torsdag, maj 19, 2011

Spring - för livet...eller pengar?

 Budhi - under sitt 67 km-lopp

I förrgår kväll såg jag en DOX på SVT 1. ;Marathonpojken, hette den (länk till SVT Play där den finns till och med 16 juni)

Det var onekligen en  mycket gripande dokumentär. Den var också bra på det sättet att den inte tog ställning - det överläts åt tittaren.

Det är för mig svårt att tycka eller döma efter att ha sett den här filmen. Kulturen och villkoren i Indien vet jag för lite om för att förstå människosyn (något liknande skulle knappast hända i Sverige - i alla fall inte på det sättet - barn far mycket illa här med) och vilka drivkrafter som finns - men klart är att pengar inte är en oväsentlig del i det som kom att förgifta hela tillvaron för de inblandade.

Sevärd är dokun hursom... till och med mycket sevärd. Och jag tror att vi kommer att få höra mer om Budhi Singh i framtide. Kanske inte som marathonlöpare, men i något annat sammanhang.



Mikael Forsström skriver på Funbeats Forum;

"Jag tittade från början till slut på den här dokumentären (känns konstigt att behöva säga det. Varför stänger man av mitt i?).


Jag har varit i Indien flera gånger och det här programmet väckte många minnen till liv. Hela storyn är landet i ett nötskal. Man kan också säga hela tredje-världens nötskal för så här funkar det nämligen för majoriteten av vår planets befolkning. Du föds i fattigdom till ett liv i fattigdom och skulle det slumpa sig så att det finns ett mikroskopiskt hopp om att få det ett snäpp bättre så måste du ta den chansen, kosta vad det kosta vill.


Den här judotränaren såg sin chans och tog den. Han var duktig men gjorde några fatala misstag. Stor i orden är sällan bra för karriären. Han gjorde också ett rent idrottsligt misstag. Han försökte tvinga sin adept som just tyckte sig ha fullföljt en tävling om 65 km att springa några kilometer till. Alla som har fullföljt ett ultralopp vet hur omöjligt det är, vare sig man är 4 år eller 40 år.


Myndigheternas agerande därefter var helt logiskt och helt identiskt med hur motsvarande svenska myndigheter skulle agerat. Jag förvånades faktiskt över att myndighetsrepresentanterna ens ställde upp på att diskutera det enskilda fallet. Det skulle aldrig hända i Sverige. Sådana här ärenden där ett barn slits mellan biologiska föräldrar, fosterföräldrar och tolkningen av lagen händer även i Sverige varje dag och utfallet är så gott som aldrig till barnets fördel.


Om man tycker att det här var en stark och upprörande dokumentär om hur barn missbrukas för vuxnas vinnings skull så ska man ha klart för sig att det inte alls är isolerat till länder långtbortistan. Precis samma sak händer alltså dagligen i Sverige, speciellt i flyktinghanteringen. Våra folkvalda politiker och deras tjänstemän är inte det minsta mer kompetenta än sina indiska kollegor, snarare saknar de den empati som framkom i programmet. Här i Sverige anses det "fint" att inte bry sig om någons olycka. I Indien tolkas det som översitteri och det vinner man inga röster på i världens största demokrati."

Jag är benägen att lyssna nickande till dessa kursiva rader...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Eehhhummm... This is my theory...and it's mine