Prof. Comas svennecirkus

”Vilken chans. Att få rumstera om på en av de vassaste bloggarna i webbrymden en hel vecka”, tänkte jag när Nemo ställde frågan till mig. Sedan har det varit sömnlösa nätter. Vad ska jag skriva om? Vilken attityd ska jag ha? Att Linda Skugge viker ner sig inför mitt antågande gör det hela inte lättare. Prestationsångesten följer mig vart jag än går. Vad är felet?

Kanske ligger det till på det här sättet. Som etablerad vit, protestantisk övre medelklassare har man inget i bloggvärlden att hämta eller ge. Det räcker att jag öppnar käften så kränker jag någon minoritet. Bloggare ska ju slå underifrån. Kommentera argsint från sidan eller ironisera vilt på snedden. Inte skita på folk uppifrån professorsstolen.

Ett tag tänkte jag att aktivt ägna mig åt folkbildning och verkligen städa upp i det nyandliga tankemos som av och till läggs ut på Nemos blogg. En vetenskaplig kupp mot kvasifilosofin, liksom. Men jag kommer ihåg så mycket stryk jag fick när jag försökte förklara Poppers falsifieringsprincip för något år sedan. Nä, några fler pärlor för svinen blir det inte.

Jag får väl göra det som är brukligt: Lägga ut mitt liv i dagsportioner till multimedial beskådan. Så välkomna till den man som tog studenten 1977 i en kostym lika ärtgrön som den här bloggen är under veckan (kostymen användes bara en gång). Välkommen till den man vars barn ständigt anmäler honom till look-a-like-tävlingar som Mr Bean. Välkommen till den man som tycker att Dressman har snygga kläder och att Ford är ett kreddigt bilmärke. Välkomna till den man som på rouletten spelar svart och rött samtidigt bara för säkerhets skull. Välkomna till mexitegelvillans skälvande trygghet och den ansade gräsmattans stilla rörelse.

Välkomna till prof. Comas Svennecirkus.