2012 - all on board, please

Biopalatset - salong 6, rad 7 - mitt i med max benutrymme. Bra. Inga "säg det-säg det-tonåringar" som sitter bakom och spiller popcorn på min svåliga nacke. Bra.

Vissa filmer behöver inte brottas med trovärdighetsproblem. Sagan om Ringen-trilogin t ex. Det är OK att en alv gör om en flod till hästar eller att man blir osynlig av en ring. Det blir lite värre när det handlar om människor i kris – riktiga människor i den riktiga världen. Men det är klart – det hade inte blivit mycket till katastroffilm om det inte fanns några hjältar som skall rädda sin familj eller ta ansvar för världen i stort. Några tveksamma cyniska eller onda män bör också vara med. Och ett sött husdjur.

Det är alltid lömskt att se filmer som sväller i effekter, men jag är svag för dom. Effekterna, alltså. 2012 brottas med gigantiska trovärdighetsproblem på så sätt att jag tror mer på själva apokalypsens scenario – att solen framkallar neutriner som får jordens inre att koka så att hela klotet ballar ur – det är det som står klart i filmens inledning, men jag kan köpa det.

Det som är svårt att vifta bort är den lilla människans coolness i form av John Cusack och hans big rescue från ett Kalifornien som välver och böjer sig, krackelerar och skapar rena LSD-trippen på bioduken.

Det är oerhört häftigt att se skyskrapor rämna och hela landskap glida ut i havet. Hela Pasadena slukas av ett avgrundshål som skapas då förkastningarna börja röra på sig. Synd då att Emmerich – flera gånger under filmen – låter familjen vara så där på vippen att duka under. De kör en limousin kors och tvärs mellan eldklot, magma, stup och fallande byggnader och för samtal om att de glömde katten hemma. Det är inte en stabil dialog. Dom gjorde klokast i att hålla käft. Emmerich hade också gjort klokt i att låta familjen komma undan nååågon minut tidigare. Det är hisnande ändå. Istället blir det för mycket TV-spel och för lite "häftiga scener" när han blåser på med dataanimeringarna - just under de där bilåkningssekvenserna.

Flera gånger i filmen skall flygplan starta. Nästan alltid i samband med att start- o landningsbanan förtärs och äts upp av en jordbävning med magnitud 9.4 eller högre. Det är inte trovärdigt det heller.

Men om man bortser från att det är många ”i sistaminuten-scener” så är det en riktigt lyckad katastroffilm med bra tempo. Inte någon gång under filmens 2.30 såg jag på klockan eller tyckte att filmen saggade ihop.



Den onde och den gode - den fule var inte med i filmen så länge

Sedan är det en sak till som stör. Den cyniske och det här fallet trinde bad guy:en Dr Anheuser får inte en våldsam död på slutet, viket ofta är fallet i den här typern av filmer – han bara försvinner ur handlingen och hans cynism och elititiska människosyn lämnas därhän. Onda män skall dö ont - det är annars regel. Den galne konspirationskuckun i form av Woody Harrelson är så där skönt hippiecrazy och sänder radio live från en bergstopp i Nepalmössa. Att han får leva så länge i filmen är mycket konstig - i förhållande till vad som händer med andra i början. Dom som vet vad som skall hända, men som dör i olyckor när dom agerar.

Några som definitivt inte dör (och det här är ingen spoiler - alla såna här familjer klarar sig alltid i katastroffilmer) är Cusacks familj som under hisnande flyg- och bilfärder terapeutar ihop sig till en syltig sockergröt av amerikansk familjelycka.

Tre fiskar, varav den sista sprattlar något slappt, blir betyget medan Adam Lambert – Time For Miracles sjunger till en oändlig rullning av eftertexter där F/X -personalen får mycket stort utrymme. Märk väl att filemn bedöms i genren katarstroffilmer och kan inte jämföras med annan film. Att hyra och se hemma på DVD är att kasta bort tiden. Det blir bara dumt.

Bästa katastroffilmen hittills är ändå Mars Attacks - fast det är en parodi



Psst... du röstar väl på Nemo - Till röstningen