Rätt upp i Rosing

Image via Wikipedia

Efter alldeles för många lästa blogginlägg och krönikor om Den rätte för Rosing beslöt jag mig för att sagga ihop framför TV:n och plåga mig själv en timma. Premiäravsnittsrepris söndag eftermiddag.


Det börjar mycket oroväckande. Redan efter 2-3 minuter ser jag ett bekant ansikte i rutan. Och det är inte Rosing. Det är en contestant. En av de 50 objekt som sållats ut i en gallring där 950 män puttats undan (undrar vad det var för fel på dom?) . Jag förmodar att den gallringen tagit bort det värsta och det bästa. I den här typen av program är vanlighet, ödmjukhet och svennebananer saker som inte går hem.

Den contestant jag får ögon på är inte någon nära vän eller släkting, men det är en man jag haft anledning att studera under det senaste halvåret. Vi är med i samma gemenskap. Fast inte tillsammans men ihop ändå. På ett gym kan du komma nära vem som helst. Och så är det...

Jaha... så Nemo går på gym och spanar in combatkilllar, broilers och stekare i linnen + baggypants? Nähäserru... jag har djup koncentration när jag tränar. Är i min egen värld och vill inte släppa in någon i den. Inte ens en låtsaskompis. Jag vill bara ha det lugnt och skönt. Springa på mitt löpband, plåga mina muskler med fria vikter och italienska, vadderade stålkonstruktioner som på sikt skall bevara mig, så att jag kan leka tafatt med barnbarn och gå på trekking i Nepal som en pigg 70-åring.

Klart är att jag har gymbesökare omkring mig med en helt annan agenda. De som vill synas i nuet. Och göra utfall mot speglar, spänna muskler och rikta dödliga karatesparkar mot pilatesbollar som eventuellt stör med sin närvaro.

Den här deltagaren som jag nämner ligger i den sektorn och han har fått namnet Lennart Spännart i min fantasivärld, som mår bra av att kalla folk för nåt, när jag inte vet vad dom heter. Och hur mycket mental skärpa jag än uppbådar, så finns han i mitt synfält alldeles för ofta. Du vet, den där otäcka känslan av att inte kunna låta bli att titta på något obehagligt. Blicken letar sig dit i alla fall. Det kan vara en hårig ryggtavla i simhallen eller en alldeles för vanställd mänska i nån realitysåpa på TV 3. Det går inte att vägra titta. Det är obehagligt.

Och ännu obehagligare blir det när samma moves körs på toaletter, i castingrum och foajéer som jag sett utföras i verkligheten på en vadderad matta nära mig. I tisdags sändes avsnitt 2. I en del scener var Lennart helt skruvad – körde sina karatemoves och så. I andra hur normal som helst – resonerade vettigt och balanserat. Ut åkte han i alla fall och jag har ett skäl mindre till att följa fortsättningen. Fler än jag verkar vara inne på samma linje.