En kväll med Mauritz Binot*

Image by Citizen Media Watch via Flickr

Det börjar inte alls bra. Rent uselt faktiskt. Det var Fiffis blogginlägg som jagade röven ur soffan och fick ut mig i lördagskvällen.

När vi kommer till Stora Teaaatern får vi reda på att "det är feltryck på biljetten". Föreställningen börjar 20.00. Inte 19.00.

Likt det strävsamma paret vandrar vi runt i lördagskvällen och försöker fönstershoppa efter bästa förmåga. Stannar vid Almedalsmagasinet och förstärker vår klokskap genom att vara överens; detta är lyx att unna sig. Bäddset för 2 000:- är bättre att satsa på än finporslin, dyra designbord och dansk armatur, knepigt formad i plast för 4 000:-. Känslan av att ha kvalitetstextil nära kroppen ligger högt. Bra. Då slipper vi konflikta om det. Överflöd i form av dyra handdukar, morgonrockar och sänglinnen - värt att satsa på.

Nåväl - vi lufsar dit - den här gången i rätt tid och bänkar oss.

Det börjar med att Marcus kompisar från förr kommer upp och har en spelning. Fyra låtar varav de tre första låter likadant gör mig skeptisk... det var ju inte för Lerenby, Krånne och en halvt ostämd gitarr jag var där.

Men så kommer han till slut i en kostym som sitter lite sjavigt. Som en mix av Blues Brothers och killen som klätts upp för ett ovilligt barnkalas. Det är som om stassen inte riktigt trivs på hans kropp eller tvärtom. Jag noterar lite fladdriga händer som ibland viks upp och greppar om ärmlinningen.

Helt i onödan skall det visa sig.

Under en timma drar han och sliter. Mer med sig själv och sin historia än med sin publik, som är helt fantastisk. Det är svårt att inte vara det. Jag dras med, fångas och skrattar - ofta igenkännande - eftersom till viss del bär på en likartad historik.

Han delar ut svingar åt kulterelit, Ullared, radhusliv och lokalrevyer - men det är med hjärta och när han knyter ihop säcken är han den som häcklat sig själv. Det är briljant genomfört. Och konsekvent.

Han lyckas balansera föreställningen att inte tippa över i stand-up eller få långa passager av Gardellskt underläppsdallrande gravallvar.

Han läser en stark dikt om sonen Dantes död. Det svider illa och drar in en isvind i teatern - som Marcus själv motar bort. Det är tur det - för han försätter publiken inom loppet av två minuter från hysteriskt fnitter till ögonväta, halsklump och smärta.

Så du Marcus, Roger eller Mauritz - tack själv. Det var en höjdartimme du bjöd på. Det tyckte "dom där murvlarna" också.

[*Syftar på ett namn som Marcus gavs via hotell-TV]

Idag är sista dagen...

Nominerad till bästa 50+ blogg i kategori Personligt - rösta här