Bob - spelar hellre än pratar

Med svajigt rockabillystuk står han och spritter vid sitt steelpiano i två timmar... han har en vit hatt på sig. Jag ser inte hans ansikte. I GP anser recencenten att Bob spelar lite väl mycket gubb-boogiewoogie-rock-blues. Jaha... OCH??? tänker jag snipigt... det är helt OK. Han får göra som han vill.. snortajt och potent...då är det bara att ösa på. Dessutom levererar han versioner av sina alster som bara sker i stundens ingivelse... och DET är betydligt mäktigare än artister som drar runt med singbacks och annat förfabricerat gods.

Prof Coma är stiff och tittar på sin pulsklocka då och då... han skickar ett SMS, går och pissar. S bara diggar... och snörper inte ens på munnen då det blir countrytakter... det är storartat. Snett fram till vänster sitter en annan man i hatt. Han är förmodligen lycklig på illegala substanser. Har en liten slokhatt och en scarf med "peacemärke" och viftar med den... höjer armarna i skyn och går bananer när "Like a rolling stone" påas i introt.

När två låtar är kvar rasslar det till i fonden - en backdrop... titta här...fast "BOB DYLAN" är inte med...namnet är hopklämt och bortjagat.



Det är ett horusöga som lite trött tittar på oss... en boblogga att blogga om. Jag gör kopplingar till Heavy Metal, "På andra sidan", pyramider och bestämmer mig för att grotta ner mig i det här vid tillfälle.

Tar och gör kväll... läser ett kapitel i Bitterfittan av Maria Sveland. Om Apelsinmän...och blir rörd.