Det kom ett mail...

...som återigen handlar om den som kanske har det största problemet - medberoendet. Tyvärr är det alltför vanligt att en medberoende söker hjälp för den hon har ett beroende till - alkoholisten, som enträget tutar vidare i sin förnekelse, fast övertygad om att; jag har inga problem...förutom att det jämt är ett sånt jävla tjat om alkohol...


musselmannen (snabel-a)gmail.com,
datum 2008-mar-10 09:42
ämne Min pojkvän är alkoholist
skickad av hotmail.com

Jag är 29 år gammal och min pojkvän är närmare 40 år och alkoholmissbrukare utan insikt om sitt missbruk. Han hade en kortare insiktsperiod i höstas men den är borta nu. Han har druckit i ca 10 års tid och har två barn sedan ett tidigare äktenskap som är 11 och 15 år.

Hans före detta fru intygar att hans alkoholism var en orsak till varför deras äktenskap tog slut och barnen har även berättat att "pappa" alltid druckit så länge de minns. Vi har varit ihop från och till i 2 år nu och han har varit under antabusbehandling vid flera tillfällen, åkt in på akuten och "lovat" att han ska ta tag i det men INGET händer.

Han tror inte på behandlingshem och behandling så HUR ska jag göra? Jag älskar honom över allt annat och vill ju inte leva utan honom men alkoholen går ju före mig det vet jag ju. Han dricker i perioder så missbruket sköter han relativt bra och barnen har han varannan vecka så oftast sköter han det men ibland dricker han även när han har dem.

Hans före detta har hotat att han förlorar vårdnaden om barnen om han fortsätter men det har inte "bitit" på honom. Han försöker hellre dölja det för dem men DE SER och DE VET. Han bär på oerhört mycket ångest och beskriver ofta hur hans hjärna fungerar och hur tankarna virvlar runt när i huvudet. Endast när han dricker lugnar det ned sig i huvudet och han kan slappna av och tänka en tanke i taget. Är den psykisk åkomma som går att bota eller bara en bortförklaring för att få dricka?

Han har haft kontakt med socialjänsten och jag har varit där med honom på ett möte men nu vägrar han gå dit mer, han säger att antabusen bara hjälper för stunden och inte är en långsiktig hjälp. Inget av det han säger låter särskilt logiskt men han idiotförklarar mig varje gång jag försöker hjälpa honom. Jag har vädjat och bett honom åka på behandlingshem men han VET att det inte hjälper säger han och säger att endast han kan hjälpa sig själv, ingen annan. VAD GÖR JAG?

Jag är ingen expert, jag vill bara vara med honom, skaffa barn, hus, familj och bygga upp ett liv men det känns väldigt avlägset - ja, omöjligt! Har funderat på att återigen lämna honom för att hitta någon som verkligen älskar mig. Kan ni göra något? hans barn mår fruktansvärt dåligt av det här och det måste gå att göra något för att hjälpa dem och honom. Finns någon behandling för de som ej vill inse och inte har den totala insikten??? Hoppas ni har möjlighet att svara på detta mailet och ge mig en fingervisning om var jag kan vända mig. Kan någon ta hand om honom?



Utifrån den information om du lämnar, skulle jag vilja råda dig till följande;

När det gäller dig själv; lämna honom så snart som möjligt. Att leva med en alkoholist är ett tillstånd som inte gör gott för någon. Ditt bästa sätt att hjälpa honom är att klara ut att du exempelvis inte är beredd att träffa honom förrän ha på allvar tagit itu med sitt problem. En alkoholist behöver ha kännbara konsekvenser som hjälp för att påbörja en förändring.

Att på allvar ta itu med sitt problem är att underkasta sig någon form av behandling eller kursändring i livet som medför varaktig nykterhet.... med varaktig nykterhet (inte spritfrihet på vita knogar) menar jag minst 6 månader - gärna ett år.

För din egen behandling och stöd kan jag rekommendera Al-Anon, böckerna "Anhörig" av Katarina Janusch och "Att bli fri från sitt medberoende" av Melody Beattie

När det gäller din pojkvän, så skriver du att han saknar insikt. En alkoholist utan insikt går inte att hjälpa. En alkoholist måste själv be om hjälp för att kunna behandlas och stödjas. Utifrån det dryckesmönster som du beskriver tror jag på AA som en del av lösningen - när och om han kommer till insikt.

Att komma till insikt underlättar om omgivningen kraftfullt och gemensamt konfronterar alkoholisten - gärna då han är gravt bakfull...

Jag förstår att det känns svårt att lämna någon som man har starka känslor för. Hoppet om mirakel och "att det skall bli bättre" är dock att en inriktning som alltför många förlitar sig till och drabbas därmed i onödan.

En verkligt kärleksfull handling gentemot en missbrukare är att ställa krav på åtgärder, konfrontation m m. Att hålla kvar - är att gå in i rollen som medberoende och möjliggörare.

De alkoholister jag behandlat och mött och som har tillfrisknat tackar sin omgivning, arbetsgivare, kamrater, anhöriga just för att de satte "hårt mot hårt" och ställde krav - det var i många fall de kraven som fick dem att påbörja sitt tillfrisknande.

Du skriver också att din pojkvän menar att han "kan själv". Jag har hittills inte mött någon som varit lyckosam i de försöken.

Alkoholismen är en tredelad sjukdom (vissa vill kalla det en belägenhet) som består av fysisk allergi (jag tål inte sprit), en mental besatthet (jag kan ha bestämt mig på morgonen för att inte dricka, men jag är full på kvällen trots mitt löfte) samt - och det är är den svåra delen - det är en andlig åkomma - den som du beskriver så här: "Han bär på oerhört mycket ångest och beskriver ofta hur hans hjärna fungerar och hur tankarna virvlar runt när i huvudet. Endast när han dricker lugnar det ned sig i huvudet och han kan slappna av och tänka en tanke i taget" - för den delen av sjukdomen krävs en livslång behandling och egenvård; att hantera sin ångest på ett annat sätt än med alkohol.

Jag vill önska dig all lycka - oavsett vilket beslut du landar i.

Nemo


Andra bloggar om: alkoholism, medbeoende, rådgivning, behandling, förnekelse, insikt