Trevlig Helg!

#blogg100 p 93

Precis....

Genesiskopior - bättre än originalet?

#blogg100 p 81

I förrgår hade jag ett event på agendan som faller under "Vuxna män gör saker tillsammans". Sist det inträffade med musikaliska förtecken var det också med samme man och på samma plats. Fast då såg vi Yes. OrginalYes. Nu var det Genesisfejk - men undrar om de inte var snudd på bättre än originalet.  The Musical Box har fått ta över all utrustning, scenkläder, ljusshow och annat som "riktiga" Genesis använde på sin tour 1974-75.

De hade alltså på denna turné bestämt sig för att framföra The Lamb lies down on Broadway i sin helhet.

Albumet berättar en surrealistisk historia om en halv Puerto Rican  och ungdomsbrottsling som heter Rael. Han bor i New York och sveps ner i  underjorden där han möter bisarra varelser och mardrömslika faror. Allt för att rädda sin bror John.  Flera av berättelsens händelser och platser härrörde från Peter Gabriels drömmar, och huvudpersonens namn är en lek på hans efternamn  I  dokumentären "Genesis: En historia"., berättar Phil Collins, "Det handlar om en"delad personlighet ".   Rael tror alltså att han är ute efter John men söker i själva verket efter en försvunnen del av sig själv. Enskilda låtar är också satiriska anspelningar på mytologi,  den sexuella revolutionen, reklam, och konsumism. Titelspåret, "The Carpet Crawlers" och "In the Cage" är live favoriter för bandet. Både "In the Cage" och "Carpet Crawlers" ingick i 2007 på riktiga Genesis Turn it on again turné.


Som extranummer spelar bandet just låten som de själva heter



och på det - Watcher of the Skies från Foxtrot. Helt magiskt

PSY - med nytt One Hit Wonder

#blogg100 p 80




Bara så ni vet - sommarplågan är här

Hittegods

#blogg100 p 75

I en post för några dagar sedan vurmade jag stort för arkivet Radiogodis där jag hittat en hel hög Eldorado-program. Genast satte jag ihop en spellista. Några av de gamla favoriterna fanns inte på Spotify. En del var svårupptäckbara. Nu har jag hittat ett guldkorn. More to come...

Poe goes Queen

#blogg100 p 74

Ännu mera 80-tal

#blogg100 p 71

Har grottat ner mig i sajten radiogodis.se och lyssnar nu ivrigt på programmen som sändes 1981-82. Förutom att programmen innehåller mycket god musik så görs nedslag i tiden och hamburgerbarer besöks. Dåtidens mode nagelfars och filmpremiärer recenseras. I programmet från 811213 (ja, det var då det ballade ur i Polen) recenceras första filmen i serien om Jönssonligen, t ex. Det är hur skönt som helst. Eldorado har blivit min nostalgiska snuttefilt i siden.

För att samla på mig ett koncentrat av detta bygger jag en spellista utifrån de låtar som ingår i programmen allteftersom de poppar upp. Allt finns inte på Spotify. Som Amanda Lears "New York" - så tur då att Youtube finns...

L. A. Now! För 29 år sen...

#blogg100 p 68

I samma veva som Eldorado med sin gränslösa musik dök upp och gjorde att jag upptäckte en hel radda artister som annars gått mig förbi började TV bli lite mer intressant. Måndagsbörsen hade satt en sorts agenda och Kaj Kindvall hade något inslag i en större produktion som jag glömt namnet på (någon??) där han hade videovisning.

Detta är innan MTV fått sitt stora genomslag i Sverige. Vi är fortfarande på första hälften av 80-talet och DDR-Sverige är bara i sakta avmattning. Pastellfärger och touperade frisyrer gör vad de kan för att tvinga bort det reglerat betonggrå...

Då - mitt i sommaren 1984 kommer ett TV-program och väcker min lust om att lämna lägenheten på Jarlsgatan och lämna in en avskedsansökan till Chefen I 17, råna Handelsbanken och blixtsnabbt flytta till L. A. Kan tänka att det berodde på att OS skulle gå i Los Angeles och SVT ville visa någon sorts ögonblicksbild över stan. "L. A. Now! City Attitudes" hette programmet. Serien fick sedan efterföljare där bl a Paris belystes på ett likartat sätt.

I många år har den här knappa timmen collage av livet i Los Angeles 1984 satt sig fast. Jag hade den också på VHS och använde den som förströelse vid verklighetströttma.

Det här är första klippet - det finns 5 till. Sevärt, trots VHS-kvalité

Det är en mycket snygg produktion. Lennart Wretlind är speaker. Det är som Eldorado på TV.

Fyra år senare fick jag möjligheten att uppleva det mesta som filmen beskriver på ort och ställe. Och det var så här. Det var som att kliva in i random amerikansk film som utspelas trakterna av Venice och Santa Monica eller Beverly Hills.

Vad är det som händer? Jag har hamnat i 80-talet på riktigt....

Eldorado 1981

#blogg100 p 67


För lite sedan la jag ut min tågluffardagbok från 1981 här på bloggen. Vad som inte
framkom alls i någon av  de nio delarna var vad jag då hade för förhållande till musik
vid den tiden. Det var viktigt. Och jag hade sedan 1979 packat ner 3-4 kassetter att spela
genom att jiddra med greker och förmå dem att spela just mitt band på en strandbar eller så.

Från 1982 hade jag eget bärbart ljud med mig i form av Sony Walkman. Nu - 1981 var det annat, men jag minns faktiskt bara att jag hade ett C 90 med mig och då med just DET HÄR programmet.

Eldorado som sändes 19 maj 1981. Programmen sändes på tisdagskvällar och höll på i två timmar. Mellan 22 och midnatt.  Kännetecknande var att Kjell Alinge spelade ny och okänd musik. Det märkliga är hur väl det mesta håller idag. Det känns inte daterat alls. Det finns en hel räcka med glimrande musik under de här två timmarna. Kim Carnes – Draw Of The Cards till exempel. Sedan några unika inspelningar med bland annat Taubes Stockholmsmelodi som Björn J:son Lindh och Totte Wallin har meckat ihop (den ligger i spannet 21:30-27:00) Eller den specialskrivna Eldolores där Sam J Lundvall pratsjunger till Mick Tretows musik (1:11:15 -1:15:10) . De här svenska unika inspelningarna finns på en LP som kom 1982 där även Eva Dahlgren finns med och sjunger "Sakta vi gå genom stan"

 Grace Jones – Walking In The Rain finns med och Rupert Hine – I Hang On To My Vertigo. Så där fortsätter det. Bara skitbra musik hela tiden. Och det är klart... med Lennart Wretlind och Stefan Wermelin i redaktionen, kan det bli fel då?

När jag kom hem från Ios det året hade jag med mig en kassett där Lou Reeds Transformer fanns på ena sidan. Bob Marley's Live på den andra. Snodd på något vis, säkert.

Programmet avslutas förresten med Hansson de Wolfe United – Auf Wiedersehen

Musikminne - 35 år bakåt

#blogg100 p 66

Jag gjorde lumpen 1977-78.

På våren -78, alltså för 35 år sedan hade vi inte inte mycket Spoitfy och Internet. Faktiskt bara blandband på kassetter. På luckan hade jag ett Gomorron fredag-band där Clabbe spelade vinyl. Detta var PRE Rakt över disc och musiken var inte så epileptisk och stresspratig. Hittade btw en sida för hämningslös nostalgionani med mycket 80-tal. Rakt över disc från midsommar 850621 är en klassiker



Bland annat fanns den här pärlan med. Clabbe introducerade spåret med;

"Han sitter på en bergstopp..... IiColorado...... med sin gitarr...... han kan det instrumentet"

Det är fint sagt. Och bra. Eftersom jag kommer ihåg det så väl?

Raketbränsle

#blogg100 p 30

Ända sedan november 1980 har jag har ljud i bärbar form. Då... i DDR-Sveriges fluffigaste era blev jag ägare till en Sony Walkman. Den har jag tidigare skrivit om.

Nu är det bärbara ljudet nästan alltid förknippat med löpträning eller tågresor. Bara då

Den här spellistan har jag offline och i min telefon. Den är bra. Riktigt bra, säger jag och många (50) med mig som prenumererar på den. Jag försöker uppdatera den 4 ggr/år. Byter ut - fixar till och har mig. Ju fler prenumeranter, ju mer omvårdnad.  Här är den - eller som länk längre ner. Självklart måste du har Spotify för att kunna ha något utbyte av det här... och det har du väl? Eller köper du CD på Statoil? Väx upp!

Hopp o Studs - winter 2013

Den där låten...

#blogg100 p 19

..som du kanske trodde kom från en bakgata i värsta ghettot -

("The song tells a story in which Warren G, while looking for some "skirts", is mugged in Long Beach, California. Nate Dogg comes along guns blazing and saves the day, and the two go off looking for their women. The two rappers go back and forth, telling each side of the story with some of the cleverest lines in hip-hip history.") Hela texten - som bekräftar en del fördomar om G-funk finns här

Warren G – Regulate (länk t Spotify) Sedan har den samplats ett varv till: Jadakiss – Kiss Is Spittin' - Featuring Nate Dogg

gör inte det. Alls... det är i själva verket en westcoast/FM-radio-hit från sångaren i det Doobie Brothers som verkade i slutet av 70-talet. Medan Warren G och Nate Dogg sjunger och röka, bilar, brudar och cool attityd är Michaels grundversion en ballad om förlorad kärlek.

Michael McDonald – I Keep Forgettin' [Every Time You're Near]  (Spotify-länk)

"Hej, jag är hårig - till och med i halsen"

Detta album kom för drygt 30 år sedan - och Michael är då 30 år, medan Warren G plockade upp en stor samplingsbiff och gjorde hip-hop 12 år senare.

Vilken version gillar du bäst?

Att löpa är att tänka...

Något som gör att jag nästan totalvägrar Sylvesterloppet varje nyårsafton är att jag tvingas in i Ullevi tennishall för att hämta nummerlapp. I kön tvingas jag  lyssna på dansbandsmusik live. Varje år. Och högt. Det verkar som om arrangören har bestämt sig för att man som glad och flåsig löpare skall gilla dansbandsmusik. I alla fall på nyårsafton.

Dansband och löpning stämmer dåligt för mig. Jag vil heller inte styrketräna till Miles Davis eller bee-bopjazz.
 
Jag återkommer till Murakami - som jag skrev om för några dagar sedan.

Nu kan det ju vara så att man kan läsa Haruki Murakami och samtidigt gilla dansbandsmusik - jag vill med en gång göra klart att jag inte träffat någon som har den combon i registret - men jag har heller inte konfronterat någon av de få människor jag träffar och pratar, löpning, litteratur och musik med.

De flesta springer med "unts-unts" i lurarna har jag förstått. Eurodisco eller club-techno. Bara sådär...

Haruki refererar till Reptile - Eric Clapton. Detta album är enligt Haruki ett särdeles gott album att löpträna till. Jag är benägen att hålla med.

Är du vilsen i din löpning kan jag erbjuda ett förslag till musik som förmodligen kommer att få dig löpstark och villig; Hopp o Studs

Jorden gick inte under...

...i lördags. Vad H Camping och andra hade missat var att Bob fyller år. Då funkar inga domedagsprofetior. Då blir det på sin höjd ett askmoln och en tornado i USA.

"Och till er som envisas med ert löjliga snack om att Dylan inte kan sjunga, till er vill jag bara säga: det är ni som inte kan lyssna."

Anders Westgårdh

Så är det - Grattis Bob!

Dag 30 - en låt som du lyssnade på vid den här tiden förra året

Japp!

Då tränade jag massor för Stockholm marathon. Mest hade jag Slash nyutgivna soloalbum i lurarna. Slash kan inte sjonga... sjonga. Nä, det kan han inte - så han hyr in sångare. Inte Christer Sjögren, men en annan Chris. Cornell, t ex.

Han sjonger gött. Tänk Black hole sun, tänk Bille Jean...  eller ledmotivet från Casino Royale - och så den här då;



Promise är ett av de bättre spåren på skivan, tycker jag dårå...


Så där - handen i kaklet - mission completed yada-yada.... nu var alla 30 låtarna redovisade och klara.

Nu skall jag bloggtramsa ett tag och skriva om kokain. Och Ola. I kombination. En härmis är jag  alla andra skriver om det - men jag skiter i det. Det här är min blogg - så det så.

Är det roligare om jag skriver vad som hände vid mitt senaste besök på Elgiganten... nä, just det.

Dag 29 - en låt från din barndom

När jag var liten... alltså i min bardom - före jag blev prepubertal - då var mina begrepp om musik; Gullan Bornemark, Alice Tegnér och möjligtvis Sven-Ingvars.

När så min gode fader tog med mig på bio för första gången - i alla fall var det första gången som jag var på en kvällsbio - så var jag nog inte stort mer än 6 år. Möjligtvis 7. För jag kund läsa. Och hänga med på den då odubbade filmen. Den fick faktiskt inte dubbning för än 1999

Det var helt fantastiskt! Det var Mary Poppins! Det var färg! Bara en sån sak. Och på stor duk! Istället för att se flintskalliga gubbar i kostym bakom ett skrivbord på den lilla svartvita TV:n hemma... en sån lycka. Ett sånt skådespel.



Här är sing-a-long-versionen av den låt jag bestämde mig för - och lyckades lära mig utantill - på svenska.

Musiken från filmen gavs i samband med premiären ut på bland annat  en EP-skiva med fyra av de populäraste sångerna översatta till svenska av Gösta Rybrant. Sångtexterna och titlarna skiljer sig helt från de som förekommer i 1999 års dubbning.

Gunnar Wiklund sjöng Chim-chim Chérie och Marianne Stjernqvist tog sig an Julie Andrews partier. Men när det gällde ”Supercalifragilisticexpialidocius” (klippet ovan) så var det givetvis Thore Skogman som fick ge sig på att tolka "Super-opti-mopsiskt-topp-i-pang-fenomenaliskt” som den svenska låttiteln lyder.  Oh...vilka minnen.

Jag fick skivan av min mormor - men hade vi hade ingen grammofon. Bara en fet rullbandare... farsan fick baxa iväg allt till någon AV-central eftersom han jobbade i  skolan och där var det väl någon ljudsnubbe som  förde över skivan på rullband. Ack - vilken lycka!

Dag 28 - en låt som får dig att känna dig skyldig

Inte guilty pleasure, alltså... men då förstår jag inte.

Finns det någon låt som kan framkalla det? Ja, om jag rånade en bank och hade kompband till det (?)  - eller mördade till musik.

Nu är jag en relativt fridsam man som inte håller på med sånt. Det får bli en lightvariant  - och då handlar de om en av de låtar som jag mycket starkt förknippar med sommaren 2001 - strax innan jag föll handlöst in i spritmörkret.... eller man kan säga att det här var en av de låtar som kantade vägen dit....



This is how you remind me...

Never made it as a wise man
I couldn't cut it as a poor man stealin'
Tired of livin' like a blind man
I'm sick of sight without a sense of feelin
And this is how you remind me
This is how you remind me
Of what I really am
This is how you remind me
Of what I really am
It's not like you to say sorry
I was waiting on a different story
This time I'm mistaken
For handing you a heart worth breakin'
I've been wrong, I've been down
Been to the bottom of every bottle
These five words in my head
Scream "Are we having fun yet?"
Yet?, Yet?, Yet?, no no

It's not like you didn't know that
I said I love you and I swear I still do
It must have been so bad
Cause livin' with me must have damn near killed you

Som en sång till alkohol passar det rätt bra för någon som lämnat det bakom sig - men det var inte den kopplingen jag gjorde där och då... Big no.

Dag 27 - en låt som du skulle vilja kunna spela på instrument

Det är givetvis så att jag har tragglat Clapton, Deep Purple och sånt som är svårt och kräver snabbhet.



Men... när jag ser sånt här; en 14-årig tjej som leker fram Superstition - då far ju tankarna till tiden då jag själv var högoktanigt pubertal. Oj - om jag hade varit i skick och fason att spela så då... hur hade det slutat? Förmodligen inte alls hälsosamt med tanke på att jag blixtsnabbt fallit för rockstjärnemyten och ballat ur fort. men fel. Plufsigt alkostinn och med drag av Yngwie hade jag vacklat omkring i Uddevalla och trott mig vara något jag inte längre förmådde. Ibland är det bra med måttlig talang...

Hade annars - med bibehållet förstånd gärna medverkat i den här sättningen. Bara att spela triangel hade vart OK. Helt OK. Solospelet börjar vid 2:15

Dag 26 - en låt som du kan spela på instrument

Joserru... tre gitarrer pryder mitt hem men sitter nu sällan i mina nypor. Mitt gitarrspel peakade i åldern 16-25 sedan bar duet utför och sedan 2000 är det hyfsat dött på spelfronten. Jag behöver ett band att spela med för att få tillbaka nerven, tror jag.

En av de få låtar som jag plockat ut - bara sådär och lärt mig spela är Lynyrd Skynyrd – Sweet Home Alabama



 Och det är inte bara den taffliga ackordgången - D-C-G-G - utan själva licket - introt, you know. Det är jag mäkta stolt över. Speciellt var det att sitta i en bar på  Ios och lära ut det till en sydafrikan som spelade avsevärt bättre än jag. Det fick till följd att vi jammade ihop en kväll. Neil Young - och den här pärlan - fast i en en unpluggedversion dårå...

Om du vill pröva att lära dig själv så finns det helt andra möjligheter idag än då - 1983

Dag 25 - en låt som får dig att skratta

Mja... har väl iofs dragit på smilbanden åtskilliga gånger då Povel Ramel (hela världens knickedickgubbe) har brustit ut i den ena efter den andra kupletten Spår 6-10 på den här skivan har jag funnit mycket knickedickig. Annars är  - som klippet här ovan - ett exempel på något som förmodligen var helt sanslöst kul när det begav sig för 50 år sen... men som nu inte håller, mer än som en illustration och ett tidsdokument. Jag tror Povel hade för avsikt att driva med nån sorts gammeltjo och landsplågor överhuvud taget. Du kan lyssna på hela Birth of the Gammeldans här - Youtubeklippet är själva avslutningen

Mest och vassat tycker jag Uggla är, medan Robban Broberg inte är skojig när han skall ordvitsa i sina sånger. Det blir för mycket. Som i Båtlåt till exempel.


Ugglas Fula gubbar är så träffsäker så att jag skäms ibland. Det är ett högt betyg. Jag rodnar och skrattar. Även om det är dagispop. Roligare än så blir inte musik. Men det är inte speciellt bra - musikaliskt sett. Den här har han dessutom snott... den lurven... lyssna bara här efter 1:20

Slutligen - den här har jag skrattat åt - för att videon är så oerhört trogen texten -

Dag 24 – en låt du vill ha på din begravning

Jag har redan börjat fila på Vita Arkivet. Det här med döden vet jag ju om... bröllop det kan jag ju bara hoppas på... döen den är kokad och klar så att säga. Varför inte planera för det då... nu vill jag ju inte sätta gränser - jag hoppas att mina barn och efterlevande gör det här till sitt. Bara jag får Freddie att sjunga under min inflyttning till en annan dimension, utsläckt eller vad som nu händer med en kropp  som slutat röra på sig...

En av de sånger som skall spelas är Over the Rainbow... men bara med Freddie.



Han gör den full rättvisa. På Skivan "A Softhearted killers Collection" är den ännu bättre...

Bubblare; Rolf Wikström - Jag har hört om en stad ovan molnen... men bara den versionen. Inget trams med Carola eller Christer Sjögren... never