Spotified - vecka 914 Talk

Klicka för lyssning i Spotify

Yes - Talk. Ett album in between.

Återigen ett progressive rock-album som gavs ut 20 år för sent. 1994 och framåt är inte så hett för sen här sortens musik. All symfonisk rock verkar bortmotad från de breda massorna. Inte sedan Genesis fyllde Scandinavium 1978 har jag varit på något större event där den här sortens musik hittat sin stora publik.

Alla som följt Genesis vet att deras musik blev Philcollinsifierad från 1980 och framåt.

Pink Floyd är förmodligen den enda rockgrupp som ligger progressive nära och som förmår locka en stor publik.

Yes gjorde det inte med detta album. Mitt under Grunge- och Britpophype kommer deras album vars ljudbild är så crisp att det knäcker. Men få bryr sig. Jag vill minnas att albumet fick ett mycket svalt mottagande av recencenter. Men det är ju så - ända sedan Andres Lokko tog upp taktpinnen och Jan Gradvall bara skulle lyssna på fet hip-hop så är artrock så ultrafel det kan bli. Och Toto. Nä - gillar du westcoast och artrock så är du musikaliskt förtappad. Nördig så du borde gå i röd kostym och bär grön hatt. Jämt.

Nåväl, recensenten i GP tillstod i alla fall att det var ett mäktigt ljud på skivan. Snabbt överförde jag CD:n till kassett (eeeyy... 1994) och tryckte ner min walkman i byxlinningen där den fick gno med hudvalkar och jeanstyg medan jag trampade cykel ut till Smitten eller Amundön.

Det var ett mäktigt ljud. Det är det fortfarande. Vill till och med påstå att det är en av Yes bättre album. I mina öron.

Kan också tillägga att det episka spåret Endless Dream som klockar in på 15:45 är highlight på skivan

Love in an elevator

Fan ere' om...tigger ni bonk?

Aerosmith – Love In An Elevator - Single Version

På bilden här ovan är vi dressade och på väg ner i hissen för ett omtag kring kvarteren. 5 km promenad väntar. Majorna/Slottskogen/Linnéområdet skall sonderas och avspanas. Ingen eller i vart fall väldigt få hälsar, nickar, stannar för att prata.

Kanske kan jag förstå det. Kanske kan jag ana att vi inte inbjuder till samtal. De esoteriska ansiktsuttrycken och den dämpade klädseln gör givetvis sitt.

Det är dags att plocka fram något ur garderoben som garanterar muntra konversationer vid Säldammen, utanför Café con Leche eller i kön på Hemköp vid Stigbergstorget.



Frågan är om vi vill det....

Konsekvensfylla

Image by mkrigsman via Flickr

Läste i DN för några dagar sen - en kvinna som flaggar upp ett problem i sin relation:

Fråga: Jag och min pojkvän har snart varit tillsammans i fyra år. Ibland när vi dricker tillsammans tappar jag all självkontroll och börjar bråka med honom, ofta om saker som egentligen är så seriösa.

Det kan handla om en liten, liten grej som jag kan blåsa upp oändligt för att sedan ta upp gammalt skit som vi redan rett ut. Detta händer inte varje gång vi festar tillsammans men det har hänt flera gånger.

När vi bråkar kan jag säga de mest hemska sakerna, säga att jag hatar honom, vill göra slut, ja ibland känner jag nästan för att bruka våld! Varför gör jag så här?

Dagen efter har jag alltid megaångest och kan inte förstå hur jag kunde vara så hemsk. Jag älskar honom och menar inte att göra honom illa eller ledsen. Men när jag väl börjar bråka med honom med alkohol i kroppen fylls jag av hat. Jag blir rädd för mig själv och undrar varför det blir såhär och om det finns något man kan göra för att förhindra det? Det har aldrig hänt att jag uppträtt så här eller bråkat med någon annan när jag har druckit, det är bara med min pojkvän. Vad kan jag göra?

Terapeuten svarar här.

Ändå kan jag inte låta bli att hugga en av kommentarerna som är sylvasst rak;

Fråga:Jag blir dum i huvet av att dricka, vad skall jag göra?

Svar:Låt bli att dricka!

Men det kan jag inte!

Svar:Du är alkoholist, sök hjälp för det och sluta lura dig själv.

Skälet till att jag lutar mig mot den här kärnfulla kommentaren ligger i att alkoholen är den utlösande faktorn. När alkoholen ger mig oönskade konsvekvenser, så gör jag klokt i att avhålla mig från alkohol - eller dricka mindre, så konsekvenserna inte uppstår. Klarar jag inte det - då bör jag avstå, upphöra - helst med hjälp från andra. Det blir enklare så.

HALLÅ eller...

En placering som bara blev - eller har någon tänkt till?

Den övre artikeln handlar om något som förvånar föga. Läs; Mona har förtroende för Wanja men är kritisk till höga pensionsavtal. Ehh... Hallå eller?

Under detta finns en intervju med Joel Alme

Gatuvåld

En ung man, 17 år, huggs ner under helgen kring 1 advent. Pappan är förkrossad.

Familjen har startat en minnesfond genom Stadsmissionen för Mathias där alla bidrag går till att bekämpa ungdomsvåldet på Göteborgs gator.

Den påstådde gärningmannen minns ingenting. Han var hög som ett hus och enligt utredningen "känner han på sig" att han inte har stuckit ner någon. Men han minns inte.

Jag lider givetvis med de anhöriga i detta meningslösa. Samtidigt har jag svårt att se hur riktade insatser mot våld, bevakning av gator, fler poliser och liknande skall förhindra och minska den här typen av våldsbrott.

Utan droger och alkohol i övermått hade vi inte haft en familj slagen i spillror. En förkrossad pappa, en bortryckt son.

Vad jag vill göra?

Öka resurserna och ändra inriktningen på vården av unga beroende. Få socialförvaltningar och liknande myndigheter att inse onyttan med att placera ungdomar med beroendeproblematik i HVB-hem där receptet ordning, diciplin och dykkurser är vägen ut ur ett beroende. För det fungerar inte.

Det är bara att se på den förödande statistik över vad som kommer ur de behandlingstider som ungdomar har på HVB-hem.

Kraftigt omtag och inriktning mot att behandla beroendet, inte beteendet,- tidigt i livet. Mycket tidigt.

Att gå loss på gatuvåldet är som att sätta in resurser på ett efterssläckningsarbete och fullständigt ge fan i brandvarnare.

Lokalfärg

Word!

Det blir inte mer Göteborg än så här. Det är en i högsta grad njutbar leverans från Dorsin. Han blir bara bättre och bättre. Det började med Bestefar og jeg.

I programmet Lilla landet lagom är han Kålle Hising och det är en så vedervärdigt låg höjd på vitsarna som deprimerat flyter fram...

Underbart!

Vi har tagit semester - från allt version 2

Här skulle ett Youtubeklipp legat inbäddat som en snygg (?) illustration till nedanstående autentiska citat ur anmälningar till ARN. Nu blir det att länka istället.

Klippet visar två svennar som tror att dubbelrum betyder två rum och det är en dolsk njutning att se de långa näsornas kamp mot det missade semestersexet.


• "Ingen talade om att havet var fullt av fisk. Barnen blev vettskrämda"

• "Vi köpte ett par Ray Ban-solglasögon för fem euro från en gatuförsäljare, bara för att senare upptäcka att de var kopior"

• "Stranden var för sandig"

• "Jag kände mig otillräcklig. Min smekmånad blev förstörd."
Klagomål från en turist boende på en safarilodge i Afrika, med utsikt över en synbart upphetsad elefanthannes parningsakt.

• "Topless-solande på stranden borde förbjudas. Semestern blev förstörd av min mans ständiga stirrande på andra kvinnor"

• "Min fästman och jag bokade ett rum med två sängar, men placerades i ett rum med dubbelsäng. Jag håller er nu ansvariga för att jag är gravid, vilket inte skulle ha hänt om vi fått det rum vi bokat"

• "Jag jämförde vår enrumslägenhet med våra vänners trerumslägenhet och vår var betydligt mindre"

• "Det är för många spanjorer. Receptionisten pratar spanska. Maten är spansk. För många utlänningar"

• "Stranden såg inte ut som den gjorde i broschyren. I er broschyr var den gul, men i verkligheten var den vit"

• "Vi var tvungna att köa utomhus utan luftkonditionering"

• "De lokala affärsinnehavarna är lata som stänger på eftermiddagarna. Jag behövde ofta köpa saker under siestan - den borde förbjudas"

• "På min semester i Goa upptäckte jag till min förfäran att nästan varenda restaurang serverade curry. Jag tycker inte alls om kryddstark mat"

• "Vi bokade en utflykt till en vattenpark, men ingen talade om att vi skulle ta med våra badkläder och handdukar"

Fördelningspolitik

Såg på Rapport förut.

Inslag 1: 10 miljoner för att "städa" Storkyrkan inför Ockel Kockel och Vickans giftermål.

Inslag 2: Skoleleverna i Svenstavik disponerar 32:- per månad för förbrukningsmateriel. Konsvekvens - hemkunskap utan mat, slöjd utan trä och tråd.

Skämmes..

Spotified - vecka 913 Transformer

Lou Reeds -Transformer kom in i mitt liv genom två jobbiga stockholmare. På riktigt.

Sommaren 1981 fick jag närkontakt med Ios. En ö som jag bara suttit och trånat efter hemma på kammaren. Mina världsvana polare som redan gett upp Korfu som sommarläger hade givetvis hittat nya domäner för att idka hedonism, dryckenskap och väta sina drular. Eftersom detta var pre-AIDS så var sexet lika fritt som det var hårigt.

Jag kom till Ios som en ensam snedseglare i sällskap med en norrman som inte hade så mycket musik för sig. Han klarade däremot Rubriks kub på 2-3 minuter.

På vårt hostel bodde vi 6-7 personer i samma rum. Som en liten sovsal. Blandade kön. En toa/dusch och det fungerade väl.

En dag kom två putsade långhår från Lidingö och hade med sig en Harlembunker som dom rostade C-90 band i.

Transformer spelades flitigt. Hade lyssnat på Lou Reed lite. 1973. En kille i en parallellklass ville ha med mig på gitarr när skolan skulle ha show. Walk on the wild side. Jag ville inte ställa upp och vara med. Tyckte låten var alldeles för mjuk och mesig. Hade en avog inställning till allt som var besläktat med Bowie och glamrock vid den tiden.

Jag bättrade mig och gjorde Transformer till min "sommarskiva" det året. På något underligt sätt fick jag dessutom den här kassetten med mig från Ios. Dom här killarna gav inte bort något frivilligt, så jag har förmodligen snott bandet under något ouzorus. Och om det nu var så - så var det för att dom var så jobbiga. Besvärliga människor. Dom ville låna mina pengar, spela på min gitarr, duscha samtidigt som jag och så skrattade dom elakt rätt ofta. Och sa att dom skulle kastrera mig med en slö skridsko om jag inte bjöd på öl.

Fatta - två svinglin från Stockholmstrakten försökte jiddra med fel kille. Men jag var ölmosig och soft around the clock och hade ett förment Holiday Hippie-leende i ansiktet. Dom fick hållas - men deras kasett tog jag. Ha!

Kvinna vid havet

Mellan Matala och Agia Galini mitt på södra Kreta ligger 4 km öde strand - Kommos. Öde - för att om 2-300 personer breder ut sig på den hör ytan, så blir det mycket gott om plats.

En plats att återvända till - men det går rykten om att den här bukten skall förvandlas till ro-rohamn. Jag har sökt info på nätet, men inte funnit något som talar för eller mot.

Röda Sten

Har under helgen blivit Dalahä Sten

Du som läser och har låg koll på Gööööteborg. Fatta här.

Katolsk rondellhund

Two of a kind?

När Josef Fritzl häromdagen dömdes till livstids fängelse för den ena ohyggligheten efter den andra hade han varit bakom lås och bom i ett år.

Under samma år har Påven hunnit med ett och annat. Bland annat flaggat för att kondomer är ett gissel som inte bör användas i kampen mot AIDS. Han har hävt en bannlysning mot en ärthjärna som menar att förintelsen inte ägt rum. Dessutom har han förhållit sig märkligt passiv i frågan kring en våldtagen 9-åring i Brasilien som blev bannlyst, medan hennes styvfar gick fri.

Frågan som inställer sig är; Är Påven ett värre gissel och en större skurk än Fritzl? Får Påvens och Vatikanstatens rigida syn på rätt och fel konsekvenser som orsakar större lidanden?

Det är inte Påven som våldtar. Det är inte Påven som sprider AIDS. Hans ämbete förbjuder honom att ha sex. Hans pitt gör lika lite nytta som mannens bröstvårta.Tyvärr är hans makt så stor och världsomfattande att makten i sig förmår människor att begå handlingar, eller underlåter sig, så att genomslaget i hans maktutövning och konsekvenserna räcker oerhört mycket längre än till en begränsad yta i en möglig källare i Amstetten.

Fritzl blir ändå den mest onde. Han har varit "hands-on". Och länge. Brottet och ondskan blir så konkret och väcker primitiv hämndlystnad, empati för de barn han höll inspärrade. Han visste hela tiden vad han gjorde.

Påven vill säkert gott. Men det blir fel i alla fall. Är hans hållning på något vis mer ursäktlig när denna religionsutövning så uppenbart ballar ur och sprider lidande och kvinnoförtryck?

Självklart inte. Frågan är bara hur en massrörelse som katolicismen - som har ett överhuvud till skillnad från t ex islam - skall kunna väckas och bli den massdemokatiska och goda rörelse den är i många stycken, men borde vara i alla.

Frågan om livstidsstraff är för övrigt jämrans ängslig på vänstersidan i svensk politik

Ingen Ghaning?

Det finns mail - och så finns det andra mail... som det här:

2009/3/9 George Nduka

Hello

Pardon me for not having the pleasure of knowing your mindset before making you this offer and it is utterly confidential and genuine by virtue of its nature.

I write to solicit your assistance in a funds transfer deal involving US$ 3.5M. This fund has been stashed out of the excess profit made last 2years by my branch office of the International Commercial Bank of Ghana which I am the manager.

I have already submitted an approved end-of-the-year report for the year 2007 to my head office here in Accra-Ghana and they will never know of this excess. I have since then, placed this amount on a Non-Investment Account without a beneficiary.

Upon your response, I will configure your name on our database as holder of the Non-Investment Account. I will then guide you on how to apply to my head office for the Account Closure/bank-to-bank remittance of the funds to your designated bankaccount.

If you concur with this proposal, I intend for you to retain 30% of the funds while 70% shall be for me. Kindly forward your response to me immediately.

With Regards,

George Nduka +233-24-888-6531


Mitt svar - översatt:

Käre Mr Nduka!

Jag är så innerligt tacksam att du ger mig den här fantastiska möjligheten att medverka i dina högst tvivelaktiga affärer. Jag började med att skicka ett SMS, men jag fick inte svar - så därför mailar jag istället.

Några kollegor till dig, Mr Zawinul Bebeke, Mr Jantan Swarandi samt en viss Mr Yom Katanga har dessvärre redan sysselsatt mig med transaktioner och jag väntar ännu på att deras utlovade 30% skall komma till mitt just nu raserade bankkonto.

Det verkar annars vara bra tider för att göra bankaffärer i Ghana. Här i Sverige suger verkligen marknaden. Den ena bonuslavinen efter den andra får fluffiga bankfrisyrer att sloka som våt kattpäls och alla hänger med huvvet.

Gott att se att du och kompisarna lever i välmåga därnere och jag skall givetvis göra vad jag kan för att dina planer skall gå i lås. Men först måste jag alltså avvakta dina kollegors transaktioner innan jag kan få loss de medel som behövs för att denna storstilade, listiga och på alla sätt intellektuellt djupsinniga transaktion skall gå i lås...

Vi hörs, mannen...

Nemo

Jo, förresten...

En av mina favvobloggare Mikebike hade för några dagar sedan en liknande postning. Enda skillnaden är att hans "kompis" kommer från Elfenbenskusten och heter Emanuel Kone. Chict efternamn. Denne Mike - i pressen omnämd som Hisingshataren Bikemike har en inte lika välvillig inställning till det brev han fick.

First day of my life

Flera bloggar i min närhet har de senaste dagarna snöat in på "låten som låg etta då jag föddes."

Den här sajten ger dig svaret.

Hänger på och ger "min" låt. Lonely Boy med Paul Anka. Passar gott. Mycket gott. Det är som om något är förutbestämt redan här.




Bad Girls - här i uppmixad version passar också fett bra med tanke på det liv jag levde kring den tiden.


När jag fyllde 20 däremot - då hade discovågen svept in större delen av Sverige i den oerhörda "dansbandsdöden" och det fanns krav på att discon utan levande musik skulle förbjudas. Coolt. Lite som IPRED goes V-jeans...

Vad är det som händer?

Nu blev allt konstigt

365 saker - tribute

365 saker - so far. Jag bara älskar den här bloggen!

365 saker vi har gjort hittills


Nu skall jag bara förmå Navid att lägga ut bakgrundsmusiken som ringsignal på webshopen eller allra helst sända den till mig.

En ny grej?

Saxat från Alex Schulmans twitterfeed.

"Har börjat exprimentera med en ny grej"? Verkar ju seriöst och har en beteendeförändrande potential av sällan skådat slag....

Gungbräda

I en tidigare recension av Åsa Lundhs debut "Dom är här nu" uttryckte jag min ohöljda förtjusning över denna pageturner som lämnade mig i läsfrosseträsket och med fniss, tårar och mycket klokskap. Reflektioner över en samtid - som till skillnad från många tidningskrönikörers - dröjer sig kvar och håller en lång bäst före datum.

Precis som i första boken är det de bitterljuva upplevelserna som Fiffi möter, hanterar och funderar över som sätter starka avtryck.

Mest berörd blir jag ändå över stycket"Skiljbarn". Kanske för att jag lever med några själv. Så här skriver Fiffi:

Dottern funderar. Jag funderar. Hon har varit skiljbarn i halva sitt liv. Jag med, lite drygt. Det är krångligt ibland, tjafsigt ibland, men oftast går det väldigt bra. Jag har aldrig behövt packa väskan varannan vecka och bo på två ställen. Det är jag glad för. För med det nervösa psyke jag hade som ung hade jag nog blivit knäpp över att inte ha "min borg". Det känns som att det är det enda som blir fel när föräldrar skiljs. Det finns ingen plats på jorden där barnen är 100% hemma. Det fattas alltid någon, det fattas alltid något. Men vad tusan skall man göra? Unga skiljbarn lär sig förhoppningsvis att bli trygga i sig själva. Att likt en Skalman bära sitt hus på ryggen och boa in sig varthelst dom är. Att deras borg är deras hjärta. Att hjärtat blir så starkt och stort att det rymmer alla människor de tycker om, allt som är viktigt och dom själva. Så att när dom blir vuxna och kanske måste ta beslutet om att gå sin väg, kunna tänka att det värsta som finns är inte att barnen blir skiljbarn. Det värsta är att gå emot sitt eget hjärta. "

Sedan är alla möten med UFO:s (jorå...dom är kvar), tankar framför TV:s och kundmötena i färgaffären samt gnabbet med mannen som kommit in i Fiffis liv efter all cyberdating och möten med sovrum där det stått porslinsleoparder, ljuvliga dialoger.

Mina döttrar E o M tittade ängsligt på mig för att jag låg och läste och guppade samtidigt (skratt).

Buss på. Den här boken skall du läsa, äga, ha. En klockren 30-årspresent till en vän/väninna som står på toppen av glasberget. Bästa manualen, helt enkelt.

Köper den gör du här

Spotified - vecka 912 Misplaced Childhood

Marillion kom till mig genom ett tips från Hr Straw som tidigare omnämnts i samband med en resa till Ios.

1983 var jag musikaliskt förvirrad och visste inte riktigt hur jag skulle hantera mina musikaliska preferenser.

All proggrock jag hade lyssnat på var bara nedlagt. Genesis började göra radiohitar och Rick Wakeman från Yes hade ballat hur helt och gjorde hissmusikploink för stressade japaner.

Hr Straw visste på råd; Marillion - dom låter som Genesis skulle gjort om dom forsatt på samma vis som brytningen
Wind & Wuthering - ...and then there were three... För mig blev allt mycket enkelt. Jag gick till en affär och köpte en riktig vinylskiva med innepåse, texter, utvikbart omslag. Script for a Jesters Tear var en rökare som jag plågade mina grannar på Jarlsgatan med under många, långa ensamma höstkvällar. En skiva som bara växte och som jag sedan stoppade in på kasett och tog med till Grekland sommaren -84. Det blev en Marilllionfylld sommar, som jag minns den.

Efter albumet Script for a Jester's Tear, och Fugazi återvände Marillion till Berlins Hansa Ton Studios med Rolling Stonesproducenten Chris Kimsey för att arbeta med sin nästa skiva. Beväpnad med en handfull texter som fötts ur en självupplevd syratripp, utarbetade sångaren Fish konceptet för Misplaced Childhood 1985.

Han berör sina tidiga barndomserfarenheter och sin oförmåga att hantera förluster och uppbrott. Misplaced Childhood skulle visa sig vara inte bara bandets mest genomförda release hittills, men också dess mest strömlinjeformade.
Initialt hyste skivbolaget skepsis över bandets beslut att släppa ett'70-tals prog rock opus uppdelat i två halvor, men kritiken la sig snabbt snabbt då Marillion fick sina två mest kommersiella singlar någonsin: "Kayleigh" och "Lavender".

Med sin frodiga produktion och slagkraftiga mix, blev albumet bandets största kommersiella framgång, särskilt i Europa där de skulle gick från klubb- till arenaspelningar.

På med flanellskjorta och slöjdlärarskägg...dra på och Enjoy! Jag vill också påpeka att detta är ett konceptalbum. På samma sätt som Pink Floyds "Dark side of the moon" - för att ta ett välkänt exempel - bör det lyssnas på i en följd.

Nära Bergman

Foto: Nemo

Tidig förmiddag juli 2006 på sydöstra delen av Fårö - någon mil från Ingmar Bergmans gård.

En fridfull plats som andas om återvändo

En bra dag

Jag har haft en bra dag:

* När jag har tränat så jag har svettats
* När jag har skrattat djupt och hjärtligt
* När jag har lärt mig något användbart
* När jag har lämnat något bättre än jag fann det
* När jag har fått åtminstone 3 personer att le så att de visar tänderna
* När jag har gosat med S
* När jag har gjort något bara för att det är kul
* När jag har umgåtts med vänner
* När jag har tagit något litet mätbart steg mot mina mål
* När jag somnar med ett trött, nöjt leende för att jag vet att jag levt fullt ut.
* När jag har hållit mina löften till mig själv och levt efter mina värderingar
* När jag talat om för mina närmaste att jag älskar dem
* Om jag bara fått med ett par saker från den här listan;-)

För övrigt anser jag att årets vinnarbidrag borde varit detta:

Påssatt

Pratar vi urologen på Sahlgrenska, eller en instruktion för nyligen stomiopererade?

Nänä.... självbetjäning Konsum, Landala it is....

Män som hatar kvinnor

Image by mtsofan via Flickr

Nej, även om jag var på bio och såg filmen i söndags, internationella kvinnodagen - så blir jag en aning beklämd över att "Mäns våld mot kvinnor" - detta traumatiska problem som söndrar familjer och river upp sår i relationer, skapar rädda kvinnor, förtvivlade barn och offer åt alla håll så sällan tar sikte på utlösande faktorer.

Nej, jag pratar inte om att det är någon som förtjänat något. Det handlar om alkohol. Ofta. Mycket ofta. Går att läsa om här. Och här. Dessutom - den här forskningsrapporten är så glasklar i sin rapportering, så jag saxar ett utdrag:


"Våld mot kvinnor sägs förekomma i särskilda grupper som inte är som andra
normala, vanliga människor. Man talar om t ex störda familjer. 40-85 procent av
män som misshandlar kvinnor uppges vara alkoholmissbrukare. Svenska siffror
från Brottsförebyggande rådet säger att 70 procent av undersökningens misshandlande
män var alkoholister. Dock var det bara 65 procent av dem som hade
misshandlat någon gång under påverkan av alkohol.
Kvinnomisshandeln sammanfaller med tidpunkter/tillfällen då alkohol används.
Det är vanligast i helger och när det finns någonting att fira.
Om man tittar på olika kulturer visar det sig att alkohol inte verkar vara en
förutsättning för kvinnomisshandel. I en jämförelse av 90 olika kulturer förekom
kvinnomisshandel i 70 procent av dessa kulturer när mannen var nykter,
men bara i 9 procent då han var berusad. Detta kan också ha att göra med
alkoholbruket över huvud taget i dessa kulturer. Många av dem var muslimska
och där är alkoholbruk inte tillåtet.
Om både kvinnan och mannen är alkoholpåverkade förekommer kvinnomisshandel
oftare. En del forskare menar att om kvinnan använder alkohol så
ökar risken för våld från män jämfört med om enbart män dricker. Det måste
betyda att vi har att göra med andra effekter än de rent kemiska hos alkoholen.
Kvinnomisshandel och alkoholproblem förekommer tillsammans oftare i
lägre än i högre samhällsskikt, enligt amerikanska undersökningar. En undersökning
fann att mäns våld mot sina kvinnliga partners ökar i direkt proportion
till mannens alkoholkonsumtionsvanor. Den lägsta frekvensen fanns hos nykterister
och lågkonsumenter av alkohol, men även där förekom misshandel.
Alltså, även nykterister kan vara våldsamma.

NY K T R A M Ä N M I S S H A N D L A R
I en amerikansk undersökning bland 400 män som misshandlat vid fyra olika
tillfällen var ungefär 20 procent nykterister och cirka 16 procent storkonsumenter
av alkohol. I gruppen däremellan, måttlighetsdrickarna, hade misshandeln
inträffat 35-38 procent under alkoholpåverkan, medan ungefär lika många hade
misshandlat spik nyktra. Man kan alltså inte påstå att en person som har
alkoholproblem misshandlar därför att han har problem med alkoholen, eftersom
många misshandlar även när de är nyktra."


© Folkhälsoinstitutet 1996:114 sid 31-32
ISBN: 91-88565-47-5


Det här utdraget visar att alkoholen är en stor och betydande faktor i fråga om kvinnomisshandel. Ändå förtigs det ofta i debatten. Detsamma gäller gatuvåld, som om det bara skulle uppstå av sig själv, eller läktarvåld. (Har du hört talas om någon våldsam gata eller läktare?)


Gatuvåld skall stävjas med fler vuxna ute, ökat föräldraansvar, bättre ordning i krogtäta områden och nattvandrare. Alkohol? Nä, den talar vi inte om.

Läktarvåld skall motarbetas med fler matchvärdar, snackekonstaplar, separerade läktarsektioner, murar, staket. Alkoholen som flödar, den talar vi inte om.

Kvinnovåld skall tas om hand och elimineras med fler kvinnojourer, upplysta parker, kemisk kastrering, hårdare straff och liknande. Bara alkoholen inte nämns som en orsak.

Se även Viktor Bernhardtz artikel här

Och du - var rädd om dig och de du har omkring dig i helgen....

Sturhetsvansinne?

Klart att Sture skall ha fett med deg för att ha kommit fram till....ingenting.

Som av en tillfällighet svävade en FRA-modul över Stures huvud och fångade upp en tankekedja.

" - Ska vi se här... jaha... joho. Ja det var massa papper och förslag. Gud så jobbigt. Alltså, jag är 80 bast - vad tror dom? Jidder hit och dit. Glenn Lane? Startelvan? Gamla Ullevi. Det är ju det den heter. Har alltid gjort. varför ändra på det? Nä, nu skriver jag en faktura. Vad tog det här? 32 minuter... hm det blir ju ingenting...

Nu vet jag. Jag byter namn på tidsbegrepen istället. "min"...nä... "tim" skall det heta. Sådär.... 32 tim á 1 400 kr = 44 800:- Bra det kör vi på..."


Näserru...nu har jag inte tid med dig längre. Tänkte gå till banken när jag
ändå har ångan uppe och leendet på plats...

Änklingen

Ray Kluuns första bok, En sorts kärlek har jag beskrivit tidigare. Har du inte läst den, så skall du helst inte läsa vidare - Spoilervarning gigante.

Nu har jag tagit mig igenom fortsättningen - Änklingen



Sten, som är mycket Ray, har just begravt sin fru och skall nu sörja. Det blir ett sorgearbete där flykten in i kvinnor, ja IN i kvinnor, sex, droger och totalpartyn på Ibiza med "Dollykloner" blir ett sätt att gå vidare. Fungerar? No.

9/11 är i faggorna och Sten sitter på en bar och ser hur onda män flyger in sin stålfåglar i WTC.
Uppvaknande - han måste ta hand om min dotter Luna på tre år.

Hemfärd och några dagars funderande. Sedan reser Sten till Thailand, därefter Australien med sin dotter. På resan i Australien får han tid att sörja, läsa Paulo Coelho, träffa människor som har en sundare definition än han själv på vad kärlek är.

Under resan brottas Sten med sin relation till Rose - kvinnan han hade en intensiv sexuell relation med under tiden då hans fru dog ifrån honom i förra boken.

I bokens slutskede prövas Sten och hans tidigare så aktiva byxorm, men något har tydligen rubbat hissen mellan hjärna och pung... det blir ett nödstopp i hjärttrakten och det planerade knullet blir inte av. Istället flykt från det.

Efter de insikter som de mötena med Coelho och andra männsiskor ger, inser Sten att han är kär på riktigt. Förälskad. Och att han kan släppa taget och sluta fly från sig själv.

Den förra boken drabbade mig och grep mig fullständigt. Förvånad över att jag kunde känna så mycket med sten - detta ärkesvin som söp och knullade runt när hans fru dog ifrån honom. En bok som var svår att förstå, men mycket kärleksfullt utformad. Det jag saknade var bristen på förklaringar. Hur blev det så här?

Änklingen förklarar hur det gick sedan. Eftersom boken till stora delar är självbiografisk, så behöver du inte vara raketforskare för att inse det lyckliga slutet som väntar. Jag hade velat ha en bakgrundsförklaring - hur kom det sig att en man med ett fett konto i reklambranschen, vacker fru och så välbeställd i alla materiella avseenden är som tom, kall och fattig inombords?

Kan handla om en yrkesskada som gör att det behovet kommer till mig. stens uppväxt, föräldrar och övriga förhållanden i dåtid skymtar knappt alls i någon av böckerna.

Änklingen är en bok du bör läsa om du tyckte om En sorts kärlek och har ett behov av att veta; Hur gick det sen? Lättläst och driven, men lämnar kanske ännu fler frågor än svar.

Andra som tycker: Fröken Nina, dagensbok.com, samt en drös till...

Spotified - vecka 911 Manassas

Klicka för spellista

Stephen Stills nämnde jag i förbigående då jag plockade fram det famösa albumet Super Session ur ett arkiv med alldeles för mörka hyllor. Så kan det inte få vara. Stephen - en 1/4 ur C,S,N&Y har hittat på en massa eget bus i de musikaliska snåren. De kan du läsa om på Wikipedia.

Jaha.. och vad har då föranlett mig att plocka fram den här dubblen? Jo, skivans sista spår hörde jag på radio (transistor med DIN-kontakt in bak röven på rullbandaren) en sen vår 1972. Blues Man skall vara en hyllning till Jimi Hendrix om jag fattat något sånär rätt.

Den här skivan hittade jag på köpekasett några år senare och den fick alltså ett lyssnande av en då finnig, permanentad tonårsmasturbant med längtan efter rockband, hångel och nya platåträskor...

Återvända

Foto: S

Den här bilden är från sommaren 2006. Jag står gubbe. Nästan i alla fall.

Platsen är Lysestrand, vid Gullmarn. På en klippa där jag var en sommar 33 år tidigare. Konfirmationsläger. Att återvända hit en mulen men ljummen sommarkväll var blandat.

Observera att jag har ljusbruna skor, fast klockan har passerat 18.00. Som en tyst protest och en markering att gubbajäveln i mig stretar emot....

Vilka läser?

Jag står snart inte uuuut.

Alla göööörkäcka påfund med räkfrossa på Avenyn, goa göbbar, tjöt-á-tjöt och visst är GAIS något att dö för, lelle vän och alla tjommarna i keps och kaninerna på Liseberg.... ja visst är vi som en enda stor familj.

Står mig upp i halsen nu. "Kläm in ett hjul - stan är ändå ful" Med en stor jävla fläkt betvingar vi kriser och arbetslöshet. Vi måste pigga upp oss med käckhet och gröna kaniner.

Stockholmare! I den mån du läser detta, så är det dags att ta upp vår stolta tradition att namnge allt som redan heter något.

Tips:

Sergelstorg - Kakelplattan

Skulpturen i glas strax intill - Kristalldildon

Slottet - Kålles lada

Kungsträdgården - Monarkparken

Öfvre Östermalm - Credhyllan

Riksdagshuset - Styrhytten


Det duger inte, att som nu, bara lägga till ett -is i slutet och gå i mål med det. Eller kalla T-banan för "tuben".

Jag väntar med spänning på transformeringen...

Musik för en begravning

I ett inlägg hos Mymlan fanns en tanke om att Spotifiera sin egen död...eller fem låtar som spelas på din begravning.

En av dem har jag redan nämnt i en tidigare postning: Outrot Derek & The Dominos – Layla.

Sen blir det knepigare. I detta inlägg går jag loss på hur meckigt det kan bli om låten blir intimt förknippad med sättet du dör på.

Förutom den här ovan tar jag och koiperar in följande i Vita Arkivet.

Ennio Morricone – Gabriel's Oboe så given och smärtsamt vacker, som gärna mixas med Ooutrot till Layla

Anna Malikova & Torino Philharmony Orchestra (Conductor Julian Kovatchev) – Piano Concerto In F Minor No. 2 Op. 21: Larghetto (Chopin)

Medidativ - ljus, mörkt, hoppfull - som livet. Det här stycket skrev Chopin som en hyllning till en ungdomskärlek han aldrig fick.

Genesis – Afterglow får sätta punkt. Med refrängtext som denna:

But I, I would search everywhere
Just to hear your call
And walk upon stranger roads than this one
In a world I used to know before
I miss you more

- och om jag väljer att tolka "your" som livet, så är den god. Jag inbillar mig att jag kommer sakan det liv jag har, men har en förhoppning om att finna något annat..för min nyfikenhet vill jag ha kvar även som aska


Coldplay – Viva la Vida en hyllning till livet... i dödens närhet är det lätt att glömma vad allt går ut på; att faktiskt leva. För dem som är kvar, mitt "Tjena, och ha det gött!" till de som är med och en uptempoavslutning

Bloggoro och HTML-ångest

Så här är det: Jag är en pajas i bloggredigering och hemsidejoximojs.

Den här bloggen har jag fått hyfsad fason på för den är så enkel att fiffa till. En svaveldoftande clown kan göra det. Säkert.



Nu är det så här - det som var hip 2002 är inte så hett 2009.

Jag behöver göra om en hemsida som på sikt skall bli allt viktigare i mina projekt som handlar om terapi, föreläsningar, utbildning och böcker.

Om du känner någon eller dig själv som en mänska som fiffar ihop en hemsidesmall utan större väsen och funktioner på samma tid som jag snor ihop en middag med stekt lax, smal limesås och cous-coussallad - så välkommen att anmäla dig för ett kortare jobb.

Ersättning utgår givetvis. Maila - så hör jag av mig med fler detaljer.

Bad Idea - nr 39

Danny Trejo är i stan. Det är därför solen inte skiner. Det är därför himlen är grå och kylan biter. I helgen finns han på SciFiWorld-mässan. Kolla. Det är ju snudd på diarrévarning bara att titta på honom. En av mina favoritbloggare - Mikebike - har förövat lite och gått loss på en Trejovariant från Norrtälje som i jämförelse går i blöjor och leker med play-do. Here is the real Shit...






Det berättas om en historia från en bar i L A. Danny och några polare var ute i början av 80-talet och tryckte i sig mojitos, Coronas och tuggade rå chili som de sköljde ner med tabasco.

En något illamående smågangster hade vinglat ut på gatan i kvällsolen och spytt upp sin sena lunch strax bortom entrén till haket där Danny och gänget drog loss.
Efter lätt upputsning fick den nu inte fullt så illamående, men fortfarande socialt inkompetente räven, en idé. En BAD IDEA.

Han gick tillbaka in i baren och började veva med Trejo - ville att han skulle komma med ut...
Danny - som tyckte att det kunde vara gott att sträcka på benen, lufsade med. När de kom ut pekade gangstern på sin upparbetade lunch som låg på asfalten;


- Ehhy, Danny, look...your son melted in the sun...

Du vill inte veta fortsättningen - men se några filmer - gjorda före 2000 - som Danny är med i. Eller följ länken på inläggets första rad så förstår du att det var fel one-liner vid fel tillfälle till fel person...

Det kunde varit jag

För två veckor sedan skrev jag ett inlägg och länkade till en film om en hemlös.

I DN.se läser jag om Bengt. Han kunde varit jag. Eller... jag kan bli som honom. Igen.

Det är många som tror - nu är han bra. Nu är han frisk. Han har ju hållt sig från sponken i över sju år.

Så är det naturligtvis inte. Det räcker att höra eller läsa om de vittnesmål som beskriver sina resor in i återfallet. Hur oron tilltar. Hur missnöjet gror. Hur irritationen blir till en grundkänsla.

Därefter kommer "den enkla vägens förlösning". Jag tar ett återfall så livet blir lite "mjukare", som Olle Ljungström beskrev det i filmen om honom.

De som tar återfall kan vittna om hur detär att efter en till två dagar finna sig själv på botten igen. Att åter vara på sin personliga nollpunkt. Och hur det är ÄNNU värre den här gången. Kroppen har ju fysiskt blivit avvänjd.

De upparbetade kanalerna i hjärnan trimmas däremot snabbt igång. Dessutom har din tilltagande ålder i ännu högre grad dämpat förmågan att ta hand om nedbrytningen av alkoholen. En förmåga som redan från början var dålig - den som till stor del skapade det tvångsmässiga drickandet för att stanna kvar i det mjuka.

Jag är så tacksam för att idag ha förmågan att hantera livet på ett annat sätt än Bengt har.

Tack för att du läste igenom den här blogginlägget och att du läser om Bengt i DN.

Göran hjular förbi

Genom det rabiata "vi vägrar länka twingly" husorganet GP tar jag del av den nya attraktionen som Kommun-Göran vill piffa till en redan detroniserad stadsmiljö med.

Ett hjul, ett hjul...ett konungarike för ett hjul.

Är det här på riktigt? Jag ser i almanckan att det inte är 1 april.

Jo... jo... det är sant. Som om inte gröna kaniner, Gais-Åke Feskeböxa och Morrongängets goa göbbar var straff nog.

Ett hjul. En svettig liten kusin till London Eye. Och vad skall turisterna se? Stenas utbredning 3 km från Järntorget och vidare västerut? Rangerbangårdar? Genomfartstrafik?

I den klämkäcka namntävligen dök jag ner med keps och unikabox för att vara med och döpa;

Hafsfläkten. Kan det va nåt...eller?

Mera om inlägget nedanför....

Det är en jämförelse som kommer upp i min trötta hjärna;

Linda Rosing håller på och kucklar runt med HUGO 19 år i skidbacken.

Jag vänder på könen och lägger till 3 år:

Då skulle det kunna vara min äldsta dotter som skojade till det med Färjan-Håkan i en annan sorts såpa....

Plötsligt känns hela programmet väldigt osunt. Eller så är det min protektionisktiska fadersmoralism som behöver omarbetas...

Rätt upp i Rosing

Image via Wikipedia

Efter alldeles för många lästa blogginlägg och krönikor om Den rätte för Rosing beslöt jag mig för att sagga ihop framför TV:n och plåga mig själv en timma. Premiäravsnittsrepris söndag eftermiddag.


Det börjar mycket oroväckande. Redan efter 2-3 minuter ser jag ett bekant ansikte i rutan. Och det är inte Rosing. Det är en contestant. En av de 50 objekt som sållats ut i en gallring där 950 män puttats undan (undrar vad det var för fel på dom?) . Jag förmodar att den gallringen tagit bort det värsta och det bästa. I den här typen av program är vanlighet, ödmjukhet och svennebananer saker som inte går hem.

Den contestant jag får ögon på är inte någon nära vän eller släkting, men det är en man jag haft anledning att studera under det senaste halvåret. Vi är med i samma gemenskap. Fast inte tillsammans men ihop ändå. På ett gym kan du komma nära vem som helst. Och så är det...

Jaha... så Nemo går på gym och spanar in combatkilllar, broilers och stekare i linnen + baggypants? Nähäserru... jag har djup koncentration när jag tränar. Är i min egen värld och vill inte släppa in någon i den. Inte ens en låtsaskompis. Jag vill bara ha det lugnt och skönt. Springa på mitt löpband, plåga mina muskler med fria vikter och italienska, vadderade stålkonstruktioner som på sikt skall bevara mig, så att jag kan leka tafatt med barnbarn och gå på trekking i Nepal som en pigg 70-åring.

Klart är att jag har gymbesökare omkring mig med en helt annan agenda. De som vill synas i nuet. Och göra utfall mot speglar, spänna muskler och rikta dödliga karatesparkar mot pilatesbollar som eventuellt stör med sin närvaro.

Den här deltagaren som jag nämner ligger i den sektorn och han har fått namnet Lennart Spännart i min fantasivärld, som mår bra av att kalla folk för nåt, när jag inte vet vad dom heter. Och hur mycket mental skärpa jag än uppbådar, så finns han i mitt synfält alldeles för ofta. Du vet, den där otäcka känslan av att inte kunna låta bli att titta på något obehagligt. Blicken letar sig dit i alla fall. Det kan vara en hårig ryggtavla i simhallen eller en alldeles för vanställd mänska i nån realitysåpa på TV 3. Det går inte att vägra titta. Det är obehagligt.

Och ännu obehagligare blir det när samma moves körs på toaletter, i castingrum och foajéer som jag sett utföras i verkligheten på en vadderad matta nära mig. I tisdags sändes avsnitt 2. I en del scener var Lennart helt skruvad – körde sina karatemoves och så. I andra hur normal som helst – resonerade vettigt och balanserat. Ut åkte han i alla fall och jag har ett skäl mindre till att följa fortsättningen. Fler än jag verkar vara inne på samma linje.

Orons bok

Fernando Pessoa. Titta på honom. Allt är så väl sammanhållet. Boktiteln, efternamnet och mustaschen.

Jag skulle också drista mig till att skriva "Orons bok" om jag hade ett efternamn som för tankarna till ett preventivmedel för kvinnor - och dessutom begåvat mig med hårprydnad under näsan, format till ett vildbebuskat kvinnokön. Upp-å-nervänt, men ändå. Det sägs att Pessoa valde denna mustaschform för att visa sin avmätta distans till kvinnor.

Bokens innehåll - det är krävande läsning. Varje sida behöver jag läsa om och om igen. En sorts litterär Rubriks kub som bara blir mer och mer komplicerad ju mer man läser. Vad sägs om följande:

"Ljuset från en matt blixt trängde in i det stora rummet som ett dystert svärd. Ljudet som följde, ett utdraget och sugande ljud, genljöd och försvann på djupet. Regnet grät högljutt, som gråterskor i pausen mellan samtalen. Härinne hördes tydligt små oroliga ljud."

Det är ju så fullkomligt och bestialiskt formulerat. Omöjligt att värja sig.

Han kan flippa ut också - pokulera med narrar och så... när resorna i poesin blir för ansträngda;


"Det banala är mitt hem. Det vardagliga är min mor. Efter en lång utflykt i den stora poesin, till de upphöjda ambitionernas berg till de transcendentalas och det ockultas klippor smakar det bättre än bra, smakar det av allt som är varmt i livet att få återvända hem till värdshuset där de lyckliga narrarna skrattar, att få dricka med dem och själv vara en narr, så som Gud har skapat mig, nöjd med det universum som är mig givet och med att överlåta resten åt dem som bestiger berg utan att uträtta någonting däruppe."

Med författare som håller sådan höjd och kräver sådan ansträngning kan jag lätt förstå hursom lätt det är att fly till en skål med små gula citroner eller finna en rysk vän


Bloggat om Pessoa: Här - och här - och det är betydligt mer djupsinne än vad jag nånsin kan få ur mig.

Och på denna blogg finns några foton - samt ett citat: "Jag lockas aldrig av risker. Jag fruktar den leda som ligger i farorna. En solnedgång är ett intellektuellt fenomen."

Orons bok, alltså. Tydligare än så kan det väl inte sägas? Pessoa dog i skrumplever 47 år gammal.

Tiden kommer ikapp

När jag var i tonåren, då var SVT nästan det enda som kunde få mig att skratta - och se på också förresten (säger en del om hur kul livet var som tonåring...).

Det fanns det ett program som jag nu glömt namnet på. Men där var en sketch som utspelades på en torghandel och som jag då fann mycket lustig;

- Vad kostar tomaterna?
- 60 kronor kilot
- 60 kronor?? Hörrudu, du kan ta dina tomater och stoppa upp i häcken.
- Där har jag redan en gurka för 40 spänn....

Det som var roligt då - är verklighet nu - och inte roligt alls....

Spotified - vecka 910 Super Session

Super Session är ett rökaralbum som borde få de flesta gitarrbändare att reflektera över om inte mungiga hade varit ett bättre alternativ. I de inledande spåren är det Mike Bloomfield och Al Kooper som går loss. Lyssna på Alberts Shuffle och Stop. Stephen Stills kommer in senare på skivan.

Image via Wikipedia

I Rolands 3:a på Östanvindsvägen i Uddevalla blev jag i kontakt med detta album en sur höstdag 1973. Så där tidigt i puberteten visste jag inte riktigt vart jag skulle rikta min energi.

Gitarrhjältar var definitivt ett sätt - men det här var före Spotify och Internet. Det enda som gick att få reda på om nånting var att snacka med Roland som hade koll. Eller våga sig in i en skivaffär. Men det satt hårt åt för mig då. Jag hade bara en rullbandare. Och om jag snurrade runt på Thörners Skivabar och lyssnade på skivor - då skulle man köpa. Visst?

På Super Session möts då Bloomfield & Kooper igen - de har tidigare vart ihop på Dylans Highway 61 Revisited och det finns en kul story bakom det .

Den finns dokumenterad på Scorseses film No direction Home". Al Kooper är inbjuden att spela gitarr vid inspelningen till singeln "Like a rolling stone" - men när han får höra Bloomfield går han sönder och tar plats i kontrollrummet. Under inspelningens gång vill han vara med ändå - och övertygar producenten Tom Wilson att han har ett maffigt orgelsolso att lägga på. Tom Wilson säger; E du go i huvvet, eller...? (fast på amerikanska). Men Al Kooper gav inte upp så lätt. Vid ett tillfälle skall Tom Wilson ut och snacka i telefon - och då smiter Al in. Resten är historia. Lyssna bara: Bob Dylan – Like a Rolling Stone

Mike Bloomfield fick dessvärre inte var med så länge;

"On February 15 1981 Bloomfield was found dead in San Francisco in his parked car. According to his friends, the size of the heroin dose that killed him meant that he probably did not drive to this spot and overdose, rather that the lethal dose had been administered somewhere else and he had been driven to this spot to avoid complications for his drug-ingesting cohorts. The official cause of death was ruled an accidental drug overdose."

R. I. P

Mymlan regerar

Kan knappt vänta till onsdag för att se battlingen med Jan Guillou i Babel, men så kommer detta:



När jag awardade häromdan, så fanns inte Mymlanthereal med. Det borde hon ha varit.

Ett special blogginlägg och ett grattis till att ratta runt bloggen om bloggvärlden i en förmodat gynnsam riktning...

Lycka till från Nemos styrhytt i Landala

Knappast

Foto: Nemo

Grön botten - pinne upp.

Röd botten - en cirkel

Hur svårt kan det va?

En Award..

Fick idag en award från tonårsmorsa.se och det gör mig innerligt glad. Min blogg betecknas av henne som läsvärd.





Dett kan jag ju inte stillatigande sitta och mesa mig med och sjunka ihop i pompös självgodhet. Det har jag redan nog av.

Så schas ut med mera Awards till bloggar som jag läser och tar starka intryck från:

En man med ett skägg - sällan har en man gett mig så många skratt och ovärdelig kunskap kring bortkomna samtidsfenomen i keps.

Trettioplus - ännu en man som berikar min vardag. En man som ger den kvävda ilskans ångest färg och form

Anjo - en Fernando Pessoa i Olskroken. Surrealism och sluga tankar i skön förening

Ufo-Fiffi - kvinna från förorten med fristående smak för "the bizarro world", tapeter och en penna som får Darth Vaders lasersvärd att framstå som ytterst mesigt

As Good as it gets - för en sinnrik blandning av lek, allvar och djup. Alltid läsvärd. Och ett bevis för att det går att få många läsare utan att förnedra sig själv eller andra.

Övriga bloggare - ni vet vilka - ni är jättefina, ni med.... ;-)

Konflikt- eller Harmonisyn

På DN.se läste jag en artikel - kärnfull - om konflikter och vad som är skillnaden på oenighet och konflikt. Snart kom en till - om medling

Konflikter. Själva ordet tolkar vi olika.

Min erfarenhet är att de som - när de hör ordet konflikt - i första hand tänker på Mellanöstern eller strejker är också de som gör vad de kan för att undvika hantering av en konflikt.

Många verkar också tro att en konflikt alltid skall lösas, eller att det är nödvändigt att ha en färdig lösning innan konflikten kommer upp på bordet. Naturligtvis är det inte så - men konflikten kan alltid synliggöras. Flaggas upp.

Harmonisyn kännetecknas av följande:

• Konflikter orsakas av bråkmakare


• Kan och bör undvikas


• Är jobbiga störningsmoment


• Leder bara till djupare konflikter
  

Hamonisyn - leder ofta till konflikt

Konfliktsyn kännetecknas av följande:

• Konflikter är naturliga och ständigt förekommande


• Bör hanteras tidigt


• Är utvecklande för relationer


• Bäddar för ökad tillit
  

Konfliktsyn - leder ofta till harmoni

Ofta är det så att synen på konflikter, oavsett vilken, har en märklig förmåga att cementeras utifrån vår uppväxt, hur vi hade det i vår uppväxtmiljö - lever kvar i vuxenvärlden.

För en tid sen var jag på föräldramöte och hann (som tur var) inte uppleva en diskussion om hur saker och ting kan behöva lösas.... skulle hem och laga mat.

Istället kom ett protkoll med e-posten någon vecka senare:

Läggtider och sömn diskuterades och någon lade som förslag att barnens mobiler, datorer och andra kommunikationsmedel skulle vara avstängda från klockan 21.00, för att barnen sedan skulle lägga sig vid 22.00. Inget beslut fattades.

Nä, "inga beslut fattades" - hur skulle det se ut? Skulle jag börja införa några sorts konstiga regler i mitt hem - bara för att tillgodose andra familjers behov och bristande kommunikationsförmåga?

Eller som en annan förälder uttryckte det:

Ryggradslösa föräldrar som inte klarar av gränssättning får banne mig ta hand om sina egna problem. Så det så!