Rockband som social fostrare

Trots mitt nuvarande tillbakadragna liv har jag en gång närt ambitionen att bli rockstjärna. På högstadietiden bildade jag egna band, rekryterades till något annat och var hangaround till ett tredje. Karriären tog dock aldrig fart. Och det jag minns mest av tiden var all ångest som de olika förhandlingssituationerna om vem som skulle vara lead, vem som kunde få sjunga och spela komp och vem som måste spela bas skapade. Förhandlingar, mönstringar och status i allt. Värdigheten var ständigt till salu. Ett sätt att komma med i ett ”bättre” band, ett band med högre status, var att erbjuda sig spela bas.

Till min hustru har jag då och då sagt att det snackas så mycket om att pojkar kan hålla ihop i stora gäng utan särskilt mycket bråk och inbördes tjafs till skillnad från tjejer som inte ens kan se sig själv i spegeln utan att börja prata skit om någon. Det är nys. Den som varit med i rockbandscirkusen, oavsett division, vet att det är dödliga intriger som vävs och iscensätts där.

Nu var det då sonens, som går i åttan, tur att introduceras i den här världen. Under två års tid har han övat tabulaturer, ackord, riff och solon på elguran hemma och i kommunala musikskolan. Sakta men säkert har kännedomen om hans förmåga spritt sig utanför husets väggar och en dag kom han hem från skolan inte så lite stolt och sa: ”Ett gäng killar i nian, som har ett band, vill att jag kommer med och spelar kompgitarr hos dem. Faderns bröst fylldes av revansch. Äntligen skulle familjens namn i rockkretsar upprättas. Samtidigt kände jag en viss oro. Måtte det inte sluta med besvikelse.

På kvällen den dag när han varit på sin första repetition med bandet frågade jag honom hur det gått.

-- Bra, sa han, men jag är inte med längre.

-- Varför inte då?

-- Dom sa att dom inte kunde ha en kompgitarrist som spelade bättre än leadgitarren.

Exit, men med värdighet. Han får nog fler chanser.

För tillfället tar jag mitt ansvar över honom genom att lära upp honom i gräsklippningens svåra konst. Vi lägger ner extra tid på trimmern, så att han lär sig att inga grässtrån ska sticka upp onödan och störa helhetsintrycket.

Prof. Coma