Uffe 60

Han har varit med mig - ständigt - sedan boken Jack. Den läste jag till största delen i ett skyddsrum med giftgröna väggar. En lokal som vi i Boxhults mopedburna ungdomsgäng på något mystiskt sätt kommit över och inrett med de popiga färger som hörde 70-talet till. Tänk Apelsinrummet. Bajskorvssoffa. Tänk blomblad i fallskärmsstorlek. En bardisk med galon och självhäftande plast i furumönster.

Jag hade Push Dakota och en fårpäls, fast inte godis och dalamössa, men Jack i fickan. 16 år och pilotglasögon och såg ut:



Precis... det var tungt att vara ung på 70-talet. Och stoppa kärnkraften skulle vi göra också.

Uffe var den 10 år äldre rebellen som bodde i ett litet hus i en park mitt i Stockholm. Han rökte på, spritade och la omkull brudar. Han jobbade inte, vägrade lumpen och flydde till ett kollektiv med katter och vin.

Sån skulle man va.. sån ville man bli (skriver man, för jag var inte ensam i det här)

Nu blev inte mitt liv så. Jag gjorde tafatta Uffepastischer med min Facit Privat och skulle väl bete mig lite som honom också i kroglivet och festgalenskap - men det gick inget bra alls.

De första försöken uppe i Stockholm slutade oftast i kaos och dimma. Utan brudar - men med en dov Ågren, järnsmak och aceton.

På ett sätt var det ju "living the dream" eftersom Uffe i början på 80-talet sakta krackelerade och ibland sågs kräla runt inne på Café Opera och bita kvinnor i benen...sen blev det visst värre.

En gång har jag mött honom, de 15-talet konserterna oräknat. Då satt han krum bakom ett litet bord på Bengas och signerade Lazarus-skivan. Han viskade modstulet och tittade över sina glasögon - som en liten tomte.

Sist jag skrev något längre om honom var det med anledning av att jag plöjt Vädermannen nu sist i Grekland.

Så det är hans musik jag gillar mest - på det lugnare planet. Därav Spotifylistan här nedanför.

Grattis Uffe - det är dags att softa - på riktigt

Softlundell