måndag, januari 31, 2011

Glennsande idé


I Go:teborrrrg så är vi ju så där himla goa o käcka. Alla heter Glenn o vi luktar fisk. Alla är hej o du o bror med alla o det mutas hit o dit.

Det här har ingen riktigt tagit fasta på och drivit konceptet "go göbbe" något vidare. Det blir mest fisk och Mannerström. Det roligaste och mest Göttebosska en boråsare kan göra är att gå på Räkan - men hur kul är det att ratta en radiostyrd räktrålare med små krumma insekter?

V4 Kombi hette en restaurang i Göteborg i början på 1990-talet. Den låg på Viktoriagatan och var full av Saabprylar, menyerna var inlagda i instruktionsboksomslag och reklambroschyrer för nämnda bilmodell.
Ungefär samtidigt kom Farbror Hjördis på Engelbrektsgatan. Det här var några av de första så kallade konceptrestaurangerna som byggde på uppdiktade historier om hur de kommit till och så vidare. En känd sådan krog idag är Joe Farellis på Avenyn.

Inte så där mycket Göteborg.

Tänkte att Restaurang Tjôtrôven snart borde få se dagens ljus någonstans i centrala Göteborg. I alla fall under sommarsäsongen.
Menyer med rätter som anspelar på tjôtet och de som tuggar värst.
Lokets Lammkotletter
Oldsbergs oxsvanssoppa
Biff Birro - så welldone att den blivit missnöjd redan vid styckningen
Görans Gös
von Brömsens bruléepudding
Apelgrens äppelkaka
Wallgrens Wallenbergare
Sisselas skagenröra
Cederhöks ceasarsallad
Mannheimers mandelkaka
Kronérs kolgrillade kolbaz
Hamburgare på Hegerfors vis


Ja, du fattar, eller...???

När det kommer till inredning och design i övrigt har jag inte tänkt så mycket kring det, men en personal som tjôtar hål i huvvet på gästerna är väl det minsta man kan begära?
Jag menar, Park Lane och Oakleys har ju framgångsrikt kört kabaré och haft sjungande personal - så varför inte ha lite goa sketcher mellan varven och att dra en hederlig survits om Kålle o Ada - typ;

Kålle i dambeklädnadsaffären för korta varor:
- Ja, se godda jag skulle köpa en BH te Ada?
- Jaha, och vilken storlek skall det vara?
- 58..
- 58? Såna storlekar har vi inte. Hur har ni kommit fram till det?
- Jag mätte me kepsen

Ju mer jag skriver om detta - ju mer förundrad är jag över att en sån här krog inte redan finns...  eller så har jag ätit konstig svamp

söndag, januari 30, 2011

Mile High Club - eller Det går på räls

Tågluffarna - 1978-83 - sedan fick det vara nog, hade ett erotiskt skimmer över sig.
Det här med tunnlar, massiva lok som penetrerade ett bergsmassiv som kröntes av yppiga toppar stretandes mot skyn och jag - en ungdom utan päls  - på väg med oförskräckt erövringslusta i Greklands övärld eller längs Riminis långa stränder.

Givetvis var detta bara fantasier. 1978 såg jag ännu så oskuldsfull och ny ut att det enda som hände var att en kanadensisk kvinna (säkert 26 år... märk här...kvinna 26 år) baddade  min panna en kväll då jag var magsjuk på Pelekas beach. En ynglings sextörstande pilgrimsfärd kunde definitivt haft ett bättre slutmål än så...


Hemma under de murkna taknockarna i Göstas hyreshus på Sunnerödsvägen fantiserade jag i den gråa vintern om hur det skulle vara med en motsvarighet till 10 000-meters klubben - på tåg alltså, eftersom vi var små och vilsna och det närmaste vi kom flygplan var någon fisig charter till Mallåkra, eller så.( Vill du fördjupa dig vidare i det här med sex och flygplan har det ytterst seriösa magasinet Slitz en artikel i ämnet)

Dessa fantasier kom sig av att Freij och jag under den här -78 luffen kom att dela kupé med en fransk kvinna (säkert 28 år...28 år alltså) och vi skulle sova några timmar. Det blev mycket stifft och märkligt eftersom hon transformerades på ett rent filmiskt manér.

Från uppsatt hår och snipiga glasögon till utslaget hår, oglasögad och i nattsärk gled hon in i kupén där Freij o jag satt med ögon som råttköddar och kände oss väl lika komfortabla som Göran Greider på en moderat partistämma. Situationen blev inte bättre av att jag kom ihåg den gamla dängan Michel Delpech – L'Amour En Wagon-Lit som Kaj Kindvall redan 1972 försökte få upp på tio-i-topp. Känn mysfaktorn och det opopiga anslaget

Självklart hände ingenting - mer än i mina fantasier -  den natten. Men den kreativa ådran var väckt och dedikerad mot att skapa en sorts skrytbana för att knäcka med under sena grabbkvällar; sex på tåg under värdiga former, jag så värdigt det nu kan bli.

Kan redan nu meddela att jag ännu inte har skaffat medlemskap, trots flera försök och ansträngningar. Lika bra det. De situationer jag tänker på skulle inte lett till något gott mer än högst tillfällig sinnesro och en story att höhöhöha med. En gråtrunk kl 2 på natten under en fylledusch står nog högre i kurs.


Tycker det här inlägget kan avrundas med något som var inne då - men nu i en nyare version

Glamrock Brothers – Long Train Runnin' - Xadis Remix

lördag, januari 29, 2011

Klura på Plura


Var sånär framme för att Touretteklicka på gillaknappen... men så visualiserades Pluras bara överkropp där i köksregionerna...  den känslan



Och nä, det vill sig inte. Gillaknappen hamnar i frostigt läge...och min Birrofaktor hos Anjo steg något...tror jag.

fredag, januari 28, 2011

Same same - but very different

Den förutvarande verkligheten tränger sig på ibland

En gottelåt som jag hade susande i min skalle kring 1999....
och jag kunde inte förstå varför jag kände igen den så väl.

Warren G – Regulate



För några dagar sedan fick jag facit

Michael McDonald – I Keep Forgettin' [Every Time You're Near]



Det är skumt... men tack Spotify för att jag befrias från ett Gregory Peck-syndrom.*

*) skumt det med, men jag har skrivit om det tidigare och numera slås jag över hur "Sömnlös i Schweiz"  kunde ha blivit "Lugnad i Lugano". Hej Twitter, Goddag Facebook, tjenare SMS.... hej då skrivmaskin - för att inte tala om jag försökt få tag på Coma genom att gå till en telefonautomat och ringa... till vad då? En tom lägenhet, liksom.
Enhanced by Zemanta

torsdag, januari 27, 2011

Näbbigt inför resan


Snart skall jag ut och resa. Resa kräver förberedelser. Vaccination och valuta bland annat.

Sistlidna lördag var jag ute och snyggick på Avenyn och fick då för mig att besöka Forex för att skaffa mig info om valutaläget i Indonesien. Detta efter att jag läst ett inlägg på Christines fina Baliblogg.

- Ja, sa den paranta damen bakom disken, då ska du ha med dig 10 procent i Rupiah, resten i dollar.

- Hurså, undrade jag, vad skall jag med dollar till på Bali? En engelsman som skall åka till Sverige tar väl inte med sig 10 procent svenska kronor och resten i euro?

- Jag har jobbat här i tio år och det är den rekommendation som vi ger våra kunder.

- Jo, jag fattar, men det är inte svar på frågan.

Jag lämnade växlingskontoret i rädsla och vredesmod. (Jag är alltid rädd för paranta damer..särskilt om de har scarf)
Random parant dam som jag bildgooglat

Under min vidare tur på stan undrade jag om det kunde vara valuta- och växlingstekniskt begåvad att ta dollar istället.

Låt sig att jag köpte 1000 US dollar i Sverige för strax under 7000 kronor.

Om dessa 1000 dollar jag mig mycket fler rupier på plats i Indoneien än vad jag kan köpa för samma belopp i Sverige, så skulle et vara en schysst deal. Men så är det inte. Jag har kollat. Det finns inget rimligt skäl till att jiddra med US dollar överhuvudtaget.

Jag mailar t o m Forex (vuxenpoäng, Bror Duktig...jag veeet) och får svar av Katja.

Forex rekommenderar ofta att man tar med sig lite lokal valuta för resans första dagar och att man sedan växlar resten av reskassan på plats eftersom kunden ofta tjänar på det. Jag har vidarebefordrat din förfrågan till ansvarig för att ta reda på och eventuellt uppdatera våra valutarekommendationer för Indonesien.


Vänligen,
Katja

Vem "ansvarig" är framgår inte. Förhoppningsvis någon som kan sortera under "välmöblerad mänska"
Så till vaccination. Några dagar senare går jag till en vaccinationsmottagning och ber om grundskydd för kolera.

På nätet, bl annat på FASS och dukorals egen hemsida har jag läst mig till att om det gått mer än två år sedan man sist tog koleravaccin så är det två doser som gäller.

-Nähäpp, säger den paranta damen på mottagningen. Det immunologiska kroppsminnet aktiveras så en dos räcker. Först efter 5-6 år är det aktuellt med nytt grundskydd - annars räcker en påfyllnadsdos gott.

Eftersom jag (se ovan) är rädd för paranta damer viker jag ner mig blixtsnabbt och köper bara en dos.

onsdag, januari 26, 2011

Kontakt i köket

Har skaffat nya linser. Min syn håller på att fadea ut och allt blir suddigare. Lösningen nu är monovision - en lins för höksyn på långt håll och en läslins. Gosh! Vilken skillnad. Då firar jag såklart med en linsgryta, vars recept jag hittade i DN häromdan'

Resultat från Nemos kök


Personer: 4 - 440 kcal per portion (om du inte äter bröd till ;)
Tid: 20 min + 10 min i ugnen
3 dl röda linser
2 rödlökar
2 vitlöksklyftor
1 röd chili, t ex spansk peppar
2 msk olivolja
2 dl vatten
2 msk konc grönsaksfond
2 burkar krossade tomater (à 400 g)
1/2 tsk timjan
1 tsk salt
1 krm nymald svartpeppar
1 röd el gul paprika
150 g fetaost

Garnering:
1 kruka basilika

Tillbehör:
bröd

1. Sätt ugnen på 225 grader. Koka linserna i saltat vatten i en kastrull ca 5 min. Häll av och låt rinna av i sil.

2. Skala och hacka lök och vitlök. Kärna ur och finhacka chilin. Fräs lök, vitlök och chili i olja i en kastrull på medelvärme tills löken mjuknat. Tillsätt de kokta linserna, vatten, fond, krossade tomater och timjan. Koka ihop ca 5 min. Tillsätt salt och peppar. Häll röran i en ugnssäker form.

3. Kärna ur och skär paprikan i mindre bitar. Lägg paprikan i formen och strö över smulad fetaost.

4. Tillaga mitt i ugnen ca 10 min. Garnera med basilika och servera med bröd till.

måndag, januari 24, 2011

Barmarken som frös inne

Igår hade jag visualiserat en smidig barmarksträning för lätta fötter.
Mina senaste löpträningpass har varit med broddar och det nyper fint - men jag har sett så mycket asfalt de senaste dagarna, så jag trodde det var lugnt. Brodda av och dra iväg med "slicks".


Det här är en väl insprungen rutt - cykelbanan som löper från Linnéplatsen och ända ner till Billdal - den gamla Säröbanans sträckning,  som förr i tiden fraktade skolbarn till bad och sol

Så såg det ut då. Strax söder om Järkholmen (Bild från GP)


Men det var då - och nu är det nu.

Här följer längre ner en narcissustabell med siffror som i alla fall jag själv är mycket nöjd med - speciellt medelpulsen i förhållande till tempot.

Det bästa var att passet avslutades med att jag sprang några löpskolningssträckor med beklämmande fräsch spänst i benen. Mitokondriekontot* har tydligen ett fett saldo för tillfället






*) Vid konditionsträning tränar man inte bara hjärtats kapacitet, man tränar också förutsättningarna för muskelcellernas syreupptagningsförmåga. Vid konditionsträning skapas ett större kapillärnät, dvs. fler pyttesmå blodådror runt muskelcellerna. Det innebär att det blir enklare att transportera blod till och från muskelcellerna. Vidare sker också en ökning i antalet mitokondrier i muskelcellerna som är de kraftverk där syre och näring förbränns. Utöver att mitokondrierna ökar i antal så närmar de sig också cellmembranen så att det blir ett kortare avstånd vid syreöverförseln.

lördag, januari 22, 2011

Den innersta lyxen





För att vara 30 år sen, så är det förbålt stabilt... och Eldoradokänslan är påtaglig.

Varför Luxury idag? Jo - det är Svenskens fattigaste helg.

Gäller att glädja sig åt det ickemateriella; God hälsa, barn att vara stolt över, den ständiga förälskelsen till S.

Livet är lyx just nu, konstaterar jag tacksamt.


torsdag, januari 20, 2011

Åbergskt förhållningssätt


Torsdag betyder Mad men och jag faller in i Åberg-coma.

Lasse Åberg är ju som bekant en man som konsekvent väljer bort mobiltelefoni, datorer, epost och annat tjafs.

Det finns ju bakelitlurar att tala i och blyertspennor som man kan rita möss med. Fair enough, tycker Lasse.

Jag kan föreställa mig hans livsrum och vilja att leva i digital radioskugga när jag själv absorberas av Mad Men på torsdagskvällarna.

Förutom att sexismen flödar och värderingarna får George Bush att framstå som Johnny Rotten är hela serien så elegant att jag bara vill krypa in i en nylonskjorta och kedjeröka Lucky Strike i en teakfåtölj. Hela tiden.

Hur förhåller du dig till Mad men?

onsdag, januari 19, 2011

Självplågeri

Istället för att gå på filmfestivalen i Göteborg som startar nästa fredag, kommer en skönond hemmafestival gå av stapeln.

Idén fick jag efter att ha läst Jonas inlägg om oerhört klandervärd svensk film

På min eksemlista:

Oskar, Oskar - en svensk Taxi Driver



Kommer du med mig då - Grede gör en film om något han inte har koll på


Mongolpiparen (som numera heter "Nåt i kikaren") - namnbytet på grund av att ursprungstiteln påminner om något mycket dåligt - men det är samma film



Hela Nutleys produktion hoppar jag stillsamt över. Det är nog bara Änglagård 3 som jag inte sett ännu - och The queen of Sheba pearls - men det finns några berättigade frågor att ställa;

* Hur kommer det sig att  Nutley . fick 9 miljoner kronor (SFI:s största bidrag till någon film 2010) för "Änglagård 3"

* Varför Bergström alltid skall a) gråta och b) sätta på gubbar i Nutleys filmer

* Vad är det som gör att alla Nutleys filmer (utom Black Jack o Nionde Kompaniet) har scener utomlands som inte behövs - tydligast exemplet är Heartbreak Hotel där Bergström & Lundqvist provar hattar i London... med Jill Jonsson

Vi fortsätter med;

Så olika - Lassgård konverterar sexuellt, Johan Widerberg kelar med lemurer


Slutligen - Änglavakt som enligt SvD:s recensent "väller fram som ektoplasma från ett positivt tänkande-konvent. Inplastad i ett konstant dånande musiksvall skramlar den tomt, övertydligt och enkelspårigt. Ska man nämna liknande filmer ligger reklamfilmen för chokladbiten Merci nära till hands."




Sådärja... fem filmer att se fram emot. En filmflagellant kan inte ha det bättre än  inför en sån här utmaning,

Bara för att piska mig själv ytterligare har S bubblat upp en annan klassiker; "Hannah med H" - ännu ett bidrag till den ständigt växande kategorin "Svenska ungdomsfilmer som aldrig borde ha blivit gjorda". Men musiken är visst OK - The Knife.

tisdag, januari 18, 2011

Transformering

Vem som helst kunde se att jag var på väg att förvandlas till en kulturmupp. 
Men jag var inte vem som helst.

söndag, januari 16, 2011

Klippa deras tung?

Läste igår om att Dressman fångat in gubbsen i Rolling Stones för att som de säger; "Att addera rockmusik till vårt varumärke och få en koppling till Rolling Stones är jättebra när vi ska presentera oss på nya marknader"

Tjenare... bra för Dressman kanske, men Stones...snälla. Där satt den sista gubbspiken i kistan. Dressman + Stones skär sig lika gott som om EMD skulle sponsras av Jack Daniels, eller om Lady Gaga skulle inleda samarbete med KRISS of Sweden

Mina bekymmer med att se Stones som ett coolt rockband med attityd började redan för 10-tal år sedan då de hade Volkswagen som huvudsponsor under en turné. Inte riktigt ett bilmärke med rockattityd, eller?

Flera gånger har jag varit inne på Dressman för att "hitta något snyggt". Det går inte. Det blir alltid fel. Lika fel som att se Jagger strutta runt i en blazer från Dressman. Han är den enda artist som går iland med att vara fjollcool med sina manér och sitt kroppsspråk. Han kan fortsätta med stretschjeans och linnen tills han blir 80. Lätt. Det är alltid rätt. Nu blir jag mycket tveksam till Stones framtid. De horar bort sitt varumärke.

Dressman...bläähh

lördag, januari 15, 2011

En stolt fader....

Sällan drar jag in anhöriga i bloggen. De har inte bett om det. Inte nu heller - men jag gör det ändå. Båda mina döttrar ger mig dagligen energi och glädje. Att ta del av deras framsteg och livsresa är en ynnest. För tillfället får en den yngsta av dem lite mer fokus.
 Bild från svt.se

Hon ingår i som en av karaktärerna i en barn- o ungdomsserie som Barnkanalen i SVT drar igång med start idag. Här sitter hon längst till höger tillsammans med de övriga tre som utgör seriens nav av ungdomar har huvudroller.

Serien spelades in i Göteborgs norra skärgård maj-september. Jag har sett de fyra första avsnitten och det lovar gott. Saltkråkan möter Kullamannen säger jag som var med på 60-talet. Och då var i 7-12 årsålden precis som den här seriens målgrupp, men det finns en del vuxenflirtar i den med.

Ikväll klockan 19 körs dubbelavsnitt. De ligger även på SVT Play

Dottern spelar Irmelie. Bild från SVT

Det är en stolt far som kommer sitta bänkad de kommande lördagarna och se på Barnkanalen. Så det så.

torsdag, januari 13, 2011

Köttiga möten eller ingen kontakt alls?


Cicci Wallin skriver bl a kolumner i Metro. En av de senare handlar om Internetmänskans verkliga jag
och hur fel det blir då nätmänskan övergår i kött;

"Man följer en blogg, skriven av ett riktigt geni som spottar ur sig sanningar och samtidsanalyser på löpande band. Och man avundas personen i fråga. Man sitter och svär i sin ensamhet över att man inte får till det på samma sätt, att man inte ens kommer i närheten. Sen dyker personen upp i en tv-debatt, eller radiopanel. Eller bara på samma fest som man själv. Och man får dubbelkolla namnet för att verkligen inse att den stakande och färglösa gestalten med dålig hållning och talfel verkligen är s a m m a person som ens nätidol.. Den besvikelsen. Det antiklimaxet."

Ja... så kan det ju förstås vara.(och så heter det JAG, inte man, Cicci).  Utan att vara bloggproffs eller nätikon är jag/Nemo något annat i verkligheten än den bild som kommer till dig via inlägg och statusuppdateringar och för den delen Twitter då det begav sig.

Den egna fantasin är ju tvungen att fylla  i det som blir ett hål. Text förmedlar visst bara 9-10 % av din kommunikation, så det finns gott om utrymme kvar.

De flesta som träffar mig "utanför nätet" (det är inte många) upplever mig säkert som introvert, tystlåten och inte särskilt högljudd. Så är det nog. Jag gör inte mycket väsen av mig. Jag har ju bloggen och Facebook ;)

Det kan ju vara så att många som annars inte skulle höras alls - om nu köttmöten var det enda sättet att kommunicera - inte skulle kommunicera alls eller ytterst begränsat.

Eftersom jag jobbar med grupputveckling och de svårigheter som uppstår i gruppdynamiska processer så borde jag väl veta... eller?

Det är även andra som är ute och surrar om sociala medier och dess effekter.

Kvinnan som gav TV:s 16:9-format ett uppsving - Bettan Höglund - har bestämt sig för att sociala medier är något dåligt.

" Det enda vi snart läser är vad anonyma bloggare tycker eller vad ”vännerna” på Facebook skriver, ”vänner” som vi inte ens känner, som vi aldrig har träffat och som vi förmodligen aldrig kommer att träffa. 
Jag är kanske gammalmodig, men jag tror fortfarande på det mänskliga mötet. Jag tror på de intima samtalen. Det är i dessa vi hittar de "riktiga" vännerna. De är kanske inte lika många som de tusentals "vännerna" på Facebook, men de ger oss kanske lite mer än ytligt pladder på nätet."

Hmmm... när jag loggade in 1997 var en av mina första större upplevelser att jag kunde mejla en människa som hade skrivit något i en tidning - och få ett personligt svar. Det var nästan som att få en vinstlott. Vill minnas att jag feedbackade en krönika som Annika Sundbaum skrivit.

Att ta pennan, skriva ett riktigt brev fanns inte på kartan - för omständligt. Vet hur det var när jag skrev Sveriges radio, Programkontrollen, 105 10 Stockholm pre-Internet 1986 och frågade vad för musik som hade spelats i P 3 just då - fredag 28 augusti kl 17.08. Det tog två veckor - sedan ringde Rune Berg till min röda knapptelefon - jag kände igen rösten. Han var programuppläsare i radion och han hade luskat. Mycket stort. Men jobbigt.

Att läsa både Ciccis och Elisabeths krönikor stämmer mig något i moll. För mig har sociala medier gjort att jag känner mig ingående i ett större sammanhang. En sorts gemenskap. Ytlig?  Tja, ibland har jag fått oerhört värdefulla kontakttips och råd kring stort och smått. Utan tvivel har jag fått större kunskap och medvetenhet genom att läsa sådant jag inte gillar. Jag har också kastat ett och annat får, matat fiskar eller strött uppåttummar omkring mig i brist på vettigare sysselsättning...

Min förståelse för andras åsikter har definitivt ökat. Att vara FÖR sociala medier är att vara MOT inskränkthet för mig. Det är att bygga murar istället för att delta i ett mer offentligt rum

Sällan eller aldrig har jag upplevt näthat.
Jag har dessutom haft ynnesten att kunna vara till nytta genom att dela med mig av de erfarenheter och kunskaper jag har kring beroendefrågor - ja och lite annat också.

När jag talar med "gammelfolk" brukar jag prata vägstandard som liknelse - så att de förstår.

publicerad med tillstånd av GP:s teknikredaktion

Om du har en nybyggd motorväg mellan Jönköping och Göteborg - tar du den då - eller väljer du gamla Boråsvägen, bara för att du alltid kört där - även om det tar 1 timme längre att komma fram, är osäkrare ur trafiksäkerhetssynpunkt?

Jag undrar vilken väg Elisabeth Höglund skulle ta...

Precis som Elisabeth är jag för mänskliga möten, jag tror på det också. Det ena behöver inte utesluta det andra. I bästa fall kan en kontakt via nätet bädda för mänskliga möten med hög kvalité - även om Cicci Wallins upplevelse inte verkar falla inom den ramen.

onsdag, januari 12, 2011

Svek som inte bleks

Jag har gjort tappra försök att hitta mig själv och minnen från åren 5-20. Det går sådär. De minnen jag framkallar ger inga direkta förklaringar till mina val senare i livet.

Detta är ytterst märkligt. Eller kan det vara så uppenbart att jag väljer att se förbi enkla sanningar i förhoppning om att finna finurliga förklaringar bortom detta?

Det verkar dock som om svek har tagit styggt. Upplevda svek. Dom sitter kvar ännu. Likaså att bli orättmätigt beskylld för något jag inte gjort.

Nedanstående svek är givetvis min högst privata och självvalda sanning. Hur de övriga figuranterna upplevde de här situationerna har jag förstås ingen aning om....

Ett tydligt svek ( i mina ögon)  skedde då jag var 15-16 år och spelade i ett källarband. Först slutade trummisen och började spela med en gitarrist i en annan del av stan. Inom loppet av två veckor hade de resterande två i bandet också börjat spela med den nye gitarristen. Kvar stod jag med ett band där ingen var med.

Efter det har jag inte spelat i något band. Jag sålde till och med elgitarr, förstärkare och den gigantiska högtalarlåda jag byggt. Köpte en oerhört vass Levin-gitarr som blev tre år gammal innan den kördes över av en bil och blev flis.

Ett annat svek som drabbade mig har militär anknytning. 1981-82 gick jag en utbildning i Uppsala. Vi var totalt fyra sergeanter från Uddevalla och två från Örebro som skulle arbeta på I 13 i Falun under tre veckor.

Skolan hade långt i förväg ordnat vårt boende. Då så skedde gällde inkvarteringsregler enligt gammalt system. Vi hade inte rätt till enkelrum eller hotell. Nä. Två och två skulle vi bo. Vi hade tre bostäder att välja på och vad jag kan minnas drog vi lott. Det var också billiga boenden – mellan 45- 55 kr per natt. Vi beslöt att jämna av det här om boendena visade sig vara likvärdiga. Fair deal. Inför resan tog jag dessutom på mig att köra en gammal folkabuss med allas utrustning i upp till Falun från Uppsala så att de övriga sju kunde resa direkt till Falun utan att behöva bry sig om de grejer som behövdes för tre veckors fält- och kasernliv. Det var snällt gjort av mig tyckte jag. Ingen tackade mig för det.

När vi kom till de olika adresserna där vi skulle bo visade sig att jag och en av de andra fått det dyraste boendet och den sämsta standarden. Örebroarna bodde för 50 kr per natt och hade vinstlott – en sorts egen lägenhet, egen toa och pentry. Gött. De andra från Uddevalla hade egen ingång och egen toalett.
I min värld var saken klar – vi skulle ha 200:- var av de andra uddevallaborna…men se; det blev det inget med.

Idag minns jag inte argumenten men jag minns att jag var fullkomligt rasande över den oginhet och svekfulla attityd som de andra två visade. Jag blir nästan skakig när jag skriver det här. Än idag sitter den här skiten kvar. Det är ovärt. Ut med möget bara. Och som jag har försökt göra det. Jag har delat om det muntligt många gånger och möts av förståelse. Jag har påbörjat brev till de som jag anser svek mig. Jag förstår fortfarande inte hur det kunnat ta så styggt i hjärteroten. Det handlade ju inte om någon större summa pengar. Herregud. 200 kronor då är 500 kronor idag. Utslaget på tre veckors boende är det piss.

Det kanske är det som stör mig. Kombinerat med besvikelsen av att vi fick ett så lusigt boende hos en tjock tant som snarkade. Att vårt rum i lägenheten vette mot en rangerbangård. Vi flyttade till hotell efter en natt. Så problemet löstes men taggen av svek sitter svårt fastvuxen.




Här bodde inget gott... inte i Falun heller
Enhanced by Zemanta

tisdag, januari 11, 2011

Barn mot barr


Fabrikör Stava återlämnar granen och återfår sina barn lagom till skolstart. Att byta gran mot barn har blivit en kär tradition

måndag, januari 10, 2011

Brända av solen

Efter att tagit del av fru Goods eldiga reaktion kring Kommunistiska Partiets 40-årsjubileum fick jag en tanke kring detta evenemang; eftersom de höll till på biograf Draken - vad hade inte passat bättre än att visa Brända av Solen  (länken innehåller en spoiler) som partystarter? Nä... skulle inte tro det.




Den här filmen är helt enastående och det är konstigt att jag inte sett den förrän nu. Den är gjord 1994 och den har stått orörd bland mina köp-DVD:s ett par år.

Det som fick mig att pilla ut den ur hyllan och börja titta var en trailer på SVT där Nils-Petter Sundgren talade om den som "den bästa film han sett". Alltså - Nils-Petter har sett mycket film.

Som av en händelse visar SVT2 filmen nu på lördag den 15 janauri kl 21.40




I klippet från SVT Play säger Nils-Petter det som behöver sägas om filmen utan att spoila.

Jag kan tillägga; se den koncentrerat. Även om den kan verka mustig, brötig och rörig i nån sorts oändlig sommaridyll - så kommer verkligheten och sanningen smygande och kulminerar filmens sista halvtimma. Det är alldeles rysligt, hjärtkärande och obehagligt.

Precis som firandet av Kommunistiska partiets 40-årsdag borde ha varit. Om alls.

söndag, januari 09, 2011

Dover-Calais - Norénversionen

Ur GP 9 jan 2011

Det här är snudd på Hemingway-poesi. Du vet klassikern; "For sale: Baby shoes, never worn"

Jag läser undantagslöst annonser i underrubriken EFTERLYSNING  och får ofta idéer om förtäckta knarksmugglingsbudskap och annat kriminellt.

Inte det här. Här är det bara mänskligt utanförskap; en grå kappa drar förbi en beige kavaj i manchester, en hastig blick, men inga ord. På en Stenafärja på väg mot Kiel i över ett blyertshav och bruna skyar.

Hur dystert kan det bli?

Tänk istället följande; Du mustiga kvinna i den röda dräkten; minns du mig - tokfransen i fez och rutig kavaj som överöste dig med komplimanger och våra goda samtal i baren under kvällen? Tyvärr har jag tappat min iPhone, så alla info om dig är borta..

Visst hade det väckt muntrare tankar?

lördag, januari 08, 2011

Den enda skivan...

När GP utsåg Björnes senaste album till årets skiva blev jag missmodig. Speciellt som de puttade in Kanye West's My Dark Twisted Fantasy på andra plats.


Det här är den enda fysiska skiva jag köpte under 2010. Och det skedde ett par dagar före jul.

Skälet är att det låg med en DVD på styva 34 minuter som iofs finns på youtube - men då i en "clean version" utan smutsspråk. Jag anser att sånger skall framföras som det är tänkt och inte censureras på grund av några fucks & assholes.

Hur kommer det sig att jag föll för den här? Min musiksmak peakar väl inte direkt när det kommer till
rap och hip-hop.

Det är nog på grund av att Kanye har något att säga och att han flirtar vilt med olika musikgenres. Samplingarna finns nästan hela tiden.

I det inledande spåret hörs Jon Andersons (sångare i Yes) klara stämma från Mike Oldfields Crisis-album (det med Moonlight Shadow).
Bara där är jag såld. Och så fortsätter det med Apex Twins, Black Sabbath, Smokey Robinson m fl

Bästa spåren är All of the ligths där påfläskningen är monumental och Rihanna, Alicia Keys, Elton John, Fergie, John Legend och ett koppel till medverkar.

Sedan är jag hopplöst svag för Blame Game där Chris Rock jiddrar i telefon på slutet. Det är mycket bra. 

Mer om skivan kan du läsa här.

Det finns dessutom en recension som demonterar albumet oerhört skickligt

Självklart ligger albumet på Spotify. Det är min springmusik sedan 1 december. Det blir bara bättre. Jag har hittat en Dark side of the Moon för 2010-talet. Kanye West är det nya Pink Floyd.

"No more drugs for me, pussy and religion is all I need"
Enhanced by Zemanta

torsdag, januari 06, 2011

Den förlorade manligheten

Under hösten har jag läst flera böcker, nästan bara biografier om gitarrister. Men där här lilla tunnisen var något alldeles extra med sina 125 sidor. Och viktig. Och drabbande.

Tänkte inte skriva mer än så här; Köp! Läs!

En artikel om boken finner du här.

I artikeln nämns Natalia Kazmierska som säger;
"Hans söta mansbok är ett hån mot alla kvinnor som år ut och år in har manglat denna lilla uppenbarelse stenhårt i otaliga krönikor, böcker och teorier."

Författaren menar att det är sant, men tillägger;
- Det är inget nytt. Men man kan säga samma sak på olika sätt.

Och som han gör det. Detta är på något vis Bitterfittans spegelvända oleat.

Jag greps mest påståendet (det sanna) som Andres Lokko levererade kring
omöjligheten för två heterosexuella män att bli vänner efter att de fyllt trettio:
- Det går inte. Det får du inte. Du kan försöka, men det blir bara konstigt. Det blir bara gay.

onsdag, januari 05, 2011

Jag känner att du tänker....

Att verbalt uttrycka känslor.

Svårt för många. Ändå är det fysiska uttryck i våra kroppar.

Därför ligger det mycket i att säga; "Jag känner mig glad"

Skillnaden i att säga; "Jag känner att …." handlar istället om tankar - även om det finns underliggande känslor.

"Jag känner att du tycker att jag är värdelös"  = tankar blandas med väreringar och skapar otydlighet.

Du kan träna dig i att bli tydligare för din omgivning genom att uttrycka dig, dels i jag och mig-form.


Sammanfattning: Jag känner mig = känsla Jag känner att = tanke

Lektion slut, på tå häv, nedåt sänk, slappna av...känn efter hur det känns i din kropp

tisdag, januari 04, 2011

Östrogen* på Östermalm

Twitterproffset och Bloggikonen Ulrika Good, baserad på Särö, har precis som jag varit slavisk följare av
programmet Ladies på Östermalm.

I en kommentar till mitt första blogginlägg i år ville hon gärna ha min analys av detta märkliga program. Kanske även det märkliga förhållande att jag tvångsmässigt följt seriens alla avsnitt och väntat lika upphetsat på varje veckas avsnitt som inför en Mad Men-säsong. Och vem är jag att negligera en sådan uppmaning… det kan ju sluta illa.

Så här började det;

Först kom Svenska Hollywoodfruar med Anna Anka och kvinnan som gav de tunga tofsarna sin välförtjänta renässans - Maria Montazami.
Det fanns en tredje fru med också; Agnes-Nicole Winter - men hon var ingen fru på det viset. Hon var skild tre gånger och gick på privata dejtingträffar med enbart mycket rika män genom Millionaires Club. Blott det faktum att hon endast kunde tänka sig att träffa rika män får mig att anstrykas av tung magsyreproblematik.

Hon höll även på att spela in filmen The Gold & Beautiful där hon skulle föreställa 30 år yngre än de 54 som hon är. Filmens handling i korthet: A spoiled Beverly Hills socialite finds new meaning to life, through a treasure hunt. I programmet visades några smakprov ur filmen och jag blev mycket orolig.

 Hösten svämmade annars över med Skånska Hollywoodfruar (ungefär - vi lever lyxliv som i Hollywood fast vi bor i Limhamn), mera Svenska Hollywoodfruar.
Som en motvikt till detta fanns Svennebanansåpor; Ullared, Böda Camping. Filip & Fredrik hade ett datingprogram från Värmland. Och så Bonde söker fru förstås. Igår såg jag de två sista avsnitten och blev då mycket glad över att jag inte sett fler.

Är det inte nog nu TV4? Är det inte dags att hänga fram någon annan yrkesgrupp i datingljuset? Arkitekter? Revisorer? Kulturarbetare?
Annars har jag ett fett format; Player söker fru. Till skillnad från tafatta bönder är det här frågan om att hitta deltagarna från Kungarna av Tylösand fast 15 år senare ( i mån av tillgång) Killar (o tjejer med för den delen) som vet hur man limmar upp någon mot en toalettdörr, strör lismande komplimanger omkring sig och med ett stadigt grepp hugger sin partner för hänsynslös partying på dansgolvet.
Nu - utfestade och trötta på krog- o ragglivet vill de slå sig till ro med en riktig fru. Där har ni nåt att jobba med. Det kan bli riktigt dynamiskt.

Var var jag? Ladies på Östermalm… jo.

Det programmet gillade jag eftersom det var lättare att förhålla sig till än Hollywoodfruarna. Jag menar, Stockholm… Östermalm, Stureplan. Jag känner ju mänskor som håller till i dom krokarna. Jag har till och med bott där under en period när jag jobbade som lattepojke åt kända rika kvinnor. (Det där var ljug, men ganska skoj…erkänn) Dessutom föll jag pladask för Gaby som var oerhört inkompatibel med det mesta som jag står för - men jag gillade henne ändå. Mycket. Hon gav intrycket av att vara en genuint god människa, klok, empatisk. Det räcker mycket långt.

Lite svårare hade jag för Grete. Ibland kom det saker ur hennes mun som inte verkade helt genomtänkta - men jag gillade henne med. Det fanns nån sorts värme och snällhet där. Och så var hon gott tydlig med sin självdistans. Bland annat till sina bröst som hon ofta återkom till.

Kvar var Tone. Här fick jag problem. I mitt ljumma och softa sinne, mina försök och min vilja att tro de flesta om gott så blir det svårjobbat här. För Tone väcker ingen sympati alls hos mig. Inte medlidande heller. Jag kan få lite tycka-synd-om-känslor när hon och väninnorna skall ut och göra stan och stajlar om sig till 18-25 åringar, Men alltså… när blev det OK med kjolar så korta att rövvecket syns och jäääättehöga klackar. För det första är det sällan snyggt på någon som rör sig. Det kan vara snyggt i ett sittande, eller fryst läge. Inte annars.
 Högt hår, hög byst, hög klack

Jag har dessutom mycket svårt att förstå Tones prioriteringar; åka till St Tropéz och packa helgens utrustning i Louis Vuittonväskor där bara den väskan för skorna - de med skyhöga klackar - kostar 150 000 kr enligt Tone…. men hon knör med sina två väninnor på ett litet hotellrum. Hur tänker man då? Packa fint och bo trångt?
I sällskap med fästmannen Niclas intas dennes  sommar stuga i skärgården där det mesta är obekvämt och fel. Tjôt-a-tjôt hela tiden. Jag får mer svårt att gilla. Nån' relativt vettig mänska sa; ""It's nice to be important, but it's more important to be nice." Det var inte Tone...

Nä, Ulrika - jag vågar mig inte på någon vidare analys här. Det är mer intressant att analysera sig själv; hur kommer det sig att jag inte klarade av att missa ett enda avsnitt och är lite ledsen för att serien är slut?

Det är det värsta, för jag tror det säger mer om mig än figuranterna i TV-serien som gjort lyckade marknadsföringskampanjer utan att kanske lägga ner för mycket tid eller pengar. Det lär bli fler Vuittonväskor på Östermalm inom kort. Kort-kort.

*) kan även utläsas som två ord...ibland

måndag, januari 03, 2011

Snyggblogga i mobilen

Om du använder Blogger som bloggmall/template...eller vad det nu heter och vill bli snyggläst i iPhones och andra mobiler - gör så här:

Byt till Beta-versionen av Instrumentpanelen http://draft.blogger.com/home


Sedan går du till Inställningar -välj fliken E-post och Mobil:




Därefter kommer din blogg att kunna läsas lätt - inte bara i en random Reader - utan i en snyggversion.
Så här ser det ut



Frågor på det?

Ska det här bli en nördblogg nu? Svar: Absolut inte - det här tipset är så blogganknutet att jag inte kunde låta bli
Enhanced by Zemanta

söndag, januari 02, 2011

Kroppsutbredning

Efter min halvåriga bortavaro har köttet trimmats vidare. Lidingölopp och halvmarathons har avverkats. Jag ligger sällan på färre än tre träningspass per vecka. De är alltid på minst 50 minuter – 1 timma. Ett pass i veckan är alltid ett långpass. Jag springer sällan under 3 mil

Jag äter gröt till frukost. Sällan äter jag lunchbuffé. Frukt till mellanmål osv.. Annorna Skipper o Anka skulle påstå att jag vore ett uselt objekt för deras serier. Jag sköter mig redan. Innehållet i mitt kylskåp skulle Skipper låta vara ifred

Ändå sväller jag sakta. Det verkar som att min enda möjlighet att behålla vikt/midjemåttt eller minska är att sättas på stram kaloriräkningsdiet Och träna HÅRT.

Är detta rättvist? Nej, det är det inte, men det är min genbank som tydligen bestämt sig för att jobba ner mig mot kroppsform typ Bilbo.

Om jag till äventyrs kommer ner till de behagliga 75-76 kilo jag gärna väger börjar min omgivning viska om cellgiftsbehandling, för jag ser då riktigt tärd och insjunken ut.

Skulle jag gå så långt i viktnedgång så att mina magrutor framhävdes skulle mitt huvud påminna om ett torkat missionärshuvud. En sån där trofé som bandarer kan ha i den djupaste av djungler.


Det skulle då i sin förlängning innebära att min soffposé skulle se ut nåt sånt här;
.

Jag ger alltså stort fan i vad den där hjärnforskaren påstår  och signar upp mig för ett viktklubbsprogram i år också.

Rapporter kommer om fortlöpande om min tynande tillvaro - vi börjar på 82 kg och en midja som mäter 98 cm.

lördag, januari 01, 2011

Vad ska det här vara bra för?


FB-statusar komprimerat till ett år

Hallå eller... nu är det min tur igen... efter en längre tids uppehåll är jag tillbaka och tänker blogga vilt under hela 2011.

Jaså... det är jag nu inte alls så säker på. Redan vid första inlägget känns det som att träffa dom där tjommarna på hemmaplan. Dom som var så sköntrevliga i Grekland ochdet blir finskt när vi tar en fika på Condeco. Inte alls så angenämt. Bloggen blir som att limma på ett gammalt ex, eller nåt. Olusten drabbar mig - och då kommer vi direkt in på kärnfrågan; varför blogga alls?

Du som inte gillar kan sluta läsa här. Du som saknat mig kan läsa vidare för allt är precis som vanligt.
Lite högre gubbfaktor, matigare och gnälligare kommer jag vara. Eller inte. Efter som jag bara tar en dag i taget så är bloggen ambivalent. Det betyder att den är ostabil och vad som helst kan alltså hända. Den är möjligtvis fraktionerad och bortforslad redan imorgon dag.

Tänkte i alla fall berätta vad som hänt sedan sist, innan vi vänder blad, plockar in några lattepojkar och går vidare.

Sommaren tog slut och jag bytte jobb. Den bok jag tog bloggledigt för att skriva har jag inte kommit så långt på. Faktiskt är produktionen skämmigt låg. Ett litet utkast följer några dagar längre bort...

Annars har jag mest tränat löpning och umgåtts med älsklingen som tidigare varit twitteränka och cyberfru. Nu har hon haft mig i köttvärlden och fått det fokus hon rätteligen förtjänar - för det skall jag säga er, att bättre och gosigare kvinna det står inte att finna på denna jord. Nu är jag något partisk, men; det kan inte hjälpas.

Under hösten har jag också följt några TV-serier. Bland annat Ladies på Östermalm. Fina kvinnor. Speciellt ladyn Tone har gett mig mycket att fundera på under hösten.

Som jag nämnde inledningsvis; att restarta sin blogg innebär inte samma betäckariver av cyberutrymme som förr… jag märker det redan. Blaserad blir jag.
Känner mig mycket ounik och lätt uppgiven inför detta. Ungefär som att behöva lämna TV-soffan för att sticka ut i -15 grader och riva av ett långpass.

Så… är det då mitt behov av att synas eller bli bekräftad som kommer till sin rätt och som driver mig... eller är det mitt behov av trams?
Eller kan det möjligtvis vara så att jag tror mig göra skillnad och kanske hjälpa någon som fastnat i oönskade beteenden?

Det sista är i så fall en bieffekt. Hade jag haft det för ögonen och satt det främst hade jag inte raljerat, ondgjort mig eller sprutat ur mig ord, ord, ord och sänt pikar till utflyttade göteborgare i Norrköping, gnällt på dålig TV och så. Nä, nä, nä… då hade det varit oerhört seriöst och stramt.

Sån skit har jag nog av på annat håll.

Jag är lat, tycker mig förtjäna mer än vad jag har och hoppas att tillräckligt många någon gång skall upptäcka min självinbillade storhet så att jag bara kan fisa runt och knicke-dicka i största allmänhet, twittra, gå på frukostmöten, ta en sväng om gymet, pyssla… ja, ta dagen lite som den kommer och ändå ha känslan av att ingå i ett sammanhang. Jag tror mig komma till min rätt på bästa sätt genom att vegetera, dutta med lite av varje och humma eftertänksamt.

Att ingå i ett sammanhang är viktigt. Det har jag förstått. Detta gäller speciellt för män över 30 eftersom de som inte kan skapa nära relationer utan att det blir homo eller annat. Det är synd.Det kommer jag blogga om lite längre fram... om jag orkar.


Min Google Reader har även förändrat form och innehåll under hösten -

Jag har upptäckt några nya, en del som jag tidigare följde har antingen lagts ner och blivit
sporadiska. Några har självdött.
Jag har kvar mina favoriter. De som jag alltid läser och ibland kommenterar; Bloggfrossemannen, Ulrika Good och Trettioplus.
De utgör aortan i bloggblodet. The Core, liksom.

Nytillkomna; Christines Baliblogg - en given blogg då jag själv skall dit snart. Bloggens bilder är hisnande vackra.
Kenneth Duell bor i Almirida och bor i ett smurfhus. Han driver också ett JÄTTESTORT hotell dit jag o S är inbjudna på middag efter en kortare lektion om triglyfer och metoper.

Slutligen - det största incitamentet  för att blogga vidare är du som läsare. Reaktioner som mina texter väcker vid sidan av den egenterapi som många inlägg inrymmer.

Så där... ett lagom kackigt inlägg att starta igång med... nu skall jag ut och fingå. Efter gårddagens Sylvesterlopp är det dags att vara snygg på stan. Broddar och mössa på. Framåt.. uppåt.. och mer...