Tal till konfirmanden

Min yngsta dotter konfirmerades i helgen som gick. Jag hade fått i uppgift att säga något/hålla tal/ stå och bräka vid en bordsända - ja, du fattar.

Det är något som jag sällan gör numera - men det börjar komma tillbaka. Det börjar funka. Den största rädslan är att jag skall fisa ihop, bli mjuk och blödig. Att rösten inte skall bära. Att halsen skall tjockna och det bara skall bli kväk-kväk. Då kan man alltid safea och lägga an en lite chalmeristisk touch över talet, så det blir lite klämkäckt och ofarligt.

Den typen av tal ogillar jag själv så mycket - så varför plåga andra?

Nu råkar det finnas en man i Karlstad med toupé, pipa och skägg. Philip heter han. Jag gillar hans blogg. Jag gillar hans syn på katolicismen. Jag delar inte nödvändigtvis hans tro på att det inte finns någon Gud - men han skriver mycket bra.

Där hittade jag ett tal som var skrivet till en namngivningsceremoni. Det fanns också en mycket tillåtande attityd - att det stod var och en fritt att hugga in och låna, stöpa om och knycka texten. Det gjorde jag.

Det omarbetade resultatet;


Kära M.

I och med din konfirmation är du nu gammal nog att höja blicken mot himlen och reflektera över vad du ser. Om du tar dig ut en stjärnklar natt, lämnar stadens ljus bakom dig och söker upp en glänta där du kan dröja ostört och tryggt, öppnar du dörren till ditt ursprung. Medan naturens symfoni omsluter dig är skådespelet ovan såväl en resa bakåt i tiden som en förklaring till vem du är, varför du är här och hur du kan leva ditt liv till fullo.

Hela världen är gjord av stjärnglans och du likaså – men hela världen glänser inte. Samma år du föddes sattes över hundra miljoner andra barn livet till. Jordens befolkning ökar varje minut och det är tyvärr inte svårt att föreställa sig en framtid där våra resurser har slutat räcka åt mänskligheten. Trots den dystra utsikten finns det en sak som skiljer dig åt från en majoritet av barnen i din årskull – en anledning till hopp.

Vi människor är inte så unika som vi gärna intalar oss själva. Vi delar samma grundläggande behov, söker kärlek och bekräftelse, letar vägar att uppfylla våra drömmar och har svårt att värja oss för rädsla och tvivel när mörkret kryper på. Visst är vi miljarder efter miljarder av olika viljor, ambitioner och förhoppningar, men det är mer som förenar oss än vad som skiljer oss åt.

Det som gör dig unik, är att du lever i Sverige. Den slump som är livet har gett dig en chans till ett liv i frihet; undan svält, förföljelse och risken att dö enbart på grund av vem du är, vem du senare blir eller människorna du kopplas samman med. För även om vi alla liknar varandra under ytan, ges vi radikalt annorlunda förutsättningar beroende på var vi föds.

Ingen människa har någonsin levt i en rättvis värld. Om historien har lärt oss något är det att utopier är mer än en fruktlös dröm, de kan rentav vara farliga. Många är människorna som försökt stöpa samhället efter en mall, och konsekvenserna har alltid varit förödande. Betyder det att du inte ska vara hoppfull?

Ditt hopp och dina drömmar är det viktigaste du har.

Tack vare att du får växa upp i en del av världen som värdesätter dig som individ, ges du möjligheten att värdesätta världen. Människan är inte ond av naturen. Vi är skapta för att överleva och frodas tillsammans, men tyvärr gör vi oftare fel än rätt. Vi förhastar oss för att spara energi, klamrar oss fast vid seder och traditioner, föredrar de enkla svaren och fyller kunskapsluckorna med vad som passar för stunden. Sedan vi först såg dagens ljus har det varit vägen att gå för de flesta. Som art bär vi en oöverträffad förmåga att kommunicera med varandra för att forma omgivningen, men våra val har sällan tagit hänsyn till framtiden. Vi finner befrielse i att leva i nuet, men nuet är flyende och efter miljontals år har vi passerat en punkt där löftet om morgondagen inte längre är ett löfte om ökad bekvämlighet. Vår kreativitet har blivit en last; drömmen om evigt liv en förbannelse. Det är upp till dig att vara en av dem som tar allt som är gott med människan och använder det till fördel för oss alla, allt annat liv och planeten vi lever på.

På din väg genom livet kommer du möta alla sorters människor. Du kommer känna de glada och ledsna – de blyga och öppna och de snåla och givmilda. Alla kan förtjäna din respekt men du behöver aldrig ge den gratis. Den frihet du föddes till kommer med ett pris och i alla generationer genom historien har det funnits individer redo att betala det.

Men ta inte din frihet och ditt hopp för givet och var på vakt mot människor som vill begränsa dina friheter. Lär dig att ifrågasätta allt och värdesätta bevis du kan granska själv. Förlita dig inte på att något är rätt bara för att det är så det alltid har gått till, väsnas när du ser orättvisor och finn stolthet i att inte döma människorna runt dig på andra kriterier än det beteende de visar världen.

Om du någonsin tar dig ut en stjärnklar natt vill jag att du vänder blicken mot himlakropparna. Med dina blotta ögon ser du tusen och åter tusen stjärnor och tar du med dig ett enkelt teleskop ser du fler än du kan räkna. Vi är en del av ett universum som kan ge varje människa en miljard stjärnor och ändå ha fler att avvara. Den korta tid vi får tillsammans är resultatet av vårt band till stjärnan vi kallar solen. Den är i sin tur knuten till varje stjärna i galaxen vi kallar Vintergatan, som föddes för knappt fjorton miljarder år sedan tillsammans med det som skulle bli du. Dina byggstenar är formade i stjärnornas hetta, sammanfogade av tryck och tid, bundna av naturligt urval och stöpta i en form skapt att leva vidare genom sina ättlingar.

När du vänder din blick tillbaka ned mot jorden har du skådat vad som en gång var och kan betrakta allt som nu finns runt dig. Det är din släkt och ni har en sak gemensamt. Sedan tidens början har inget som föregått er lämnat livet utan att föröka sig. I rakt nedstigande led härstammar du från liv som gett liv.

Du är en stjärna av hopp - och det om något är värt att leva för.Vi som är dina föräldrar vill ge dig något du kan bära för att påminnas om det...



Det gick bra - det höll, men det blev ett något forcerat framförande. Löddrigt, kanske. Kommande tal, på bröllop, vid 18-årsdagar, studentfester och liknande skall jag göra bättre.
Dämpade avtryck, helt egenproducerat. Men det är bra att börja med covers... lite forcerat.