Fullpatten som fes ihop...

Orkestrar spelade, vimplar vajade i vinden, solen sken, barnen var glada. Det var på alla sätt upplagt för ett fint Göteborgsvarv.

Men - för mig sket det ner sig så fort jag kom över till Hisingen. Vid 9 km sa vänster häl; " - Aj, aj, aj" och jag fick ta in den i ett sjukvårdstält för compeedbehandling.

Nu är det stoppet endast en liten del (3-4 minuter) av förklaringen till att mitt lopp slutade på 2:09 och inte 1:55. Det är tio minuter - eller 30 sekunder per kilometer som inte kan förklaras med annat än  fedet...bukfedet. Den imaginära fullpatten förvandlades till ett par illa hanterade hängbröst, utan styrsel, mål och mening...

Efter målgång var jag givetvis i god form och kunde gärna sprungit några kilometer till i 6:40-tempo.

Ack... på kvällen hade min älskling mycket välmenande lagt fram Haruki Murakamis bok "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning".

Han skriver; "...efter det att jag fyllt fyrtiofem, började mitt sätt att betrakta mina prestationer förändras lite undan för undan. För att uttrycka det enkelt: jag förmådde inte längre förbättra mina tider i loppen. Med tanke på åldrandeprocessen är det kanske oundvikligt, alla människor når vid någon tidpunkt i sina liv fram till sin fysiska prestationsförmågas höjdpunkt efter vilken det bara går utför."

Boken recenseras i Svenska Dagbladet också:

"Råden (livsråd, skrivråd, löpråd) är diskreta men användbara, kanske framför allt när man är gammal nog att börja ana något om det författaren försöker formulera: att man aldrig kan lyckas och aldrig vinna men däremot fullfölja loppet för sin egen skull. Till sist kommer kroppen att svika, då blir det ännu viktigare att inte bryta.
Murakamis tre mål som snart 60-årig maratonlöpare är: att delta i loppet, att njuta av loppet, att inte gå. Sen får tiden och placeringen bli som den vill och han måste också lära sig hantera det vemod som uppstår ur den nedåtgående prestationskurvan. För som han säger med en ganska typisk formulering: ”Det är minsann inte alltid så roligt, men det är ju inget att göra något åt. Jag har ju faktiskt levt ett någorlunda trevligt liv. Det skulle kanske ha kunnat vara ännu trevligare, men i alla fall.”

2005 var jag 45 år. Sprang då Göteborgsvarvet på 1:45 - och höll igen eftersom jag skulle springa Stockholm Marathon två veckor senare.

Jag kan inte påstå att jag tränat så oerhört mycket mindre denna säsong. I alla fall inte så att den förklarar en minuts skillnad per kilometer.

Kanske har jag peakat - kanske tränar jag fel och dumt. Kanske är jag för fet. Kanske vill jag inte uppleva smärta och plåga mig.

Förmodligen behöver jag läsa mer Murakami....