tuff kärlek är ett begrepp som jag tar till och använder när det faller sig väl in i mina egna syften. Så långt medmänsklighet. Avund. Det tillgriper jag som flyktmetod och ondgör mig mest över andra som kommit längre än mig i framgång och rikedom på ett sätt som jag inte riktigt förstår


Staffettera gärna. Utmana dig själv. Rannsakan är fina grejjer...

Tre Solar och en pilsner

I natt. I natt kl 02:35 sänder TV 3 den ultimata fleppokalkonen "Tre Solar" i regi av Richard Hobert. Många har haft synpunkter om denna halvhalta rulle

Det är bara att applådera TV 3 att de tablålägger den filmen så dags.

Svenskt drama från 2004. Den unga kvinnan Hanna lämnar sina barn och sin gård för att ta sig ut till kusten och möta sin man, korsfararen Ulf. Han är på väg hem efter fyra års strider i Orienten. Det blir en våldsam och omtumlande färd som tvingar Hanna att slåss för allt hon håller kärt.

Tre minuter in i klippet kommer trailen. Det kanske räcker. Ett klipp som i övrigt innehåller oerhörda klassiker, var och en på sitt sätt. Klippet avslutas med det poetiska tvättmedlet - "Droppen"




Jag hade det tvivelaktiga nöjet att se den här filmens "världspremiär" på ett fullsatt Draken i februari 2004. Det gjorde ont. Mycket ont. När Micke Persbrandt uppenbarar sig första gången är det i en heavymetal-peruk som en hund tuggat länge på. I glåmig blick ser han ut från sitt pörte. Det var nog inte meningen att premiärpubliken skulle skratta här - men så blev det.

Ladda HDD:n och spendera 1:30 av ditt liv på detta skolpjäsmanus som är en relik från Bergmans Sjunde Insegel, fast på ett väldigt märkligt sätt. Om inte annat som ett straff för något dåligt du gjort...

Mera Göteborg

Peter Apelgren har en alldeles egen julkalender på 1000 apor.

Den är egentligen alldeles för bra för att vara där.

Lucka 1:

Multo Dinares!

Jag kan sluta jobba. Min blogg är plötsligt värd 200 papp. Det är stort. Den har ökat i värde med 170 000 på mindre än två veckor. Undrar hur det gick till.

Kan ha med bloggvarde.se och deras ansvarsfriskrivning att göra:

Ansvarsfriskrivning: Det värde som beräknas behöver inte ha något med verkligheten att göra. Då denna beräkning görs med tränade apor är det svårt att uppskatta ett exakt värde.

Frågor om Kärlek

Mymlan ställde frågor om kärlek för några dagar sedan. Mycket bra frågor - värda att begrunda och reflektera över. Igår var jag inne hos Silverfisken som är bloggare och fotograf. Han bor i Australien och visar i egna bilder hur hans andra barn föds. Se det. Mycket starkt och har mest med kärlek att göra.

Så till frågorna. Inget att beta av på en fikarast. Jag vet. Skall det göras, skall det göras till musik. Med den buttre mannen i den lilla hatten.




1. Vad är kärlek?

Kärlek är "Gud" för mig. Det oförbehållsamma. En glädje som riktas mot en annan person. Oftast en annan person. Någon du ständigt är beredd att förlåta. Oförbehållsamt. Inga om. Inga men. Kommer det villkorat realtionsskap - no love. No - lovelive. No life.

Kärlek till naturen? Mja.. skeptisk. För mig handlar det mer om beundran och hänförelse.

2. Kan man vara lycklig utan kärlek?

Det har jag svårt att tro. Inte särskilt länge. Du kan möjligtvis vara lycklig på shopping, sprit, och andra kickar. Men, det är inget som växer sig starkare med tiden, om det inte samtidigt handlar om en växande ångest. Kärlek som växer känner ingen ångest. Det blir bara bättre...

3. Kan man överhuvudtaget leva utan?

Det går säkert att leva utan kärlek. Men förmodligen blir det livet ganska lesset och bittert med tiden. Och som överlevare skaffar man sig substitut för kärleken: Jobbet. Föreningen. Resor.

4. Går det att älska en och samma människa genom hela livet?

Det är jag övertygad om. Det finns det exempel på. Egna barn t ex.

5. Kan man älska andra utan att älska sig själv?

Svårt. Jag tillhör dem som blivit övertygad om att den sunda egoismen och omvårdnaden om sig själv är en bottenplatta för att kunna utveckla sund kärlek. Mänskor som jag träffar och som har en aura av att "vara klara med sig själva" runt sig är de bland de mest älskande jag mött.

6. Kan man ta emot kärlek från andra om man inte älskar sig själv?

Det går säkert alldeles utmärkt. Det är nog till och med en grundförutsättning för att kunna börja på egen hand. Att våga ta emot kärlek. Det är där det börjar om man befinner sig i ett tillstånd där det egna kärlekssaldot har röda siffror.

7. Är det möjligt att älska en person man inte träffat, men känner över internet?

Pass. Har jag svårt att tro. En inbillning, men inbillningen kan bli verklighet. Det har den blivit för mig. Med detta menar jag att kärleken slår till först efter IRL-möte. Eller bekräftar inbillningen om man så vill.

8. Är vi i väst för fixerade vid kärlek och förälskelse, eller kanske tvärtom - har vi för lite kärlek?

Vi har för stor fixering vid yta. Kärlek på ytligt sätt. En sorts tro att materiella värden skall hjälpa oss att känna kärlek. Vi har däremot för lite kärlek till oss själva och i arbete och skola är det alldeles för många som blir bekräftade för det dom gör. Inte den dom är.

9. Kan man älska någon man inte tycker om?

"Jag älskar dig för den du är, men tycker inte om det du gör" Ofta sagt från förälder till barn. I övriga relationer tror jag inte det är möjligt.

10. Måste man älska sina barn/föräldrar?

Nej. Man måste ingenting.

11. Finns det människor som inte kan älska?

Ja, men jag är övertygad om att de flesta kan "bättra sig". En vistelse på www.baravara.se är en lovebombing som ingen går opåverkad ifrån. Däremot - många av de som lider av svår psykisk sjukdom eller svåra personlighetsstörningar har stora svårigheter i förmågan att lära sig älska.

12. Kan man älska mer än en?

Ja, ja, ja...för sjuttsingen. Det är fina grejer det. Det är dock i min värld så att - även om du älskar flera, så har du EN partner för den djupaste kärleken.



Kärlek och död hänger förresten hyfsat väl ihop. I senaste Existera finns mycket läsvärt kring Döden.

Sedan har ju den sladdrige poeten Bob Hansson ställt frågan till mer eller mindre prominenta mänskor.

Fast det är ju mina svar som räknas, eller hur?

Frågor på det? Eller ta stafettpinnen och tyck själv. Återlänka. Please

Robertson och två på parkbänk

Göteborg - roligast i Sverige. Jag blir mer och mer övertygad. Idag hänger ångestmolntäcket sin blöta decemberfilt med Zoloftludd över hela Gbg City. Inte ens kraftvärmeverket vid Rosenlund är vackert en sån här dag.

Men det är Gbg. Jag var igår en sväng i Sth City. Två timmar räcker. Jag får eksem och vill joddla på Masthuggsberget och skrika ut min kärlek till Götet. Men - när en stockholmare blir rolig - då handlar det om en gbg-vits - så plågsamt låg att den måste klippas bort.






En klassiker från Rallygänget får det också bli - för balansens skull. Från en tid då "ja" var ja eller kanske, eventuellt eller vi får se.

Imorgon handlar det om kärlek, fast på ett annat vis.

Ett bra liv...

Har du någon gång funderat på hur ofta man har suttit på skolbänken, gått på föreläsningar eller lyssnat på andra välmenande personer och liksom inte tänkt på om det man blir matad med är vettigt? Jag menar, ibland så antar man bara att det som den som lär ut säger måste vara vettigt just för att det är de som säger det, vilket gör att det liksom bara slinker förbi vårt medvetna filter och lägger sig som sanning i botten av våra sinnen.

Ta bara en sådan sak som ”att det du inte vet kan inte skada dig”. Det är så långt från sanningen som man kan komma. För i dagens informationssamhälle finns det nog få saker som kan skada dig så mycket som det du inte vet. Eller en av mina favoriter som du säkert också har hört från välmenande lärare så ofta att det nästan känns sant: ”Om det är något du inte förstår så fråga bara - det finns inga dumma frågor”.

Tja, nog är det bra att fråga om saker man inte förstår, men nog finns det dumma frågor alltid. Skulle tro att du förmodligen hör dem varje dag. Om inte annat när du träffar någon ute på stan och de säger: Är du här? Nej, jag är någon annanstans... Det här är ju nu en ”dum” fråga som vi ställer för att vara sociala och ha något att ”bryta isen” med. Det är ju i sig ganska harmlöst, men det finns andra som gör oss verklig skada. Som de här:

Varför händer alltid sån här skit mig?
Varför kan jag inte komma ur det här? Undrar hur många drinkar till jag kan ta innan vi går ut?
Varför är det så tråååkigt att träna?
Varför är jag den enda som gör något i det här förhållandet?
Varför måste jag gå upp så tidigt?

Fundera lite på vad du tror är de vanligaste svaren på den här typen av frågor och hur det förmodligen får den som ställer dem att må. Skulle tro att du ganska omgående inser att det här är ”dumma frågor” för vem som helst att ställa. Med det i åtanke vågar jag utlova att du kan ta vem som helst som mår dåligt i livet och ett av de grundläggande skälen är att de kontinuerligt och på daglig basis ställer just ”dumma frågor” till sig själva.

På samma sätt kan du ta vilken framgångsrik person som helst, på vilket plan du nu än anser att man är framgångsrik, och jag lovar att om du kunde titta in i deras hjärna så skulle du hitta ett antal smarta frågor som susar omkring där. Frågor som:
Hur kan jag få min fru/man att känna sig riktigt älskad idag?
Hur kan jag bidra med värde till alla jag träffar idag så att de känner att de vill betala för det jag har att erbjuda?
Är löptur, en promenad eller styrketräning bästa sättet att ta hand om min kropp idag?
Vad är jag mest stolt över i mitt liv just nu?
Om mötet jag har idag går så bra att vi båda går därifrån med ett leende på våra läppar, vad har vi kommit överens om då?
Hur kan jag lösa det här på bästa sätt och ha roligt under tiden?

Det finns givetvis mängder med andra, men jag hoppas att dessa exempel ger dig en idé om hur de frågor du väljer att ställa kan styra ditt liv även i ”smarta” riktningar. Så ta direkt och skriv ner ett antal frågor som du kan ställa för att styra ditt liv på positiva sätt. Öva sedan under veckan på ställa dem om och om igen och märk hur hela ditt liv transformeras och att du kan vara ännu lyckligare, friskare och framgångsrikare. Så vilka är de bästa frågorna du kan ställa till dig själv och andra idag? Ingen dum fråga att fundera på, eller hur?


Kopierat med tillstånd av Anders Haglund "Veckans Anders" www.lifevision.se

Hip-hop revival

Tro det eller ej - not? För 8-10 år sedan var jag illa ute. På flera sätt.
Ett var att jag fick för mig att hip-hop på svenska var något av det bästa som fanns.

Det här smärtsamma minnet kom tillbaka när jag så Petter på SVT i veckan.

Nu - så här efteråt har jag kollat över mina lyssnings och hoppövningar och funnit att det mesta är skit, men några håller ännu.



samt...

Avundsjuka pensionärer

Det är mycket om pensionärer och äldreboenden nu. Och hur vill skall ha det i framtiden....

I give to you... en favorit i repris från 14 maj 2008

----------------------------------------------------------

Köttberget jäser. Inifrån. Och jag blir så less.

"Mycket vill ha mer och helvetet blir aldrig fullt..." (okänd klok mänska')


Det här inlägget har jäst, nästan lika länge som 40-talisterna.


För några veckor sedan var det Debatt i SVT med mannen du inte vill skall komma hem till dig: Janne Josefsson. På agendan fanns "Pensionärsupproret",


Det höjdes kryckkäppar och hörapparaterna skruvades upp, TENA-skydden blev fuktiga och upphetsningen på Apberget i studion var stundtals i AIK-supporternivå.

Riktigt så hett som det var i studion 1994 när Kjelle Bergqvist och Tom Hjelte gick loss var det dock inte...











Men nära på...

Vad det gällde? Jo - de arma pensionärerna har fått det sämre för att de betalar så vansinnigt mycket skatt. Ängsliga politiker från båda håll satt och tuggade sitt lenrimmade fjams och tävlade om att komma etta på floskeltoppen.

Kortisolhalten steg påtagligt i studion då Ulf Adelsohn tog bladet från munnen och via telefon sa det som alla redan visste; -Ni är bara avundsjuka. Ni har inte fått det sämre, men ni kan inte ta att andra fått det bättre."

End of story...??? Nähädu... då tog det hus i helvete på allvar. En sådan rak sanning, från en som dessutom är pensionär själv - det var mer än PRO-ordföranden och andra kunde stå ut med.

Min ilska bottnar nog i avundsjuka; där sitter dom... i sina färdigamorterade mexitegelvillor från 70-talet då avdragrätten på lån var 70% och en galopperande inflation gjorde att lånen krympte och husvärdet ökade och man var körd i huvvet om man inte hade stora feta skulder till banken. Där sitter dom och vet inte riktigt hur dom skall göra? Bo kvar billigt...eller sälja coh få en stoooor hög med pengar att spendera på resor, nytt boende, husbil, Thailandsflytt...eller GOLF.


Idag slutar dom jobba. Barnen från krigsåren och efterkrigsbarnen. Och jag kan lova att den stora massan har det mycket bra - ekonomiskt.

Men snart är äldreboendets tid här... dags att se framåt. Och nu börjar det komma goda idéer.

Anna Hedborg tycker att äldreboenden skall vara sorterade utifrån yrke eller intresse. Så - ett läraräldreboende...eller så småningom allehanda nischade frifräsaräldreboenden;



Synthgården Depeche White

IT-boendet RAM-minnet



Grey Rock Hotel



Sjöbusehemmet



Fröknarna på Gråberget



You name it... det där tror jag allvarligt kommer bli en framtida lösning. Jag kommer själv att checka in på ett äldreboende för terapeuter med blogg, musik och film som intresse. Eller öppna ett själv. Fan - det kommer att bli kul efter 67. Nån som hänger på framåt 2040?

Att möta sin mördare

Om Alladins ande plötsligt dök upp och var så generös att du inte fick möjligt att bara få tre önskningar uppfyllda utan, för att anden var på ovanligt bra humör fick hela sju. Vad skulle du önska dig då? En hel del skulle nog önska sig att vara ekonomiskt oberoende och fria. Kanske skulle även att dela livet med din drömpartner få vara med. Att uppfostra lyckliga och glada barn. Att prata all världens språk så att du kunde få kontakt med vem som helst. Kanske har du annat på listan, men en sak som borde få komma överst om man tänker efter lite är att ha hälsan och vara fylld med energi. För att önska sig evigt liv utan det skulle kunna göra den önskningen till en mardröm, eller hur?

För nog är sanningen den att även om vi alla lite till mans har en tendens att ta den för givet, så skulle det mesta i livet te sig svårare och mindre njutningsfullt utan hälsa. Ändå är lätt att glömma och ta för givet. Speciellt om vi inte har några större krämpor för tillfället. För de allra flesta är det något som man bryr sig om först när det blir problem av något slag. Vissa verkar ha tur och klarar sig från sådant, medan andra kämpar i evig motvind.

Men vänta lite. Har det verkligen med tur att göra? Visst finns det genetiska skillnader och en del har fått en bättre fysisk hand att spela än andra, men nog är det lite annat tur som avgör hur vårt lite ser ut? Och om vi har lärt oss något av den västerländska medicinska vetenskapens försök att utrota sjukdomar och diverse krämpor, så är det att lösningen förmodligen inte kommer att hittas i behandlingen av sjuka. Nej, den enda hållbara lösningen kommer snarare att hittas i den förebyggande utbildningen av vilka val man behöver göra för att njuta av en hälsosam livsstil.

Vi är allt annat än hjälplösa offer

Energi och hälsa är lika mycket en konsekvens av de dagliga val av mat, träning och tankar som sjukdom är. Om det finns en sak som jag vill positivt inspirera andra att förstå så är det just att varje litet dagligt val avgör vår livskvalitet. Att det är inom vår kontroll. Att vi inte är några hjälplösa offer för omständigheter vi inte kan påverka. Nedan följer en klassisk berättelse som verkligen tar fram sanningen i dessa ord och som jag hoppas kan få dig att inse vilka insatser det är vi spelar med när vi inte gör aktiva, intelligenta val:

”På morgonen till sin fyrtioandra födelsedag vaknade Thomas Stålhammar av att åskan dånande utanför fönstret. När han med lätt sömnfyllda, pliriga ögon tittade ut på de mörka molnen som knappt avtecknade sig mot den i övrigt mörka himlen, gick klockradion på och det första han hörde fick honom att sätta sig käpprakt upp i sängen. Han kunde svära på att den så välbekanta radiorösten sa: Någon försöker att ta livet av dig, Thomas Stålhammar.

Han blinkade förvånat några gånger och plötsligt så var det de normala nyheterna som strömmade hur radion, men det var ändå med darriga händer som han tände sin första cigarett för dagen. För oavsett om det var verkligt eller endast en hallucination från hans eget undermedvetna, så är ett sådant budskap inget man slår bort i en handvändning. Han hade precis börjat hämta sig när han gick för att hämta in tidningen och det låg ett kuvert ihop med den. Han öppnade försiktigt och där stod de alldeles verkliga bokstäverna: Thomas Stålhammar, det är någon som försöker att ta livet av dig! Två gånger på kort tid gjorde det än svårare att slå ur tankarna och hans enda fråga var: Vem?

På frukosten, medan han saltade sina stekta ägg, la ost på sin smörgås och smakade på jordgubbsyogurten sa han till sin fru Patricia: Någon försöker att ta livet av mig…
- Vem, frågade hon minst sagt uppbragt utan att veta vad hon skulle tro.
Thomas tittade ner i sin kaffekopp medan han rörde ner ett par bitar socker och skakade på huvudet.
- Jag vet inte! Svarade han med en röst som trots att han försökte dölja det var tjock av rädsla.

Hur övertygad han än var av sanningen i att det var något hemskt som pågick, så gick han inte till polisen med sin historia. Han bestämde sig för att det enda han kunde göra var att fortsätta leva livet så normalt som möjligt och bara vara lite extra vaksam. Förmodligen var det ju bara någon som drev med honom - och om inte så var han väl smart nog för att kunna lura sin eventuelle mördare.

Han försökte att göra upp planer och tänka på motdrag på vägen till jobbet, men med alla stollar som körde som galningar ute på vägen så var det fullt upp med att tuta och göra fula gester. Inte ens när han väl var framme och han satt bakom sitt skrivbord kunde han hitta en lugn stund för att fundera över vem det kunde vara som ville honom så illa. Telefonen ringde konstant och det var fullt i inkorgen på datorn. För att inte tala om alla medarbetare som sprang in och ut och och ville ha hjälp med saker som var på deras ”att göra lista”.

Det var inte förrän han lyckats få i sig ett det andra glaset vin till affärslunchen som situationens fulla allvar slog honom. Han fick en stressad knut i magen av bara tanken och det var knappt att han kunde få i sig det sista av entrecoten och bearnaisesåsen.
- Det är ingen idé att få panik av det här. Sa han till själv medan han tände upp ännu en cigarett till kaffet på maten. Så han jobbade över till klockan var halv åtta som vanligt, gick igenom alla rapporter över middagen som vanligt och tog sina två Propavan sömntabletter för att åtminstone kunna få sex timmars sömn innan det var dags att köra igång igen.

Tiden gick och Thomas följde sin vanliga rutin och medan månaderna flög förbi tog han nästa ett perverst nöje i sin uppenbara förmåga att lura sin mördare.
- Vem som än är ute efter mig, sa han stolt till sin fru, så har han inte fått tag i mig än. Jag är för smart för honom, sa han medan han öppnade en kall öl och bytte kanal på tv:n för att se på sporten.
- Det verkar så, men snälla var försiktig ändå. Svarade hon medan hon ställde fram ett fat av sina härligt doftande kanelbullar som hon visste var hans favoriter. Det var som en socker och kaneldoftande smak av barndomen brukade han säga.

Hans mod växte för varje dag och han lyckades undkomma sitt öde i flera år. Men som det måste för oss alla kom döden till slut till Thomas Stålhammar. Den kom i trappan ute vid kaffeapparaten en dag när det var så mycket att göra att han egentligen inte hade tid med någon kafferast. Han var 54 år och hans fru som oroat sig så för honom begärde en full obduktion. Men den visade inga spår av brott. Bara emfysem, arterioscleros, magsår, levercirros, övervikt, högt kolesterolvärde, förträngningar i kranskärlen, cirkulationsbesvär och en antydan till start av lungcancer.

- Så glad han hade blivit över att veta, sa hans änka Patricia genom tårarna, att han till slut dog av naturliga orsaker och inget annat.”

Det är min förhoppning att du genom någon annans fiktiva öde kan hitta motivationen att förstå att de livsstilsval som vi gör leder till specifika konsekvenser. När vi gör våra val väljer vi också våra konsekvenser. Så välj smart och gärna längre än näsan räcker.




Kopierat och vidarebefordrat med tillstånd av Anders Haglund "Veckans Anders" www.lifevision.se