Det hände då och då att en morfar kom och hämtade sitt barnbarn. Han hette Torbjörn och var mörk. Kom småningom att kallas Zappa. Nu pratar jag alltså om barnbarnet...min lekkompis - inte morfarn'. Han bodde i en tvåfamiljsvilla helt nära det radhus jag växte upp i.
Morfar var rektor på en skola i stan. Han var hiskelig och vresig. Åtminstone upplevde jag honom så. Alla vuxna var förresten vresiga och sura. Det var så där jag bodde på 60-talet. Tant Barbro var snäll... men annars.
En dag dristade jag mig till att anförtro Zappa de luktsensationer som jag förnam varje gång jag åkte med i morfarns blå Vauxhall med oxblodsfärgade lädersäten - det luktade skit i bilen. Jag tyckte det påminde om Grums. Sulfatfabrik. I efterhand så inser jag att det kanske handlade om pomada och läderpolish...vad vet jag.
Jag vill inte åka med där nån mer gång, sa jag till Zappa. Det luktar skit i den bilen. End of story.
Det gick någon vecka... en eon för en linlugg på sex år. En dag regnade det. Plötsligt var bilen lockande och jag frågade om jag fick följa med. Visst.. det gick bra.
The sun never shine on me....
Jag hade inte mer än hunnit in i bilen och trängt igenom fislukten förrän den hemske morfarn hävde sig över ryggstödet och spände ögonen i mig och sa; Jaså... så du tycker det luktar skit i min bil? Ut... ut härifrån....du får gå hem och skämmas!
Oh...man! Jag var fullständigt detroniserad och spak. Tydligen hade Zappa skvallrat för sin morfar. Jag minns inte om jag vevade till honom efteråt. Högst troligt - jag var bindgalen och slog alla som var svagare tills jag fyllde åtta.
Andra bloggar om: fislukt, ilska, tillit, skam, 60-tal
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Eehhhummm... This is my theory...and it's mine